Vi behöver nådemedelsstationen!

Två dagar efter det fruktansvärda rasistdådet på skolan Kronan i Trollhättan återinvigde jag Götalundens kyrka som ligger just i Trollhättan. Det blev en gudstjänst präglad av både glädje och sorg. Men framför allt blev det en manifestation för Livet – Livet som är starkare än livets begränsningar. Här nedan finns den predikan som jag höll.

”Vi är samlade till en glädjefest men med, kanske både bildligt och bokstavligt talat, tårar i ögonen. Här i det nyinvigda kyrkorummet påminns vi både om livet och döden. Detta rum har sannerligen med livet att göra. Här kommer människor att samlas till söndagliga gudstjänster och andra gudstjänster, här kommer människor att döpas, här kommer ungdomar och andra att konfirmeras, här kommer älskande att bekräfta sitt ja till varandra. Det är ett livets rum detta kyrkorum – och samtidigt är det ett dödens rum – ett rum där vi påminns om att livet är skört, att livet är hotat, att det jordiska livet riskerar att ta slut och en gång garanterat kommer att göra det. Men vi påminns också om det trotsiga budskapet om livets seger. När allt tycks som svartast, när sorgen förstummar, när förlamningen griper tag, vill detta rum och alla kyrkorum, just trotsigt, påminna om att Livet mot alla odds har vunnit, att Livets Herre brutit dödens bojor, att livets Herre visat oss att Livet är större än livets begränsningar. Därför kan vi också med glädje ta detta rum i bruk igen. Därför är det viktigt att vara här på denna livets plats där budskapet om Jesu död och uppståndelse blir så påtagligt. Självklart går våra tankar, också idag, till främst de familjer som drabbades av det rasistiska illdådet i torsdags, till de avlidnas och skadades vänner, till alla på Kronans skola – skolledning, lärare och elever. Min bön – ja, vår bön, får vara att Gud ska vara med dem och bära dem steg för steg, stund för stund, sekund för sekund i deras outsägliga sorg och saknad. Men vi får också be för den familj där han som genomförde hatbrottet växte upp – be om Guds omsorg också om dem. Och vi får be för oss själva – be att vi inte fylls av hat, be att vi tvärtom kan vara redskap för den kärlek som spränger alla gränser, redskap för Gud som är större än alla religioner. Må vi tillsammans med våra kristna bröder och systrar, med våra muslimska bröder och systrar, med våra judiska bröder och systrar och med bröder och systrar av annan trosåskådning kämpa för och värna det samhälle där natt blir till dag och där vi ser vår medsyster och medbroder som Guds älskade barn. Må vi tillsammans stå upp mot hatet, mot våldet, mot främlingsfientligheten och mot all typ av mänsklig marginalisering och aldrig låta det destruktiva segra. Precis som aposteln Paulus skriver i Romarbrevets tolfte kapitel: Låt dig inte besegras av det onda, utan besegra det onda med det goda. (Rom 12:21)

Nu har vi återinvigt detta heliga rum och det får vara som ytterligare ett stationshus här i Trollhättan Det kan ju låta som en nedsättande uttalande om en kyrka som betytt så mycket för så många. Men så är det inte. Nej, det är inget nedsättande påstående om Götalundens fina kyrka som i år fyller 57 år och som kommit till tack vare Norra Trollhättans småkyrkostiftelse d v s Egna hems och Stavrelunds kyrkliga syföreningars ekonomiska organ. Jag har lärt mig att det var tack vare syföreningarnas arbete och kollekter som man fick ihop mycket pengar redan innan denna fina kyrka var byggd och det blev en rejäl grundplåt för att möjliggöra kyrkans tillkomst. Vad menar jag då med stationshus? Jo, det är just kyrkobyggnadens uppgift att vara ett stationshus längs med färden – längs med livsvägen – i glädjens och sorgens sammanhang men också i det alldeles vardagliga. Men vilken typ av station menar jag då? Jo, nådemedelsstaionen. En nådemedelsstation är en plats där nådemedlen nyttjas d v s människor döps, Ordet förkunnas och mässan firas. Ordet, dopet och nattvarden är kyrkans nådemedel. Guds nåd strömmar emot oss i dessa sammanhang eller snarare synliggörs i dessa sammanhang för egentligen strömmar Guds nåd emot oss hela tiden men vi har så erbarmligt svårt att förstå det, att se det, att ta emot det och leva i det. Därför behöver vi nådemedelsstationer likt Götalundens kyrka och likt andra kyrkor som påminnelseplatser om och konkretioner av Guds nåd. Det är som om Gud själv också säger till Dig och mig: ”Ja, men räta på ryggen, Du är ju älskad och bara för att Du är.” Därför är det med tacksamhet – ja också med en glädje mitt i allt, som jag är här idag och firar en återinvigningsmässa så att denna plats, åter igen, blir en påminnelse, en sorts knack på axeln gällande Guds nåd, Guds kärlek som är gränssprängande och utmanande.

