Kärlekens väg – predikan på Skärtorsdagsmässan i Skara domkyrka med stiftets diakoner och präster.

I Faderns och Sonens och den Heliga Andens namn. Vad kunde vara mer överraskande än detta? Vad kunde inge mer fruktan? Han som ”höljer sig i ljus som i en mantel ” (Ps 104:2) binder en handduk omkring sig. Han som ”samlar vatten i sina moln som i ett knyte ” (Job 26:8) förseglar avgrunden med sitt fruktansvärda namn. Han som ”samlar havets vatten som i en lägel” (Ps 33:7) slår nu upp vatten i ett fat. Han som ”timrar på vattnen” sina ”salar” (Ps 104:3) tvättar sina lärjungars fötter i vatten. Och han som ”mäter upp havens vatten i sin hand”(Jes 40:12) stryker nu med sina obefläckade händer tjänarnas fotsulor.” Inför honom skall alla knän böjas, i himlen, på jorden och under jorden” (Fil 2:10), men nu böjer han knä inför sina tjänare. Orden är skrivna av Kyrillos av Alexandria i hans meditation över fottvagningen. Dessa ord hjälper oss att stanna upp inför det oerhörda. Gud själv – alltings skapare, alltings upprätthållare, alltings ursprung och mål möter oss på ett historiskt unikt sätt i en människa, i Jesus från Nasaret. Han är Gud. Och Gud själv i Jesus har kommit för att tjäna och ge sitt liv till lösen. Gud själv har i Jesus visat vad det är att vara människa, vara människa i ordets allra sannaste bemärkelse – sann Människa. Jesus gav oss ett handlingsmönster när han tvättade sina lärjungars fötter och sände dem ut att göra samma sak – tjäna, vara medbroder och medsyster som ser, som lyssnar, som böjer sig i ödmjukhet inför en annan människa därför att den andra människan är en Guds skapelse – älskad av Gud och ovärderlig. Genom den enkla handlingen som Jesus utförde strax innan påsken började det året, alltså inte under själva påskmåltiden då han instiftade nattvarden, visade han på den ödmjukhet som inte ser ödmjukheten som berömvärd, som något att hålla fram och vara stolt över, utan som den enda vägen om man fullt ut vill leva som människa i Jesu efterföljd. Den ödmjuke talar inte om sin ödmjukhet. Den ödmjuke vet inte att hen är ödmjuk. Den ödmjuke ser bara den vägen som den enda framkomliga vägen… Vägen framför alla andra – den väg som helt präglas av kärleken.

Vi präster och diakoner är kallade av Jesus själv att vandra den vägen, att leva i Jesu efterföljd, att både bildligt och bokstavligt tvätta andra människors fötter, att göra det djupast mänskliga, att låta livet genomsyras av Jesu kärlek. Det var en kärlek och är en kärlek som aldrig upphör. Den kärleken ser inte till begränsningar, till hinder, till lagar och regler. Nej, Jesu kärlek spränger det förväntades gränser. Jesus älskade sina lärjungar och han älskade dem intill slutet. (Joh 13:1) Det är ord som pekar på och centrerar korset – den plats för djävulsk tortyr och avrättning där den gudomliga kärleken fick sin skarpaste brännpunkt. Där på korset gav Jesus själv sitt liv för oss. Där på korset böjde sig Gud själv djupare än djupast i Jesus – för Dig och mig – i den gränslösa kärleken som inte söker sitt.  Där på korset gav Jesus själv sitt liv för oss i kärlek – till befrielse, till upprättelse, till kraft för Dig som är präst, för Dig som är diakon och för Dig  som av hjärtat vill kalla Dig kristen.

Vi kallas, vi får kallelsen bejakad, vi som är präster och diakoner och biskop vigs – vigs in i livslång tjänst, vigs in i livslång Gudsandning – varje sekund får vi andas Gud, leva Gud. Förr kunde man höra, inte minst om prästerna:  Jag hör inte vad Du säger för jag ser hur Du lever… Men när Jesus kallar oss, sänder oss som präster, diakoner och kristna i övrigt, sänder Han oss ut i en värld för att leva så att var och en kan säga: Jag hör vad Du säger, för jag ser hur Du lever. Jesus är vår förebild. Han som tvättade sina lärjungars fötter har gett oss kristna ett livsmönster för varje sekund.

Med några enkla inledande ord antyder också evangelisten Johannes det nya förbundets väg – från död till liv – samma mönster som våra judiska syskon är så väl insatta i. På lördag när vi har påskafton och när påsknattsmässan firas firar våra judiska syskon Pesach. Från död till liv, från slaveri till frihet. De påminner sig om slaveriets helvete och den befrielse som uttåget innebar – en befrielse till det nya livet i relation till Gud med uppgiften att leva kärleken konkret. När matsabrödet bryts i sedermåltidens ordning och när berättelsen om den kväll som var helt annorlunda än alla andra kvällar berättas är de delaktiga i allt det som skedde. Befrielsen är en realitet. Guds omsorg är en realitet.

Trots att vår evangelietext om fottvagningen inte är en text kopplad till den judiska påskmåltiden i Jerusalem är den ändå starkt kopplad till Skärtorsdagen. Jesu förebildande handling blir då befrielsens handling. Vi är kallade till befrielse och vi som är befriade är kallade att befria.  När matsabrödet bryts i vår mässa är det till liv – till liv för oss, till liv för andra. Han som böjde sig så djupt att han delade vårt människoblivande med oss, Han som avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss (Fil 2:7) kallar oss på nytt och på nytt och på nytt till tjänst och livstjänst för livets skull, för skapelsens skull i all dess mångfaldiga miljö, för medmänniskans skull, livstjänst för Guds kärleks skull.

Vi är sända ut i världen, sända ut att ena Guds mänsklighet, sända ut att bygga en värld av rättfärdighet. När profeten Jesaja kallades, frågade Gud: Vem skall jag sända, vem vill vara vår budbärare? (Jes 6:8) Du som är präst, Du som är diakon, har sagt Ditt JA i Din vigning. Du som är här utan att vara vigd till tjänst har också sagt Ditt JA, ditt hjärtas JA. Var och en får idag förnya sitt JA – hjärtats JA – och ni präster och diakoner gör det snart genom förnyelsen av vigningslöftena. Profeten Jesaja säger: ”sänd mig..” (Jes 6:8). Vi får sändas igen, sändas av korsets Herre, sändas av Honom som i ord och handling visat på kärlekens väg – den kärlek som inte söker sitt, som inte ser några gränser. Vi är sända av befrielsens Herre, som möter oss i det brutna brödet och i kalkens vin, som möter oss i det brustna, det enkla, det oansenliga, som möter oss i varje mänskligt ansikte om vi blott förmår urskilja Honom där. Vår bön i denna stund, i kallelsens stund, i vår egen brustenhet, i tillit till befriaren får vara Kyrie eleison, Kyrie eleison, Kyrie eleison – Herre förbarma Dig och sänd mig. Låt oss be oc