Archive for december, 2014

Stå upp för Kärleken och syskonskap! Predikan – Annandag jul 2014

Dec 26

Följande predikan håller jag i Skara domkyrka på Annandag jul – en predikan som var omnämnd i debattartikeln i Expressen den 21/12-2014.

I går firade vi Jesu födelse och krubban var i centrum. Gud blev människa på ett historiskt unikt sätt. Så älskade Gud världen att Gud sände eller utgav sin enfödde son, Sonen som avstod från att vara nära Gud – att vara i treenighetens jämlikhet med och i Gud för att istället, med ord av aposteln Paulus, anta en tjänares gestalt då han blev som en av oss. (Fil 2:7) Det är julens underbara mysterium som inte bara är juldagarnas mysterium utan hela den kristna trons centrum, dess kärna och stjärna. I dag påminns vi om att Gud, som sände sin son, också sänder oss, d v s Sonen sänder oss. Jesus själv sänder Dig och mig att leva evangeliet, att leva livet på ett sådant sätt att det glada budskapet, det befriande, det upprättande budskapet för världens människor och för skapelsens helhet, blir synligt, tydligt och konkretiserat. När evangelisten Matteus berättar om hur Jesus sände sina lärjungar i enlighet med vår predikotext, vidgas orden från att enbart gälla de tolv apostlarna till att gälla alla kristna, alla som läser evangeliet, alla som hör det, och det som skulle drabba apostlarna gäller därmed också oss. Kristen tro är ingen dans på rosor eller ett opium för folket. Nej, Kristen tro är en kallelse och utmaning. Kristen tro är ingen kudde, inget bedövningsmedel. Nej, kristen tro är ett kors. Det är martyrernas dag idag och detta speglas mycket konkret här i domkyrkan genom den röda liturgiska färgen som symboliserar både den heliga Anden och martyrernas blod. Martyrerna dog för sin tro. De tystnade inte inför ondskan, inför det människofientliga utan vågade stå upp för sanningen, stå upp för rätten, stå upp för den kärlek som fått sin brännpunkt i Guds människoblivande och Jesu död och uppståndelse. Dessa martyrer har sin anfader i Stefanos, den första kristna martyren, men har samtidigt funnits i alla tider och finns än idag i alla dem som vågar stå upp mot hatet, stå upp mot det förkrympande, stå upp mot allt det som fräter sönder det syskonskap som inte ser till gränser.

I kommunsammanhang talas det numer, och kanske sedan lång tid tillbaka, om att se saker ur barnperspektiv, att se vilka konsekvenser beslut kan få för det uppväxande släktet. Även i kyrkans sammanhang ska detta göras. Varje församlingsråd, kyrkoråd, kyrkofullmäktige, stiftsstyrelse och stiftsfullmäktige ska göra en barnkonsekvensanalys innan beslut fattas. Det är viktigt att få in barnperspektivet i beslutssammanhang och jag säger gång på gång att vi måste lyssna till barn och ungdomar. De är inte bara framtidens kyrka utan i allra högsta grad nutidens kyrka vars röster måste få höras – också i de beslutande sammanhangen. Du och jag skulle också behöva göra en barnkonsekvensanalys – en analys av vårt eget liv, av våra egna beslut – en analys i ljuset av barnet i krubban. För vi vill ju ha en relation med det barnet. För både dig och mig är det barnet viktigt, viktigt i vårt eget liv, viktigt i det sammanhang vi lever. Men vad får då relationen till det barnet för konsekvenser i vår vardag, i vårt samhälles vardag? Krubban är ju inte något som går att hanteras bara under en speciell period på året. Vi kan ställa undan krubbuppsättningen här i kyrkan eller hemma eller var den finns, ställa undan den efter Trettondedag jul när stjärntydarna kommit fram. Och då blir den en prydnad, en dekoration som vi ställer in i skåpet eller utrymmet med andra juldekorationer. Men krubban går inte att isolera från resten av året, lika lite som det går att isolera kristen tro och trosutövning till det privata sammanhanget eller till specifika byggnader och specifika sammanhang. Tron är inte en privatsak. Jo, på ett sätt är den det därför att den har med Ditt personliga liv att göra. Jesus föddes för 2000 år sedan för att kunna födas dagligen i Ditt och mitt hjärta. Vi behöver dagligen komma inför krubban och likt herdarna tillbe detta makalösa under, denna makalösa person som är sann Gud och sann människa. Vi behöver dagligen återvända till detta, den dagliga omvändelsen som Martin Luther talade om. Det spelar ju ingen som helst roll om Jesus föddes i Betlehem eller möjligen i Nasaret om han inte föds i Ditt och mitt liv, om han inte har betydelse för Dig och mig på ett sådant sätt att vi längtar efter att fördjupa hjärnans kunskap om Jesus och hjärtats relation till Jesus.

