Archive for mars, 2015

Vem älskar Svenska kyrkan?

Mar 5

Göran Lundstedt  som är försteredaktör för Svensk Kyrkotidning (SKT) har formulerat frågan i nr 2-2015. Det är en bra fråga – viktig! Finns det alls anledning att älska Svenska kyrkan eller är hon, som somliga kristna hävdar, satt i fritt fall? Är det i så fall den gamla Svenska kyrkan, den gamla statskyrkan, som är älskansvärd, den där riksdagen ytterst bestämde, den där regeringen tillsatte biskoparna? Jo, visst är den kyrkan älskansvärd. Visst är kyrkan, som i någon mån och som en evangelisk luthersk kyrka ”föddes” 1593, värd att älskas! Hon växte i Sverige under 1600-talet och framåt, inte minst tack vare starka predikanter, statligt stöd och boktryckarkonstens möjligheter. Den reformatoriska bokutgivningen var stor och min företrädare Jesper Svedberg hade eget tryckeri i Skara på 1700-talet. Visst är den kyrkan värd att älskas. Visst är 1800-talskyrkan med dess olika tankar, med kyrkobyggnation, med bibelprojekt o s v värd att älskas. Visst är 1900-talets kyrka med starka profiler som Nathan Söderblom, Gustaf Aulén, Sven Danell, Manfred Björkqvist, Ingmar Ström m fl värd att älskas. Jag själv blev medveten om min kyrka 1973 då jag konfirmerades. Jo, jag döptes hemma hos mormor och morfar av min företrädare på kyrkoherdeposten på Lidingö Anders Thidevall som då var komminister där. Året var 1958 (den 8 juni). Men det var i och med min konfirmation som jag började upptäcka kyrkans många rum, kyrkans många möjligheter och att jag som tonåring fick vara med, fick ha kul i KU-gruppen (Kyrkans Ungdom), fick fördjupa mig i spännande bibelsamtal med Margit Sahlin, den första kvinliga kyrkoherden i Sverige. Det var Svenska kyrkan som inneslöt mig, en kille som vuxit upp i en ickekristen familj, i sin famn utan att kräva trosbekännelse. Jag fick vara med på mina vilkor och jag fick växa i min relation till Gud på Guds vilkor. Visst var det en bråkig kyrka jag tillhörde då. Det var en kyrka som naturligtvis hade alla möjliga och omöjliga internstrider. Värst var den om kvinliga präster. Fast jag förstod inte den striden. Jag hörde om den, jag försökte förstå den, ja jag prövade t o m detta att vara motståndare till kvinliga präster och tog mig igenom en påvlig skrivelse given till mig av en teologi studerande som ville hjälpa mig att hitta argumenten. Men det höll bara i en månad. Evangeliets förkunnelse, sakramentens räckande var en självklarhet för mig och vem som gjorde detta, d v s vilket kön vederbörande hade, spelade ingen roll. Det viktiga var evangeliet, det viktiga var mässans mysterium som jag gärna ville ha del av som tonåring. Visst tyckte jag att det var konstigt att kyrkan oich staten gick hand i hand. Jag ville att kyrkan och staten skulle skiljas åt och demonstrerade för detta i slutet på 70-talet.

Vem älskar Svenska kyrkan? Jag gör det! Nu är jag biskop i min kyrka, i en stor evangelisk luthersk kyrka. Jag älskar min kyrka med hennes fel och brister. Jo då, hon är inte perfekt! Men hon är underbar på sitt sätt därför att hon rymmer underbara människor och hon lever sitt uppdrag att räcka evangeliet i dess många olika former och uttryckssätt, hon räcker dopets och nattvardens sakrament, hon hjälper människor att fördjupa sin Gudsrelation på så många olika sätt i det vi kallar för undervisning och hon vandrar ett stycke på vägen med dem hon möter i det vi kallar för diakoni. Jo, jag älskar min kyrka därför att det både är högt i tak och för att det finns ett tak. Jag älskar min kyrka för att det ryms olika trosuppfattningar bland hennes ca 6 miljoner tillhöriga samtidigt som det finns ordning som hennes vigda tjänare har att hålla sig till. Jag älskar henne för att hon finns spridd över hela landet och för hennes många möjligheter. Jag älskar henne för alla hennes ideellt engagerade personer som gör så gränslöst mycket som det aldrig skrivs om. Jag älskar henne för alla hennes förtroendevalda som oavsett vilka meriter de valts in på, vilken nomineringslista de stått på, vill hennes väl och vill vara med. Jag älskar min kyrka, jo det är min, en kyrka med många, många anställda som vill göra allt för att det ska bli så bra som möjligt. Jag älskar min kyrka med alla hennes gudstjänstfirare som gudstjänst efter gudstjänst finns där och tillsammans med oss andra lovsjunger Jesus Kristus i olika tonarter och på olika sätt. Jag älskar min kyrka som vill ta ansvar, både lokalt i församlingen och regionalt i stiftet och nationellt, men som inte heller ser till gränser, min kyrka som är gränssprängande med en syn på medmänniskan som en jämlike och med en vilja till ömsesidgt delande av resurser. Våra syskon ute i olika sammanhang behöver oss och vi behöver dem. Jag älskar min kyrka!

