Det brinner i knutarna!

Nedanstående predikan hölls i Skara domkyrkan Annandag jul 2015. Texten som jag predikade över är Luk 12:49-53: 

Jag har kommit för att tända en eld på jorden. Om den ändå redan brann!Men jag har ett dop som jag måste döpas med, och jag våndas innan det är över. Tror ni jag är här för att skapa fred på jorden? Nej, säger jag, men splittring! Ty där fem bor i ett hus skall de i fortsättningen leva splittrade, tre mot två och två mot tre, far mot son och son mot far, mor mot dotter och dotter mot mor, svärmor mot sonhustru och sonhustru mot svärmor.” 

Det brinner i knutarna! Kanske känner ni igen det uttrycket? Det brinner i knutarna! Det handlar om att det är bråttom, att det inte längre går att ta det lugnt. Och så är det i vårt land och i vår värld. Det är bråttom att tydligt stå upp mot de människofientliga krafterna som får det att bokstavligen brinna i knutarna i tänkta flyktingförläggningar där bl. a ensamkommande flyktingbarn skulle kunna få en fristad. Våra röster måste höras tydligt mot allt det djävulska som dessa handlingar uttrycker. Det brinner i knutarna!

Men det brinner också i knutarna att stå upp mot de politiska krafter som allt mer tycks ha framgång i vårt land – de politiska krafter som gör skillnad på människor utifrån etnicitet och utifrån religionstillhörighet. Det brinner i knutarna att stå upp mot den politik som får det att mörkna i Sverige, den politik vars människosyn strider mot det som Jesus själv förkroppsligade och förkunnade i ord och handling. Det brinner i knutarna om vi vill vara ett land där vi tillsammans är systrar och bröder oavsett härkomst, oavsett hudfärg, oavsett religion, om vi vill vara ett land som präglas av omsorg, omtanke och syskonkärlek – oavsett id-handlingar.

Det brinner i knutarna när det gäller insatser för fred, försoning och rättvisa. Det är så lätt att hänskjuta allt detta till FN:s säkerhetsråd, till USA och Ryssland. På 1970-talet sjöng vi: En ensams händer kan ej bygga en fredens värld. Och det är sant! Men en förändrad värld börjar med förändrade människor med förändrad människosyn – en människosyn som präglas av det som Jesus själv inkarnerade och en syn på världen i stort där det bibliska begreppet shalom skulle kunna vara målet. Shalom står inte bara för fred, d v s där krigets realitet är ett minne blott, utan också för just rättvisa, för klimatmedvetenhet, för ansvarstagande för skogar, åkrar, ängar, luft, hav och berg och för den gränsöverskridnade syskonkärleken. Och allt börjar i det lilla, allt börjar med Dig och mig.

Det brinner i knutarna! Jesus själv talade om att han kommit för att tända en eld på jorden. Och han säger i vår evangelietext idag: Om den ändå redan brann! (Luk 12:49) Elden har många betydelser i Bibeln. Den är ett uttryck för lidande (Ps 66:12), för det förtärande. Men elden är också kallelsens eld – den kallelse som t ex Mose fick erfara när busken brann utan att förtäras och en röst kallade honom till ett helt nytt sammanhang. Elden kom som lågor över lärjungarna enligt Apostlagärningarnas berättelse om pingstdagsundret när kyrkan s a s ”föddes” och de två lärjungarnas hjärtan var brinnande efter att ha fått samtala med den uppståndne Jesus på väg mot Emmaus. När Jesus talar om elden som Han har kommit för att tända har det i allra högsta grad med Gud att göra, med Guds rike att göra, det rike som handlar om relation med Jesus själv – en relation som är relation med Gud. Det är det som julen handlar om. Gud som blir människa och som visar oss på det sant mänskliga och som vill den ömsesidiga relationen.

När Jesus talar om elden, gör han det för att visa på förändringens möjlighet. Hela Jesu sinnelag präglades av utgivandet. Redan i Kristi preexistens – hos Fadern före all tid – det vi inte förstår, det vi inte har grepp om, det vi tafatt talar om som den treenige Guden – redan i denna preexistens fanns den utgivande relationen. Aposteln Paulus talar om det i Filipperbrevets 2:a kapitel: Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. (Fil 2:5-7) Hela julberättelsen om Jesu födelse i krubban handlar om utgivandet, om människoblivande, om ett sant mänskligt mönster också för oss, också för Dig och mig när vi ser på vårt samhälle och har att vara med och förändra från mörker till ljus. Då kan aposteln Paulus ord ringa i våra öron: Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. (Fil 2:5)