Men, inte heller detta spelar någon roll om alltihop blir isolerat i det privata. Vi, Du och jag, är kallade ut från Guds hus, ut i en tillvaro där stora risker väntar (Psalm 288 i Psalmboken). Vi är kallade att stå upp mot det destruktiva. Och det behövs sannerligen i ett samhälle där främlingsfientligheten odlas i maktens korridorer, där antisemitismen mer och mer formuleras i liknande termer som under 30-talet i Europa och där t ex också den samiska befolkningen ses som något som inte riktigt hör hemma i våra sammanhang. Som kristna är vi kallade att stå upp för kärleken, stå upp för syskonskapet, stå upp för våra judiska, muslimska, romska och samiska bröder systrar, stå upp för den medmänsklighet som inte ser till etnisk bakgrund, som inte ser till religiös bekännelse, som inte ser till sexuell identitet eller folktillhörighet och så vidare, utan som bara ser till syskonskapet, som bara ser att jag i min medmänniska möter en syster och en bror. Vi är kallade att vara vittnen, martyrer i ordets grundbetydelse, d v s sådana som vittnar med sitt liv. Det är det vi får göra med vår livshållning. Vi är kallade att se hur vi kan bry oss om dem som flyr för sitt liv och som inte vågar vara kvar i sitt hemland eller i ett land i närheten utan knackar på vårt lands gränser för att få en fristad – en fristad från bomber, en fristad från tortyr, en fristad från avrättningar, en fristad från terror, en fristad från hatet. Idag har världen det största antalet flyktingar sedan andra världskriget. 51 miljoner människor är på flykt. 48 % är kvinnor och 46 % är barn under 18 år. Under 2013 lämnade 6800 personer varje dag sina hem för att söka skydd i ett annat land. Vi är kallade att bry oss om. Vi har en generös flyktingpolitik i Sverige men vi får än mer se och tala om hur vi kan bry oss om dem som kommer hit. Vi är kallade och sända att leva evangeliet – evangeliet som handlar om Honom som gav sitt liv i kärlek, i den kärlek som ingenting kan stoppa. Vi är också kallade att visa på hur evangeliet talar om skapelsen, om klimatet, om jordens framtid. Vi är kallade att leva så att evangeliet som också innesluter att Gud skapat världen, att allt är heligt och inget är profant, blir tydligt i vårt vårdande och värnande av den jord vi har ärvt och som våra barn och barnbarn ärver av oss. Kyrkan ska inte vara politisk säger somliga traditionalister. Kyrkan ska trösta och bedriva själavård och inte tala om flyktingfrågor och klimatfrågor. Visst ska kyrkan vara en plats för tröst och hopp. Visst ska kyrkan bedriva själavård. Till detta är vi också kallade – men allt hör ihop, såsom allt har med en människas liv att göra. Till detta är vi kallade att likt apostlarna vara apostlar det vill säga utsända att förkunna det evangelium som har med hela tillvaron att göra.

Jesus sa till apostlarna när han sände ut dem: Men när man utlämnar er, bekymra er då inte för hur ni skall tala eller vad ni skall säga. Ty i det ögonblicket kommer det ni skall säga att läggas i er mun, och det är inte ni som talar, utan er faders ande talar genom er. (Matt 10:19-20) Vi får, liksom apostlarna, öppna oss för den heliga Anden, öppna oss för Jesus själv som möter oss i den heliga Anden. Vi få be, vi får fördjupa oss i de bibliska texterna och vi får göra det så att vi ber, läser Ordet och fördjupar oss i ljuset av det samhälle vi lever i så att Ordet blir relevant, så att Ordet med stort O får påverka där vi lever och rör oss. Apostlarna skulle förkunna evangeliet när de var utsatta för fara. Det är det vi får göra också, förkunna evangeliet om Jesus Kristus, om Ordet som blev människa för att vi skulle kunna bli människor i den allra sannaste bemärkelsen – medmänniskor.

Ge Jesus äran, är mitt biskopsmotto. Det är en utmaning och uppmaning till mig men också till alla kristna i Skara stift och i Sverige att i allt visa på Jesus – att låta hela den egna livshållningen genomsyras av en Jesushållning. Den ekumeniske kyrkoläraren Johannes Chrysostomos, som levde på 300-talet i Antiochia, säger i en kommentar: Apostlarna dödade och förintade inte sina motståndare. De mötte människor som var som demoner, men gjorde dem till änglars lika. De befriade människor från djävulens orosfyllda välde och drev ut de eländiga demonerna från både torg och hus, ja till och med från öknen… Det handlar om att bemöta det destruktiva med kärlek – en kärlek som övervinner ondskan – den gudomliga kärleken som vi får öppna oss för och vara bärare av och som är tydlig och initiativtagande.