Samtidigt ser jag en del av hennes brister. Samtidigt vill jag säga till henne att det finns mer att göra, att det finns nya vägar att gå. Jag vill gärna kritisera henne för att utmana henne för att det är min kyrka. Jag skulle önska att hon, som ju egentligen är jag och alla andra som vill vara engagerade på olika sätt, vågar komma ut som kyrka. Jag vill säga till oss i vår älskade kyrka: Låt oss vara tydliga med vad vi tror på, ja med vem vi tror på. Låt oss tala tydligt om Jesus i ord och handling! Vi kan bli bättre på detta och det är ju ett sätt att faktiskt stärka våra kyrkotillhöriga. Tänk så underbart om vi kunde känna stolthet och kärlek till den kyrka vi tillhör, trots hennes fel och brister – se hennes förtjänster och räta på ryggen i glad stolthet! Låt oss dela tro och dela liv i kyrkan tillsammans, oavsett anställning, nomineringsgruppstillhörighet eller ideellt engagemang! Låt oss dela med varandra, låt oss än mer tala om den tro som bär oss och låt oss göra det enkelt för vår kyrkas medlemmar att göra detta. Jag tror, likt August Strindberg, att människan är obotligt religiös eller likt Augustinus att vårt hjärta är oroligt till dess det finner vila i Gud.

Jag skulle önska att min kyrka, och då handlar det också om mig själv och alla andra kyrkotillhöriga, skulle vilja möta människor av olika trosuppfattningar, olika tillhörigheter i dialog – ännu mera dialog och göra det på ställen där det kanske inte var givit att vi skulle vara. O, vad jag önskar att vi kunde bli bättre på detta, bättre på att lyssna, dela och bidra i olika debatter, olika kultursammanhang, olika samhällsföreteelser. Vi skulle gå ut som kyrka.

Jag skulle också önska att min kyrka än mer stod upp som kyrka med röst för de stumma, med röst för dem som förtrycks, med röst för dem som förföljs, med röst för dem som kläms mellan lagar och paragrafer. Var var Du när jag var hungrig, törstig, sjuk, i fängelse, frågar Jesus (Matt 25). Vi är för tysta.

Kära älskade Svenska kyrkan, tänk att jag får vara en del av Dig med alla Dina fel och brister, med alla Dina svagheter, med allt det som jag önskar skulle bli bättre och som nog i någon mån är en del av mina egna svagheter och brister! Tänk att jag får vara en del av Dig med allt det Du gör, i allt det Du är. Du är inte i fritt fall! Du är på väg, ständigt på väg! Du rymmer så mycket. En del kan tycka att det är hotfullt. Det tycker inte jag! Du är min kyrka med Din ganska långa historia och Du har vandrat genom århundradena och sökt att ge uttryck för Gud som är Gud bortom all vår förståelse men som möter oss som tydligast i Jesus Kristus. Det har Du gjort, det gör Du och det kommer Du att göra, även den dagen då jag bara är ett namn inhugget i Skara domkyrkas biskopslängd.

Det blev en lovsång till Dig, min kyrka, som på så gränslöst många sätt och på alla nivåer ger Jesus äran, en kyrka som har kallat mig, vandrat med mig, uppmuntrat mig, utrustat mig och inneslutit mig trots alla mina fel och brister. Det är nådens kyrka som bärs av nådens Herre och som har att bära ut nåden. Det är en fantastisk kyrka som är väl värd att älskas mitt i allt och trots allt!

