Guds rike är inom er och mitt ibland er – Predikan vid kyrkomötets avslutningsgudstjänst


Nedanstående predikan höll jag i Uppsala domkyrka den 19 november i samband med kyrkomötets avslutningsgudstjänst. Predikotext: Luk 17:20-30

____________________________________________________________________

Hur ska ’εντός υμων’ egentligen översättas? Därom tvistar de lärde. Ska det vara ’mitt ibland er’ eller ’inom er’? Det handlar om Guds rike och hantering av den grekiska grundtexten och förståelsen av den i just detta sammanhang. Bibelöversättarna är oense. Många vill översätta det med ’inom er’ d v s att Guds rike är inom oss enligt Jesus, medan andra översätter de grekiska orden med ’ mitt ibland’ Er d v s att Guds rike är mitt ibland oss. Kanske skulle vi kunna stanna upp vid bägge alternativen fast vår egen Bibeln 2000 bara förespråkar det ena, dvs ’inom er’.

Om Guds rike är inom oss, vilket det är, så handlar Guds rike om den längtan som finns där, den oro, det sökande efter det som är större än det vi kan se, mäta, väga eller värdera i ekonomiska termer. Guds rike är inom Dig. Så nära är det. Det går inte att avgränsa så att man kan säga att det bara finns på ett visst ställe, i ett visst sammanhang. Det går därför inte att begränsa Gud, att säga att detta med Gud endast har med kyrkan att göra. Det finns ett uttryck som säger: ’Tro gör man i kyrkan’. Och visst ska det vara så att vi tror och fördjupar vår tro i kyrkans sammanhang. Men trons sammanhang går inte att begränsa till specialbyggda hus av olika slag eller till olika sammankomster. Nej, tron har med allt att göra därför att Guds rike är inom oss – ett rike som handlar om relation, en relation som vill påverka allt. Kristen tro och kristet liv hör alltså till hela samhällsstrukturen.

När Jesus talar om Guds rike som något som är inom oss handlar det inte främst om något som kommer sen. Nej, Guds rike är här och nu – också. Så lyssna till Din inre längtan! Kyrkofadern Augustinus av Hippo som levde på 3-400 talet efter Kristus sa ungefär följande ord: Du, o Gud har skapat mig till Dig och mitt hjärta är oroligt tills dess det finner vila i Dig. Bejaka alltså Din inre längtan efter det som är större, Din egen längtan som ibland kan vara svårdefinierbar men som lockar, som kallar. Det är Gud själv som kallar, Gud själv som vill relation. August Strindberg har uttryckt detta mycket konkret. Han sa: Människan är obotligt religiös. Så bejaka din kallelse, bejaka Din relation med Gud, bejaka och lev den. Jesus själv är Gud som vill Dig, som älskar Dig, som ser Ditt värde. Så räta på ryggen, var stolt över den Du är! Låt ingen trycka ner Dig för Du är Guds älskade, sedda och upprättade barn. Det kan ingen eller ingenting ta ifrån Dig för Guds rike är inom Dig!

Finns då Guds rike bara inom oss kristna? Har vi s a s patent på gudsrelationen? För är det så måste vi med stor kraft och iver försöka oss på att fördjupa missionsdimensionen i kyrkans uppdrag så att vi försöker omvända så många som möjligt så att de inte går förlorade. Då gäller det att, oavsett alla kyrkomötesbeslut, gå på i ullstrumporna och omvända våra judiska, muslimska, ateistiska, buddistiska, hinduiska mfl bröder och systrar. Då finns inte en sekund att förlora. Men tänk om det inte är så? Tänk om vi kristna inte har patent på Gud och Guds rike. Jesus själv var ju inte kristen och hade heller i inga planer på att konvertera. Jesus själv är Gud. Jesus själv är också sann Människa och till sina meningskombatanter fariséerna säger han: Guds rike är inom Er. Fariséerna följde inte Jesus. De hade sin väg, sin väg att utlägga Torah och förstå Torah ur olika perspektiv och Jesus diskuterade och debatterade mycket med dem. Men det är till dem han säger: Guds rike är inom Er. Det är ju fantastiskt! Hos hans meningsmotståndare ser Jesus Guds rike. Hos dem som tror, tycker och tänker annorlunda än Du och jag, finns Guds rike. Vår uppgift som kristna är då att leva detta såsom vi förstår det i ljuset av vår Jesusrelation. Vi ska följa Jesus. Vi ska vara trogna den vägen. Men Guds rike finns också hos bland andra våra muslimska bröder och systrar och våra judiska bröder och systrar och kanske handlar det om att vi ska leva Guds rike så troget vi kan och tala tydligt i ord och handling om vår mästare och våra muslimska och judiska syskon ska leva så troget som de kan i det som är deras väg. Ju trognare vi alla lever det som är vårt i ljuset av Guds kärlek ju närmre kommer vi Gud och ju närmre kommer vi varandra. För Guds rike är inom er.