När Jesus samtalade med anhängare till fariséerna och några av Herodes anhängare – var de ute efter att sätta honom på prov och de tog upp en samhällsaktuell fråga för att gillra en fälla för honom. Genom smicker och ironi inledde de sitt försök att snärja Jesus med hans egna ord. Var det rätt att som jude betala jordbruksskatt till den romerske kejsaren – en skatt som handlade om ungefär en denar per år? Borde man inte strunta i det och stå upp för folket, det utvalda folket som hade och har att följa Torah – de fem Moseböckerna med de 613 buden och förbuden? Om Jesus hade sagt: Nej, man ska inte betala skatt till ockupanterna, hade det troligen blivit slutet för honom på ett annat sätt än vad det blev. Redan när Jesus var barn inleddes en skatterevolt mot den romerska ockupationsmakten. Revolten ledde i slutänden till att mängder av människor korsfästes av romarna längs med vägarna som en påminnelse om att det inte var något valbart erbjudande att betala skatt till romarna. Det var tvång. Jesus hade därför ansetts som upprorsman och troligen fångats in och avrättats beroende på skatterevolutionen. Om han hade svarat, jo, det är rätt att betala skatt till kejsaren hade han inte längre varit trovärdig i sitt tal om Guds rike och kanske tappat sina anhängare. Men Jesus bad istället fariséerna och herodesanhängarna att ta fram ett mynt och visa upp bilden – den förhatliga bilden på kejsaren där dessutom stod inskrivet: Tiberius Caesar Divi Augusti Filius vilket betyder ” Den ärovördige Tiberius, den gudomlige Augustus son”. Dessa mynt var egentligen förbjudna att visa upp i Jerusalems tempel så det är förvånansvärt att fariséerna och herodianerna hade ett sådant mynt på sig. Dessa mynt dög inte till att köpa offerdjur för. Man var tvungen att växla in dem mot de judiska mynten. Tiberius bild fanns alltså på myntet och påminde om att detta silvermynt egentligen var kejsarens och att man genom att betala skatt skulle ge tillbaka det som var kejsarens och som bar kejsarens bild. Men, det fanns något som var viktigare nämligen att ge tillbaka till Gud det som var Guds och som bar Guds bild – människan. Varje människa är Guds avbild så varje människa inklusive herodianer och fariséer och alla andra skulle överlämna sitt liv åt Gud och därmed varenda andetag och varenda handling – allt skulle stå i Guds tjänst.

Götalundens kyrka är en nådemedelsstation. En nådemedelsstation är en plats där man för ett kort tag får vila sig, hämta kraft, få sitt liv och sin tillvaro belyst av gudomligt ljus för att sedan ge sig ut. Vi kristna är inte kallade till navelskåderi. Vi kristna är inte kallade till en lite lagom och trevlig fritidssysselsättning. Nej, vi kristna är kallade ut i en värld där stora risker väntar. Texten om skattemyntet har ibland tagits till intäkt för att det finns områden där kyrkan inte ska vara engagerad. Kyrkan ska, säger en del, trösta, kyrkan ska värna de traditionella högtiderna, kyrkan ska finnas när kris och katastrof är ett faktum. I övrigt ska kyrkan finnas tillgänglig för den enskildes andliga längtan men inte lägga sig i politiska frågor. Ge åt kejsaren det som tillhör kejsaren och åt Gud det som tillhör Gud och gör boskillnad. Och visst ska kyrkan självklart vara till för allt det nämnda – inte minst just nu i allt det svåra. Men kyrkan med alla dess engagerade ska också vara en kyrka som hörs i alla möjliga sammanhang. Kyrkans röst, Din och min röst – för vi är kyrka tillsammans – måste höras där människor kommer i kläm, där människor flyr för sitt liv, där människor blir marginaliserade, där människor blir trampade på p gr av etnisk bakgrund, sexuell identitet, religiös tillhörighet. Jag säger ofta att vi ska stå upp som kyrka därför att Jesus kallar oss till detta. Jesus kallar oss till ett samhällsengagemang, ett samhällsansvar där vi i ord och handling talar tydligt om Jesus, ger röst åt Jesus och är hans händer och fötter. På det sättet får vi vara med och som en del av det s k civilsamhället bidra, bidra tydligt utifrån vårt centrum som är Jesus själv. Allt tillhör Gud – Gud som möter oss på ett unikt sätt i Jesus och som vi också ser i varje medmänniska. Ge åt Gud det som tillhör Gud. Det går inte att avskärma vissa saker. Det finns på det viset inget andligt liv som inte har med hela vårt liv, hela vår tillvaro att göra. Kyrkan är därmed politisk därför att evangeliet är politiskt – inte partipolitiskt. På det viset manar verkligen psalm 57 i vår psalmbok till eftertanke. Där står det: Sin enda grund har kyrkan i Kristus Frälsaren. Hon är hans egen byggnad, den nya skapelsen… Men där står också: När lögn och våld förmeras var är då jordens salt? Vem hjälper och vem helar vid världens sönderfall? Må kyrkan bli som fordom ett hjärta och en själ, en fristad mitt i oron, för sanningen ett värn.

Men hur ska vi då orka att mitt i allt leva som kristna? Jo, vi behöver stationshuset – kyrkan – i detta fall Götalundens kyrka. Vi behöver få vara här, och vara här som dem vi är, oavsett ålder, oavsett tro, oavsett funktionsnedsättning, oavsett politisk hemvist, oavsett medborgarskap, oavsett sinnesstämning, oavsett allt för att fyllas av kraft, fyllas av Guds energeia – Guds energi i gemenskap med andra, i kraften av Ordet, dopet och mässan. Guds barn behöver samlas och sändas. I slutänden handlar allt om att låta sig vara sänd av Gud, att lyssna in sin kallelse – en kallelse till kärlekens tjänst – här i Trollhättan eller i Skara stift i övrigt eller där en har sin dagliga vistelseplats. Vi är Guds avbilder, Guds älskade barn. Just sådan är Du. Lev i detta, öppna Dig för nåden och ta Din kallelse på allvar ut i en värld där stora risker väntar, där allt är Guds och där vi tillsammans och tillsammans med andra får vara kyrka och stå upp för Livet! Till detta behövs stationshus – en nådemedelsstation som t ex Götalundens kyrka.

Därför får vi mitt i allt och trots allt säga: Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande. Såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara, från evighet till evighet. Amen”