Filed Under: Okategoriserade

Du måste finnas…!

Mar 1

Nedanstående text är den predikan jag höll i Gustaf Adolfs kyrka i Borås i dag. Jag hoppas att den ska kunna vara till glädje också för Dig som läser min blogg.

”Hennes rop var säkert desperat. Kanske var rösten sprucken p gr av alla tårar hon gråtit och fortfarande grät för sin sjuka dotters skull. Jo, hennes dotter var rejält sjuk fast det omnämndes som en demon som plågade henne. Vi vet inte vilken typ av sjukdom hon var drabbad av, bara att hennes mamma säkert kände sig isolerad, kände sig marginaliserad och i en desperat situation utan att kunna lita till något eller någon. Hon tillhörde inte det judiska folket med löften om Guds omsorg. Hon var kanaané – hedning, ickejude och hennes folk hade varit i strid med Israels folk. Men just i den stund som vi möter henne är hon bara en förtvivlad mor, en bland alla dessa föräldrar som genom årtusenden ropat ut sin förtvivlan, sin ångest, sin nöd, sin smärta i hopp om att någon skulle höra, att någon skulle svara, att förändring skulle kunna ske. Säkerligen hade hon hört om Jesus, hört om de underverk han hade gjort, hört om hans ord, hört och hoppats, hört och längtat. Och nu mötte hon honom och hon bara längtade efter ett litet ord från honom som skulle kunna förändra allt. Herre, Davids son, förbarma dig över mig… (Matt 15:22) Kanske hade hon hört om Davids son Salomo. Han ansågs vara den störste av alla demonbesvärjare. Kanske var det därför som hon ropade på Jesus på det viset som hon gjorde? Hon ville ha hjälp, hon ville ha förändring, hon ville ha nytt liv för sin dotter och därmed också för sig själv. Hon kom inte med någon storartad teologi till Jesus. Hon kom inte med en färdigformulerad och säker tro. Hon kom inte med något annat än sin egen desperation, ett övergivenhetsrop fyllt av desperat längtan. Och svaret blev – tystnad. Jesus gav henne inget svar.

Vi fryser scenen med kvinnan som gick längs med vägen just där. Jesus svarade inte. Den frusna scenen skulle kunna utspela sig i Borås bakom lägenheternas ytterdörrar. Hon ber intensivt till Gud för sin man som ligger på Södra Älvsborgs Sjukhus. Han har inte lång tid kvar och kvinnan ber om ett Guds under och tolkar alla flämtande ljuslågor och fågelsång på balkongen som Guds svar och hoppas men blir besviken när det inte var så. De födde ett barn som dog vid förlossningen, trots att så många hade bett och ropat till Gud. Guds tystnad är outhärdlig. Herre, Davids son förbarma dig över oss, förbarma dig över mitt barn, förbarma dig över min man, min fru, min vän… varför hör Du inget…. Varför svarar Du inte? Finns Du inte! Herre, Davids son förbarma dig över oss. Många kristna har varit nära att tappa tron i Guds tystnad. När jag hör den kanaaneiska kvinnans rop kommer jag att tänka på en annan kvinna som säkerligen också ropade ut sin ångest och vars ord blivit kända genom musikalens sammanhang: Aldrig förut har jag haft det i tal eller tanke / Det lilla ordet som skrämmer och plågar mig så / Ordet är ‘om’, om jag bett alla böner förgäves / Om du inte finns till / Vad ska jag göra då?/ Vem skulle känna min ånger och sedan förlåta? / Friden i själen, ja, vem skulle skänka mig den? / Vem skulle så ta emot mig till slut efter döden? / Om du inte fanns till /Vem tog hand om mig sen? / Nej, du måste finnas / Du måste / Jag lever mitt liv genom dig / Utan dig är jag en spillra på ett mörkt och stormigt hav / Du måste finnas / Du måste / Hur kan du då överge mig? / Jag vore ingenstans / Jag vore ingenting om du inte fanns. Orden är Kristinas i Kristna från Duvemåla, men de skulle lika gärna kunna vara den kanaaneiska kvinnans desperata rop, desperata, längtan, desperat hopp, och en tro trots allt.