Men Guds rike är också mitt ibland oss. Det betyder att Jesus själv är mitt ibland oss. Jesus själv, den korsfäste och uppståndne, den som nu lever och verkar och som gett livet för Dig och mig, är mitt ibland oss. Detta behöver vi fördjupa i våra olika sammanhang. Vi behöver än mer förstå vad det innebär att vara kristen, att det inte är en allmän beteckning av kulturpositiva personer eller ’normalsvenskar’. Nej, att vara kristen är att söka djupare gemenskap med Jesus och fördjupa förståelsen av Honom. Hur gör man det? Kanske handlar det för det första om att påminna sig om sitt eget dop. Du är döpt och i Ditt dop har Jesus själv bekräftat Ditt värde. Du är, återigen, älskad som den Du är, inte som den andra önskar att Du skulle vara. Men, för det andra, behöver vi genom Bibelns ord och nattvardens sakrament fördjupa vår Jesusrelation så att vi i allt kan ge honom äran – genom allt det vi gör och säger i vårt liv. Vilken utmaning! När vi firar mässa tar vi emot Jesus själv i brödet och vinets gestalt och vi gör det så att när Jesus blir ett med oss blir vi ett med honom. Vi blir s a s ’Jesus’ så att vi kan säga till vår medsyster och medbroder: Du är Kristi kropp. Och vårt medsyskon kan säga till Dig eller mig: Du är Kristi kropp. Och tillsammans får vi bygga upp Kristi kropp som är Kyrkan med stort K utan samfundsbindning. Detta gäller oavsett vilken kyrka eller kyrkofamilj vi tillhör. Därför är vi ett med våra systrar och bröder i de olika kyrkofamiljerna redan nu fast den synliga verkligheten ännu inte är fullkomnad. Vilket stort mysterium….

När vi är med och bygger upp Kristi kropp som är Kyrkan med stort K gör vi det inte i rädsla för det okända. Jesus själv är mitt ibland oss och Guds rike är då mitt ibland oss. I ljuset av Jesus behöver vi inte frukta den yttersta dagen. Vi vet så lite om den men Jesus själv påminner oss om att den kan komma plötsligt, oväntat, när vi tror att allt ska fortgå som vanligt. Men vi vet så lite och vi har därför att hålla oss till Honom som är mitt ibland oss. Vi kan säga som Lasse  Lucidor: Domen fruktar jag väl stort eftersom jag illa gjort, men den trösten jag ej glömmer, att min broder Jesus dömer. I den tillförsikten får vi leva och i ord och handling tala tydligt om Jesus. Vi får i ord och handling visa på vad Han betyder i vår egen konkreta verklighet i kyrka, samhälle och värld och i allt och överallt ge Jesus äran. För Guds rike är inom Er och mitt ibland Er!

Ära vare Fadern och Sonen och den Heliga Anden. Såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara, från evighet till evighet. Amen.

17 kommentarer

Henrik Lindeskog säger
21 november 2014 – 10:07

Biskop Åke,

din predikan väcker många frågor. Jag tycker inte att det ena hänger ihop med det andra. Är det inte bara ett sätt att komma undan Jesu sanningsanspråk när du säger att var och en ska bli fastare i sin egen tro och tradition? Jag tycker att det blir en snedvriden variant av den teologi som säger att det i varje människa och i varje tro kan finnas uppenbarad sanning, men för den sakens skull inte slutar att tala om mission, omvändelse, tro på Frälsaren osv.

Å ena sidan talar du tydligt om Jesus som sann Gud och sann människa, du låter övertygad och bekänner Kyrkans tro. Å andra sidan låter du inte det få konsekvenser för annat än dig själv och dina medkristna just nu. Är det verkligen kyrkans tro?