Idag sänds Du och jag ut att vara martyrer – vittnen som vittnar (martyrein på nytestamentlig grekiska) om Jesus Kristus och om vad Jesus betyder i 2014 och 2015 års Skara stift. Låt oss konkretisera detta vittnesbörd i kärlekens handlingar och bry oss – både om dem som är nära: våra eu-migranter, flyktingar liksom om dem som är långt borta i andra länder och i andra sammanhang. Våra röster behövs, våra handlingar ger liv. Låt oss tala högt och tydligt för människovärdet, för syskonskap, för gränslös omsorg, för ett sammanhang där kärleken är störst av allt. Låt oss tala högt tydligt i ord och handling för vår medsyster och medbroder. Det är att ge Jesus äran. Ära vare Fadern och Sonen och den heliga Anden. Såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara, från evighet till evighet. Amen

Filed Under: Okategoriserade

Håll inte kyrkan som gisslan i politiska spel!

Dec 21

Följande artikel skriver jag i Expressen idag:

Om några dagar ska Sverige fira en flykting. För Jesus blev tvungen att fly undan en paranoid härskare. Därför är det ett svek mot julens budskap att inte ha en generös och öppen flyktingpolitik.

Julevangeliet är en av bibelns vackraste och mest älskade berättelser. Barnet som föds i krubban till änglarnas sång och herdarnas uppvaktning. Och som får gåvor av vise män.
Men berättelsen har en brutal fortsättning. En kung som krampaktigt omfamnade sin makt var beredd att döda Betlehems alla spädbarn. Maria, Josef och Jesus tvingades fly till Egypten. Med få ägodelar och ett nyfött barn hamnar de i ett okänt land. Situationen är lätt att känna igen, och aktuell i obehagligt hög grad.

Vad tycker då kyrkorna och Svenska kyrkan i synnerhet om Sveriges flyktingpolitik? Svaret på den frågan visar sig i handling. Det finns knappt en flyktingförläggning i Sverige där kyrkan inte finns, ofta tillsammans med andra frivilligorganisationer. Många gånger har kyrkan en högre närvaro än migrationsverket.
Diakoner och ideella medarbetare organiserar klädinsamlingar, står till förfogande för samtalsstöd och ordnar andra aktiviteter. Allt för att göra livet lite lättare för människor på förläggningar som ibland är både materiellt och andligt torftiga.
Det är uppenbart att det finns ett stort förtroende för kyrkan. Både hos dem som driver förläggningar och hos stat, kommuner och myndigheter. Det är glädjande men dubbelbottnat.
Det verkar numera nästan ingå i kalkylen att kyrkan och andra organisationer ska ställa upp, och föra in lite medmänsklighet i flyktingmottagandet. Och det gäller oavsett färgen på regeringar. Vi gör det gärna, för det ligger i linje med vår övertygelse, men vi vill ogärna bli gisslan i ett politiskt och ekonomiskt spel.

Finns det en särskild kristen flyktingpolitik? Nej, det finns nog inte en kristen politik om man menar konkreta regler och lösningar. Men det finns utan tvekan kristna värderingar som bör ligga till grund för samhällets handlande. Många av de värderingarna delas både av andra religioner och av människor som anser sig icke-troende.
Enklast sammanfattas dessa värderingar i två ord: Se människan! Så enkelt och så svårt är det. För det är så lätt att inte se människan i tiggaren vid matbutiken, eller att betrakta flyktingen på ett annat sätt än den bofaste.
Efter de meningarna är det lätt att tänka att ”nu slår biskopen in öppna dörrar”. Ja, om det vore så väl. Men det börjar höras en obehaglig ton även i den svenska debatten.

Den tonen kommer inte främst från bankandet med järnrör eller pysandet från sprayflaskor som formar hakkors och slagord. Knappast heller från agitatorernas talarstolar. Men tonen finns vid fikabord, på idrottsläktare och i middagssamtal.
Det är tonen som säger ”hen är inte som vi”.
Och ingen är som vi, eller som du. Men det innebär inte att hen är mindre värd. Människors lika värde är en grundpelare i den kristna tron och i det etiska system som formats från kristna värderingar. Det borde också vara den bärande tanken bakom varje politiskt beslut och varje åtgärd. Detta är ingen aningslös snällhet utan en nödvändig hållning för ett mänskligt samhälle.
På annandag jul ska jag predika i Skara domkyrka. Bibeltexterna handlar då om martyrerna. Egentligen betyder ordet vittne. Och vi är alla kallade att vittna med våra liv.
Våra röster behövs, våra handlingar ger liv. Vi behöver tala högt och tydligt för människovärdet, för syskonskap, för gränslös omsorg, för ett sammanhang där kärleken är störst av allt. Det är så vi alla kan fira jul.