Och det är i allt detta virrvarr av tankar och tystnad, av sorg och rop som Jesus till slut möter henne. Först verkar han avvisande, men hon ger sig inte. Och jag tänker att hon är en modig kvinna, en förebild för mig att inte bara underordna mig utan våga protestera, våga visa vägar framåt också gent emot Gud. I den judiska tradtionen finns ett begrepp som kallas Chutspa och som handlar om att förhandla med Gud, ungefär som Abraham gjorde med de tre änglarna som var på väg för att förinta Sodom och Gomorra. Abraham började förhandla om städernas överlevnad och lyckades få det till att det fanns tio rättfärdiga så skull de skonas. Men det fanns färre än 10 rättfärdiga och städerna förstördes. Men Abraham vågade förhandla med Gud, precis som patriarken Jacob som vi hört om idag som förhandlade med den han brottades med. ”Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig.” (1 Mos 32:26)

Den kanaaneiska kvinnan brottades bildligt talat med Jesus och förhandlade med honom och han gav henne rätt. Likt Jacob blev hon välsignad men hennes välsignelse blev ett nytt liv med sin friska dotter. Vilken förebild hon är, denna kvinna. Mitt i allt, trots allt, i sin desperation, kommer hon till Jesus. Nu kan detta låta som en framgångssaga och så blir budskapet att om man bara håller fast vid Jesus så ordnar sig allt – ungefär som den gamla söndagsskolesången: Med Jesus i båten är jag trygg mitt i stormen. Men det handlar inte om det lätta, de säkra svarens tro. När man är konfirmand, eller när man är tonåring, kan det ibland vara skönt med det enkla svaret, det som inte rör till det. Men kristen tro har inte de enkla svaren. Det handlar inte om att Jesus fixar allt bara vi tror. Vi vet ju att det faktiskt inte är så. Allting fixar sig inte. Nåja, säger andra, det finns i så fall en mening med allt. Nej, det finns inte en mening med allt! Det finns ingen mening med att mängder av barn förlorar sina föräldrar i terrordåd. Det finns ingen mening med att så gränslöst många barn i världen inte får fylla fem år. Det finns ingen mening med att någon bara slits bort ur detta livet p gr av en olycka eller en svår sjukdom. Det finns ingen mening med allt och så får det vara.

Men den kanaaneiska kvinnan visar oss en hållning, en möjlig väg när livet gör så ont och en möjlig väg när livet är okey och till och med gott. Den möjliga vägen – ja till syvende och sist den enda möjliga vägen för oss kristna är Jesus själv. Den kanaaneiska kvinnan vågade komma till Jesus med sitt rop och sin desperation och Jesus upprättade henne, såg hennes värde, älskade henne för den hon var. Vi får våga samma sak därför att Jesus älskar oss var och en, älskar Dig som den Du är med allt det Du är. Till Dig som är konfirmand och tonåring vill jag säga: Du är älskad som den Du är. Det kan inget och ingenting ta ifrån Dig. Till Dig som är ung vuxen vill jag säga: Du är älskad som den Du är. Det kan inget och ingenting ta ifrån Dig. Till Dig som är mitt i karriären vill jag säga: Du är älskad som den Du är – det kan inget och ingenting ta ifrån Dig. Till Dig som nalkas pensionen vill jag säga: Du är älskad som den Du är. Det kan inget och ingenting ta ifrån Dig. Till Dig som är pensionär vill jag säga: Du är älskad som den Du är. Det kan inget och ingenting ta ifrån Dig. Sådan är Jesu kärlek, Guds kärlek. Därför får hålla fast vid Jesus, vandra med honom, leva med honom. Mitt i allt och trots allt.

Ära vare Fadern och Sonen och den heliga Anden. Såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara, från evighet till evighet. Amen”

Jag ska lägga till ifall Du undrar att jag i samband med välsignelsen också höll fram barnen på samma sätt som jag höll fram konfirmanderna. Jag såg att det var flera barn i den fullsatta kyrkan men det såg jag först efter predikan. Och jag ville ju att barnen skulle känna sig tilltalade också – och deras föräldrar. Det blev en fantastisk gudstjänst!

Filed Under: Okategoriserade