Å ena sidan talar du tydligt om att Kristus är närvarande i nattvardens sakrament och att vi behöver fördjupa vår jesusrelation, å andra sidan gäller det för den som t ex tror på Vishnu att leva så troget Vishnu som möjligt och den som följer Buddhas tro att följa den så troget som möjligt. (Jag antar att du har någon slags gräns för vad du anser vara en sund religion och att en trosövertygelse också kan leda helt fel. Sätter du i så fall den gränsen utifrån Kristus, eller utifrån något annat?)

Du predikar de här sakerna ganska ofta i vårt stift, du skriver om det i ditt herdabrev. Det är svårt att som enskild församlingspräst predika om Kristus som världens ljus när ens biskop har ett annat budskap - Kristus som de kristnas ljus. Det är möjligt att det inte är så du menar, men det är så det låter. Det går som sagt inte ihop för mig.

Med vänliga hälsningar, Henrik Lindeskog

kerstin svarar
22 november 2024 – 08:14

Instämmer med Henrik Lindeskog.

Åke Bonnier svarar
22 november 2024 – 08:14

Bäste Henrik,
Tack att Du tar Dig tid att skriva en kommentar till min predikan – en kommentar som är seriös och som jag gärna vill svara på. Jag är inte säker på att Du kommer att bli nöjd med mitt svar men är ändå det som jag menar är inom ramen för Svenska kyrkans tro lära och bekännelse.

Gällande sanningsanspråket så håller Jesus fram ( i den mån som han alls har sagt det – exegeterna är tveksamma) sin egen identitet som Messias. För mig är det en självklarhet. Jesus är Kristus (Messias) och som jag ser honom är han världens ljus. Jag menar, hur snedvridet det än kan verka för Dig och andra, att Gud möter oss människor på många olika sätt och att de stora världsreligionerna som räknar med Gud också är vägar till Gud. Det hidrar inte detta med mission men mission är att göra det som återfinns i Apostlagärningarna där Petrus talar om att de inte kan låta bli att tala om vad de sett och hört. Henrik, låt oss fortsätta att tala om det som vi brinner för, tala om Jesus, hålla fram honom som Gud inkarnerad, som den korsfäste, upståndne och nu levande – och som burit allt på korset för kärleks skull.

När Du talar om konsekvenser förstår jag inte riktigt vad Du menar. Menar Du att konsekvensen att inte tro som Kyrkan bekänner dirket leder till ett helvete av något slag bortom livets gränser? För min del är konsekvensen av kristen tro att vi lever (eller snarare försöker leva fast åtminstone jag misslyckas så ofta) i enlighet med det dubbla kärleksbudet. Det enda jag, i misslyckandets stund kan förlita mig på är Guds nåd. Nåden endast – och nåden endast beror, som jag ser det, på Kristus endast.
Gällande religionsdialog och Guds vägar vill jag citera den katolske trapistmunken Thomas Merton som vid ett tillfälle sa ungefär att en god dialog mellan en kristen och en buddist går ut på att den kristne går hem och är en bättre kristen och buddisten går hem och är en bättre buddist. Thomas Merton som är en välkänd och i den romersk katolska och evangelisk lutherska traditionen ärad både teolog, mystiker och författare vill jag rekommendera för läsning.
För min del sätts alltid gränsen mot det destruktiva av kärleken till medmänniskan och till Gud när det gäller religioner som räknar med Gud. Alltså kärleken till Gud och kärleken till våra medmänniskor oavsett religionsövertygelse är viktig.
För mig är det viktigt att följa Jesus och mitt uppdrag som kristen är att tala tydligt om Jesus i ord och handling. För mig är Jesus världens ljus och de kristnas ljus. men jag säger och förkunnar detta i respekt för att andra kan ha en annan uppfattning. Henrik, kanske är det så att det viktiga är att alla vi som på något sätt vill kalla oss kristna också lever ett kristet liv i relation till Jesus själv. Hur det blir med andra är kanske mer Guds sak än vår. Jo, vi ska gå ut och berätta, gå ut och leva evangeliet i ord och handling. Men sedan är det Guds sak vilka konsekvenser det får i det långa loppet. Jag tänke ofta på Jesu ord i Joh 21: ord som är så befriande: ”Petrus vände sig om och fick se att den lärjunge som Jesus älskade följde efter, han som under måltiden hade lutat sig bakåt mot Jesu bröst och frågat vem som skulle förråda honom. När Petrus såg honom frågade han Jesus: ”Herre, hur blir det med honom?” Jesus svarade: ”Om jag vill att han skall bli kvar tills jag kommer, vad rör det dig? Du skall följa mig” (Joh 21:20-22)
Henrik, fortsätt att vara frimodig i Ditt tal om Jesus, fortsätt att följa honom i ord och handling, fortsätt att förkunna evangeliet – det glada budskapet rent och klart och fortsätt att räcka sakramenten i det pastorat där Du är satt att tjäna fram tills Gud leder Dig vidare.