Åke Bonnier
Biskop i Skara

Filed Under: Okategoriserade

Malala och Lucia

Dec 12

I onsdags delades Nobels fredspris ut till Malala Yousafzais. Hon är den yngsta som fått Nobels fredspris – bara 17 år gammal. Men det hon har gjort är så fantatstiskt. Hon har stått upp för miljontals barn som förnekas utbildning, som inte får gå i skolan utan istället slita i fabriker och på andra håll. Hennes röst som har hörts i social media och på andra vis fick Talibanerna att vilja tysta henne för gott och de sköt henne på en buss. Men genom gudomligt ingripande (det måste ha varit något sådant som skedde) överlevde hon. Tack och lov! Hennes röst behövs i en värld där så många barn lider nöd. Hennes röst måste få fortsätta att ljuda och inspirera oss att höja våra röster för barn i världen, barn som svälter, barn som inte når upp till 5 års ålder utan dör i sjukdomar av olika slag. Vi måste höja våra röster likt Malala och stå upp för barns rättigheter.

Malala påminner oss också om att vi som svenskar har ansvar – ansvar för våra medsystrar och medbröder som lider nöd. Malalas sätt att verka handlar om att hon givit sitt liv för okända medsystrar och medbröder och utifrån min övertygelse har hon givit sitt liv för Jesus själv som möter oss i varje medbroder och medsyster oavsett var och oavsett vem.

I morgon firar vi helgonet Lucia som gav sitt liv för att vittna om Jesus Kristus. Låt också oss göra detta – alla vi som vill kalla oss kristna. Låt oss stå upp för Jesus som möter oss i eu-migranten, som möter oss i flyktingen som knackar på vårt lands dörr, som möter oss i den som svälter, den som lider av dödliga sjukdomar. Låt oss i kärlek till vår medsyster och medbroder i handling tala tydligt om Jesus för det är det vi gör när vi likt Malala ger röst åt hoppet, ger röst åt framtiden, ger röst åt möjligheten. Lucia offrade sin bekvämlighet för Jesu skull i det sammanhanget som hon befann sig. Hon blev martyr – ett vittne om kärleken, ett vittne om godheten, ett vittne om livet. Hon får också inspirera oss. Vi behöver både Malala och Lucia i en värld där ljuset får lysa i mörkret – hoppets ljus, som mörkret inte har övervunnit.  Låt oss genom olika organisationer och kyrkor och andra trossamfund stå upp för en bättre värld – tillsammans. För min del handlar det om att verka genom Svenska kyrkans Internationella arbete (www.svenskakyrkan.se). För andra finns det andra vägar. Men vi behövs tillsammans och vars och ens röst behövs både i det lilla sammanhanget och i det stora. Malala och Lucia får inspirera oss.

Filed Under: Okategoriserade

Ett Jesusbrev att läsa under det nya kyrkoåret

Dec 3

I Skara stift har vi ”utlyst” ett Jesusår f o m Första advent. Tanken är att församlingsbor både enskilt och tillsammans i studiegrupper av olika slag ska fördjupa sin förståelse och sin relation till Jesus. Man kan ju säga att varje år egentligen är ett Jesusår. Kyrkans uppdrag är ju att i ord och handling tala tydligt om Jesus – att i allt ge Honom äran. Men ibland kan det vara bra med lite konkret fördjupning. Jesusåret är tänkt att vara en del i trenighetens år. Detta kyrkoår ska behandla Sonen. Nästa kyrkoår ska behandla Fadern och det tredje året skja handla om Anden. Det året infaller till största delen under 2017 som också är reformationsjubileets år.

För att stimulera till samtal har jag skrivet ett brev till församlingsborna i stiftet (och till alla andra som är intresserade), ett brev som delades ut på många håll i samband med Första advents gudstjänster och som finns att hämta i pappersform i församlingarnas kyrkor eller på församlingsexpeditioner. Brevet finns också att ladda ned från nätet.

http://m.svenskakyrkan.se/skarastift/biskopen-skriver-jesusbrev

Jag hoppas att det jag skrivit både kan inspirera och utmana. Jesus är en så spännande person som det hela tiden finns nya saker att upptäcka hos. Han är sann Gud och sann människa. Han var en historisk person som levde i en historisk kontext. Han var en jude bland judar. Judendomen var inte hans kontrast utan hans kontext för att citera professor Jesper Svartvik. Vad betydde det i Jesu undervisning och vad betyder det i kyrkans förkunnelse?

Ladda gärna ned Jesusbrevet och läs. Kanske tycker Du om det. kanske blir Du upprörd. Kanske blir Du gripen. Det viktiga är inte vad Du tycker om det jag skrivit, det viktiga är Din relation med världens mest spännande person!

Filed Under: Okategoriserade