Den elden som Jesus ville tända är en eld som lyser upp så att vi ser i mörkret, den eld som fördriver mörkret, den eld som mörkret inte kan övervinna. Det handlar om kärlekens eld – inte hatets flammor, godhetens eld – inte ondskans lågor, det sant mänskligas eld – inte det förödande destruktivas. Denna eld har sin brännpunkt i Jesu död och uppståndelse. Det kan tyckas konstigt att tala om korset vid jultid. Men krubban och korset hör ihop. Det förstod också Carl Mikael Bellman som skriver i sin julpsalm: De späda ögonkast / som strålar kring din linda, / de skänker världen liv / och mörkrets här skall binda. / Du gjorde väl som kom! / Men, ack, min frälserman, / din vagga och ditt kors / står redan när varann! Dopet som Jesus talar om i vår text idag är just korsdöden och uppståndelsen. Det är det ytterst förändrande. Där har elden, den förändrande, den upplysande, den värmande, den förtärande, sin brännpunkt.

Men Jesus är också i sin egen person själva elden. Det finns ett Jesusord som inte finns i Bibeln men som finns bevarat hos kyrkofäderna Origenes och Didymus den blinde från Alexandria, ett Jesusord där det står: Den som är nära mig är nära elden, men den som är långt borta från mig är långt borta från riket. Därför är Jesus så viktig. Därför är inkarnationen så grundläggande – detta att Gud de facto har blivit människa i en historisk person. Det kommer vi inte ifrån. Så är det! Och den eld som Jesus vill tända är också relationens eld, den eld som brinner när vi lever i relation med Jesus, den eld som ger oss kraft, den eld som värmer oss och som gör att vi kan värma andra, den eld som får bränna bort det som gått snett i vårt liv – och därmed en domens eld redan här och nu så att vi kan säga att där Jesus går fram går domen fram – redan här och nu. Det brinner alltså i knutarna.

Jesusrelationen utmanar. Så var det från första stund. Det lilla barnet i krubban utmanade de politiska makterna, de mörka krafterna som gjorde skillnad på människa och människa. Herodes lät, enligt evangelisten Matteus, döda alla babypojkar som var 2 år eller yngre i sin jakt på det barn som hotade maktens förtryckande strukturer.

Men Jesus fortsatte att utmana genom sin förkunnelse i ord och handling – också sin egen tids och sin egen religions etablissemang. Han ville inte skapa någon ny religion men han utmanade. Och han orsakade splittring – en splittring som föranledde den romerska ockupationsmakten att ingripa och, som man trodde, oskadliggöra.

Men det var tvärtom. På korset vann Jesus segern mot ondskans destruktiva makter – den seger som hans historiska uppståndelse vittnar om. Och utmaningen fortsatte och fortsätter. Rommarrikets härskarkrafter fortsatte att utmanas genom Petrus och Paulus Kristusförkunnelse och genom de tidiga kristnas martyrium som omvittnas av bland annat katakomberna i Rom. Men också i de små sammanhangen fanns utmaningen. Orden i vår evangelietext visar att Jesusrelationen utmanade in i det vanliga familjesammanhanget: Ty där fem bor i ett hus skall de i fortsättningen leva splittrade, tre mot två och två mot tre, far mot son och son mot far, mor mot dotter och dotter mot mor, svärmor mot sonhustru och sonhustru mot svärmor.” (Luk 12:52-53) Kristusrelationen har alltid utmanat.

Utmaningen är i allra högsta grad också dagsaktuell. Som kristna får vi hålla oss nära elden – nära Jesus själv och i ord och handling vittna om Honom, tala tydligt om Honom. Det är viktigt i vårt multireligiösa samhälle. Vi ska vittna om Jesus. Det är vår kallelse som kristna. Denna kallelsens eld, denna kärlekens eld får brinna i våra hjärtan – en eld som vi får sprida och där det också handlar om att ge sitt liv för sin medsyster och medbroder på ett förändrande sätt – ett sätt som handlar om att göra skillnad.  Det handlar om kärleken, om att vara medmänniska och om att se vår medsyster och medbroder både dem på nära håll och dem på långt håll, att lyfta blicken och se sammanhanget, se att vi hör ihop, se att vi är älskade oavsett allt, älskade syskon som hör ihop på denna jord med ansvar för varandra och där mångfalden är en rikedom också i de nära sammanhangen. Återigen det utombibliska Jesusordet: Den som är nära mig är nära elden, men den som är långt borta från mig är långt borta från riket.  Och med aposteln Paulus ord: Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. (Fil 2:5) Det brinner i knutarna! Amen