Till er som käbblar om katolskt och ickekatolskt o s v säger jag: Låt oss leva i respekt för vandras olika syner. Jag har just kommit hem från ett ekumeniskt biskopsmöte i Rom med ortodoxa biskopar, katolska biskopar (en kardinal), lutherska biskopar, anglikanska biskopar, metodostiska biskopar, någon reformert högt uppsatt präst. Vi var olika, hade olika traditioner, olika teologier men vi träffades i öppenhet, i ömsesidig kärlek, i ljuset av Focolarerörelsens spiritualitet (www.focolare.se). Vi förstod att enhet inte betyder att en har hela sanningen utan att det handlar om en enhet i mångfald. I stor syskonkärlek umgicks vi, delade både mat och teologiska tankar samt fick gemensamt möta påven Franciskus i en sorts ”privataudiens) – ett möte som berörde oss alla mycket starkt.
Vi firade mässor och deltog i varandras nattvardsfirande så långt som vår egen eller den andres kyrka tillät och vi fördjupade tankar om mässans mysterium – ett msyterium som för samman mer än separerar (se min predikan ovan). Låt oss inte kalla varandra för troll. Låt oss se att vi hör ihop i en gudomlig mångfald där vi inte behöver tro helt lika. Låt oss se på varandra som en kör med många stämmor men där vi sjunger samma sång och tillsammans får prisa Gud som är Fadern, Sonen och den Heliga Anden.

Karl svarar
27 november 2024 – 08:14

Instämmer. Jag vill därvid tilöägga att jag har svårt att få ihop biskopens budskap med med den rena augsburgska bekännelsens första och fjärde artikel.

Har den svenska lutherska kyrkan främjat sig från den augsburgska bekännelsen?

Gustav säger
21 november 2014 – 01:13

Nyligen var jag med om ett vuxendop av en människa som vuxit upp i muslimsk kontext. Det är ett beslut som i delar av värden är förenat med omedelbar fara för livet. I Sverige kan vi kanske unna oss att fokusera på olika religioners beröringspunkter men på andra håll i världen är martyriet en levande realitet. Du skriver att Jesus inte hade några planer på att konvertera. Det är ett begrepp som har med omvändelse att göra. Kristus kan inte konvertera eftersom han själv är sanningen, alltings centrum. Han kallar alla människor till sig, och där ligger kyrkans uppdrag. Hur skulle vi då någonsin kunna upphöra att missionera?

MVH Gustav Natt och Dag

kerstin svarar
22 november 2024 – 08:14

Instämmer

Anders Gunnarsson säger
22 november 2014 – 08:12

Ja det här behöver du förklara.

Vem är Jesus? Vad är Sanning? Är allt relativt? Behövs mission? Har SvK någon relevans? Är Jesus ENDA vägen?

Med vilken auktoritet vet du allt detta, för det låter rätt långt ifrån Kyrkans urgamka, enhetliga exklusivs o mycket inklusiva tro. Det låter flummigt, menar du det flummiga också?

LFL svarar
22 november 2024 – 08:14

Tänk att de katolska trollen dyker upp över allt.

kerstin svarar
22 november 2024 – 08:14

Instämmer

Job Tomas svarar
22 november 2024 – 08:14

Ja, det vore mycket intressant att höra hur biskop Å Bonnier *egentligen ser på Jesus* ! Enligt judendomen, mig veterligt har aldrig judarna accepterat att Jesus är Guds son och m.a.o är Messias. Trots detta (faktum(?) var Jesus liksom hans lärjungar judar.
†Pax et bonum†

LFL säger
22 november 2014 – 02:36

Jag hade också tänkt instämma med kommentarerna från Henrik och Gustav. Men det känns så meningslöst och negativt efter bredsidan från det katolska trollet, som rackar ner på precis allting som biskopen och Svenska kyrkan står för. Trollet frågar biskopen "med vilken auktoritet vet du allt detta", och visar sedan själv upp samma auktoritet genom sitt grötmyndiga påstående att det är rätt långt från Kyrkans urgamla tro. Tydligen ovetande om att det var påven Johannes Paulus II som lancerade teorin att alla religioner egentligen tror på samma Gud vid det interreligiösa mötet i Assisi. Han "kände det", när de bad till sina respektive gudar.

För flera år sedan hörde jag en "interreligiös" debatt mellan pastor Stanley Sjöberg och den svensfödde imamen Abd al Haqq Kielan. Imanen inledde sitt anförande med "Vi får vänta till yttersta dagen, för då kommer Gud att tala om för oss vem av oss, som hade rätt". Sedan dess har jag tänkt att man inte ska känna med fingret i luften hur vindarna blåser för tillfället, utan vänta med en eventuell konversion till en annan religion tills man fått en tydlig uppenbarelse att den nya religionen är den rätta. Och att det gäller för både kristna och muslimer och alla andra. Vi ska akta oss, så att vi inte jo-jo-konverterar, som man har börjat göra i England.

Både kristendomen och islam gör anspråk på att vara den enda rätta religionen, Men vi kan ju respektera varandra ändå, och leva i fred. Det ska vi inte göra utifrån teorier om att det är olika vägar till Gud för olika folkslag. För vägen bestäms väl inte av generna? Om alla vägar bär till Gud, så borde väl inte heller ateismen uteslutas som en väg som till himla bär?
.
Om Guds rike finns mitt ibland oss.

Problemet är att Svenska kyrkan, och inte minst biskop Bonnier, har lagt sig till med en del katolska tankar, i detta fall påvens "känsla" i Assisi. Vi borde nog stärka den lutherska profilen.

Anders Gunnarsson svarar
24 november 2024 – 08:14

LFL

Troll brukar kännetecknas av långa off topic kommentarer i tid o otid oftast anonymt.

Känns det igen?

Rossina säger
23 november 2014 – 05:56

Läser en text av Martin Lönnebo som något belyser det aktuella ämnet:
"Den Gudomliga närvaron blåser genom erotik och politik, ekonomi och konst. Gränserna mellan religiöst och profant är människogjorda.
Den kristna tron är att se Gud i allt, förutom i vår mänskliga bortvändhet från honom. Det går inte att skilja Gudsrelation, människorelation och naturrelation. Guds skapelseväv har inga sömmar, allestädesnärvaron kan inte tunnas ut eller förtätas.
Om någon frågar: Hur ska jag finna Gud? är det i vår tid kanske enklast att säga: Gå ut i köket, där bakar Gud vårt dagliga bröd. Gå till långvården, där är Gud inlagd." ( från K.T. 1997)

IL säger
23 november 2014 – 06:05

Idag på domssöndagen hörde jag en alldeles utmärkt predikan i en kyrka i vårt stift. Den slutade ungefär så här: Jesus säger inte att änglar ska gå ut och skilja de onda från de goda vid världens slut, utan han säger att änglar skall gå ut och skilja de onda från de rättfärdiga, och det är en helt annan sak. Ordet "rättfärdig" består av två delar: rätt och färdig. För att vara på rätt sätt färdiga för domen behöver vi ta till oss Jesu ord på korset, "Det är fullbordat". Vi drar oss till minnes psalmens ord: "Han fullgjorde vad vi borde och blev vår rättfärdighet".

Har nu tron alldeles satts på undantag av biskopen själv? Har detta en objektiv verkan på våra hjärtan, menar biskopen, så att vi inte skulle behöva söka honom eller ta det till oss i tro? Det är väl inte möjligt att hävda i en evangelisk-luthersk kyrka. Att Messias-troende judar på Jesu tid sägs ha Guds rike invärtes i sig är väl ändå en annan sak än att det idag skulle finnas hos var och, oavsett tro?!

LFL säger
24 november 2014 – 01:29

Enligt Åkes svar till Henrik, så har Thomas sagt "vid ett tillälle" ... "ungefär att en god dialog mellan en kristen och en buddist går ut på att den kristne går hem och är en bättre kristen och buddisten går hem och är en bättre buddist." Ungefär? Vad sa han exakt? Vid ett tillfälle. Vad var det för tillfälle? Hur var den totala situationen? Och vad hände senare, efter en månad eller ett år? För det är ju inte ofta någon blir omvänd under eller omedelbart efter en diskussion med en meningsmotståndare.

Och om ingen blir omvänd, så är det kanske gott nog om han blir bättre i sin gamla religion? Jämför med vad jag skrev i min förra kommentar om jo-jo-komverteringar. Det är inte bra. Byta religion ska man göra en gång i livet, eller inte alls. Efter uppmaning från Gud, eller åtminstone ska man vara övertygad om att det är Guds vilja. Oavsett om man börjar tro på en ny Gud, eller fortsätter att tro på samma Gud, fastän med den nya religionens ögon.

Jo-jo-konverteringar (förstas året kristen, andra året muslim, tredje året kristen igen, fjärde året muslim igen, o s.v.) är inte bra. I så fall är det bättre att vänta med den första konversionen, tills man fått en långsiktigt hållbar övertygelse. Så har jag tänkt under de omkr 20 år som gått sedan jag hörde debatten mellan pastorn och imamen. Jag blev för övrigt mycket imponerade av muslimernas i publiken starka tro. Inte tror jag att någon av dem är nere i Syrien och skär halsen av sina "fiender".

De tror jag är äventyrslystna identitetssökare, som i grunden är ganska så okunniga i islamsk teologi. Men de har väl fått höra samma Korantolkningar av både rasister och värvare, och då tror de att det är sant. Vilket självfallet inte minskar deras farlighet. Visst ska man säga sanningen om andra religioner, men det måste ske med omdöme, så att man inte ger extremister på någondera sidan bränsle på den eldav räsla och hat, som de lever och växer av.

Religionssynkretism är inte rätt väg, enligt mig. Extremister på den ena sida säger att Svk-anställda bedriver med smyg-islamisering av hela landet, medan extremister på den andra sidan säger "De kristna försöker lura oss". Så har de fått en gemensam fiende. Och man kan ju inte undfly misstanken att det finns Svk-anställda som sätter sina egna anställningar före den tro, de är satta att förkunna.

Vad så beträffar biskop Åke, så har jag i det längsta dragit mig för att göra detta till en personfråga. Men det kan inte vara lätt att säga till anhöriga, som är judar, att de måste omvända sig till kristendomen för att få evigt liv. Jag har visserligen inga anhöriga som är judar, men släktingar som är ateister. Och ju mer jag tänker på saken, desto mer obehaglig blir tanken att den jordiska döden kan bli ett evigt farväl. Vad är då det eviga livet värt?

Och nog har väl Gud en särskild räddningsplan för de judar, som ännu inte har erkänt Jesus som Guds son, när den yttersta dagen nalkas? Jag vill gärna tro att Jesus offrade sig själv för hela mänskligheten. Men det är skillnad mellan tro och vetande. Och då handlar det inte bara om religiös tro contra vetenskapligt vetande, utan också om en skillnad mellan våra önskningar och sådant som Gud uttryckligen har lovat, alltså vetandet genom tron.

Av praktiska skäl måste religösa ledare, oavsett relgionstillhörighet, samarbete under full respekt för varandras religioner och vad de håller heligt för att förhindra att deras respektive religioner kidnappas för skumma politiska syften. Det kan säkert vara en svår balansgång, som jag önskar biskop Åke all framgång med!

LFL svarar
24 november 2024 – 08:14

Den Thomas, som omnämns i föregående kommetar var Thomas Merton.

LFL säger
24 november 2014 – 09:43

Biskop Ragnar har skrivit bra svar på frågan om frälsningen är för alla. http://blogg.svenskakyrkan.se/biskopragnar/2014/11/23/fralsning-for-alla-vi-valjer-sida-i-kampen/

Gabriel säger
24 november 2014 – 01:07

Hej Åke.

Ditt resonemang utifrån ett utdraget bibelcitat är inte endast felaktigt men även farligt. Frågan är om du använder Bibeln för att få fram din vilja, eller om du läser Bibeln objektivt och låter den leda din vilja?

Låt oss för sakens skull föreställa oss att Jesus var snäppet mer bokstavlig än vad du tycks önska. Om det faktiskt finns en bred väg till fördärvet och en smal väg, dvs Kristus, som leder till livet. Om du då i egenskap som biskop betonar att man som exempelvis muslim inte behöver omvända sig, finns inte risken att din predikan förleder folk till ett evigt fördärv? Tanken på att ditt ytterst moderna och liberala synsätt på skriften är fel är möjligtvis otänkbart för dig. Men lek lite med den tanken och be Gud om gudsfruktan.

Ett löfte i Bibeln du kan vara ytterst tacksam över är Jak 1:5.
Allt gott,
Gabriel

Rossina säger
25 november 2014 – 04:15

Läser ännu en gång Lönnebo och får ledning och tröst av hans ofta kloka ord:
"Vad skall vi göra med vårt vetande? Låt det växa
Vad ska vi göra med den profana humanismen? Låt den djupna.
Vad ska vi göra med de andra religionerna? Ta vara på allt som där är sant och gott. Bli inte rädd, och börja inte med et som skiljer.
Återigen måste jag tala personligt till läsaren. Var inte rädd för dina tvivel. Var snarare rädd för din tvärsäkerhet.
Det du ska vara rädd om är din innersta längtan.
Den kristna tron är som ett brinnande vaxljus i handen när du står nere vid stranden av havet. Ovanför dig lågar de eviga stjärnorna. Ditt obetydliga ljus lyser inte upp havet. Tro inte du känner havet. Du känner endast doften av dess oerhörda närvaro. Du står där i din ljusring som ett intet, och ändcok, det är nog för att se ett steg i taget. Och du behöver inte mer än ett steg i taget för att gå tusen mil."
Värt att begrunda - med hälsningar till samtliga kommenterande

kerstin svarar
25 november 2024 – 08:14

Hej!
Ja, det är vackert tänkt och uttryckt men tänker jag att kan vara ägnat som en hjälp att ta till sig meditativt begrundande.

Vi behöver också brottas med Guds Ord. Tillstå att vi aldrig kan omfatta och fullt förstå men då har vi Den helige Ande hjälparen.

Olof Olsson säger
26 november 2014 – 09:09

Åke Bonnier, jag undrar över detta som du skriver: "...Gud möter oss människor på många olika sätt och att de stora världsreligionerna som räknar med Gud också är vägar till Gud."

Ditt uttryck 'de stora världsreligionerna' förutsätter mätande och vägande. Nästan samtidigt skriver du att guds rike handlar om längtan, oro, sökande efter det som är större än det vi kan se, mäta, väga eller värdera.

Är det bara tradition, styrka, inklusive militär sådan, en manlig gud, och global spridning som räknas?

Räknas inte religioner som anhängarna av 'the great Juju up the mountain" eller tillbedjare av gudinnan Cihuacoatl också som vägar till gud? Jag tror du kan komma med ett erkännande också till den store Juju uppe på berget.

Som du ser är detta ett dumt nonsensinlägg, Åke. Liksom din predikan. Som du redan vet kan man dra i vilka trådar man vill, och betona vad man vill, man kan hitta många citat av Strindberg, eller valfritt namn. Din predikan är för mig som hedning ungefär som ett recept på sockerkaka. Trots ord som utmaning och mysterium. Rowan Atkinsson har också talat om god's mysterious ways.

LFL svarar
26 november 2024 – 08:14

Börjar tycka synd om Åke och alla hans gudslängtande åhörare och läsare. När Åke vill alla människor gott, vill sprida glädje och hopp och därtill vill förklara den kristna religionens mysterier, blir det alltid diskussioner om detaljer som kan uppfattas som stridande mot den ena eller andra ortodoxin. Och så kan det kanske vara. Vi kan ju inte veta allting, om de tider som skall komma. Och än mindre om vad som sker ”efter” tidens slut. Men alla som skriver här, är ju inte ”svenskkyrkliga”, och all kritik som framförs här behöver inte delas av oss som är det. Jag har tröttnat på ”trollen”, som bara ägnar sig åt att göra ner Svenska kyrkan, och dömer efter någon annan måttstock än Svenska kyrkans tro. Vi, som trots en del tvivel på att Svk verkligen är på rätt väg, har ju stannat i Svk av någon orsak. Allting är inte dåligt. Långtifrån. Låt oss få del av glädjen i evangeliet!

Rossina säger
28 november 2014 – 05:39

Bra talat av LFL !

Olof Olsson säger
29 november 2014 – 11:16

I ett av dina långa inlägg skriver du, LFL: "Jo-jo-konverteringar (förstas året kristen, andra året muslim, tredje året kristen igen, fjärde året muslim igen, o s.v.) är inte bra. I så fall är det bättre att vänta med den första konversionen, tills man fått en långsiktigt hållbar övertygelse."

Var det inte du som gick från SD till ett annat parti, var det S? Om så, beror det på att du nådde en långsiktigt hållbar inre övertygelse, eller blev du kanske tvingad och pådriven av yttre händelser?

Jag tror också Åke Bonnier om gott, men vem riktar sig hans predikan till? Kan han förklara sin tro så du och jag förstår?

Om Åke får med sig andra världsreligioner på detta så kanske jag temporärt är på Åkes sida.

Religion används för allt möjligt. Här är ett tre dagar gammalt foto från AFP. Ryskortodox präst välsignar ett SU-27 jaktflygplan på det av Ryssland våldtagna Krim: http://afp-photo.tumblr.com/image/103638134699

LFL säger
29 november 2014 – 02:03

Mitt inlägg var inte menat som ett genmäle mot Olof Olsson. Det bara råkade bli så. Det var menat som en reaktion på tidigare inlägg. Att fotografer från nyhetsbyråer i väst smyger in på ryska militärbaser och tar bilder utan att åka fast för spioneri, är för osannolikt för att tros. Att präster välsignar vapen är väl i sig inte osannolikt, även om något bildbevis kan vara fejkat. Det finns även en bild av påven Johannes Paulus II, som kysser Koranen., Sådana bilder är lätta att fejka. Man använder stor bländaröppning och kort exponeringstid för att krympa avståndet mellan en person och ett föremål som han håller framför sig.

Olof Olsson svarar
29 november 2024 – 08:14

Mitt inlägg var en reaktion på ett tidigare inlägg av dig, LFL.

Putins Ryssland skäms inte över att ortodoxa präster välsignar vapen. Snarare vill man sprida sådana här bilder. Ortodoxa kyrkan har också välsignat och prisat de strategiska missilstyrkorna och förärat dem med ett eget skyddshelgon.

Du behöver inte tro på bilden från AFP. Bländaröppning och slutartid krymper inte avstånd. Brännvidd kan ge det intrycket däremot. Bilden på SU-27:an verkar dessutom taget med vidvinkel.

Påven verkar faktiskt ha kysst koranen, vilket inte är särskilt konstigt. Han håller den framför sig med sina händer vilket kraftigt försvårar trix med kamerainställningar. Visst, bilden kan fortfarande vara fejkad, med andra metoder, men det verkar inte troligt.

Olof Olsson säger
2 december 2014 – 09:14

Tyronne, hur vet du att det var en yrkesfotograf i mellanöstern som tog bilden. Hur vet du att det var under påvens besök, och inte under påvens audiens? Försöker du kanske skydda påven och den katolska kyrkan, genom att låtsas veta hur det gick till?

Var och när inträffade denna händelse, Tyronne? Du ger intryck av att veta det.

Vatikanen har antagligen bevarat gåvan som påven JP fick. De kan ge svar, men de tycker nog som jag, att det är en ganska oviktig fråga.

Tyronne säger
3 december 2014 – 11:23

Katoliker känner sin kyrka och vet att en senare påve inte kan upphäva ett beslut i av en tidigare påve i lärofrågor. Islam är en annan religion. Det är vad som gäller sedan mer än tusen år. Till skillnad mot Svky gör Katolska kyrkan en tydlig skillnad mellan eukumenik och intrerreligiös dialog. Syftet med eukemeniken, som är med andra kristna samfund, är att alla kristna samfund ska återförenas till en enda kyrka under påvens ledning. Syftet med den interreligiösa dialogen är att verka för fred och lösa praktiska problem, som vid hjälpinsatser, då kristna och andra religionsutövare måste samarbeta. Svky blandar ihop detta. Man vill inte återförenas med Katolska kyrkan, men bedriver gärna "eukeminik" med muslimer. Därför att man vill likna Katolska kyrkan, och tror att Katoska kyrkan gör det. Det finns ju bildbevis! SvKy har något slags lillebrorskomplex i förhållande till Katolska kyrkan. Nämligen.

Olof Olsson säger
3 december 2014 – 11:53

Roligt att höra från dig, Tyronne. Jag kan bara säga jaha till ditt inlägg, och att ingen är tvingad att svara på frågor.