Shalom i regnbågens alla färger.


Idag firades sedvanligt högmässa i Skara domkyrka. Denna dag inrymdes också prästvigning. Nedanstående predikan höll jag – en predikan som är en kombination av prästvigningsdagen och predikan.
Säkerligen var det rörigt, mycket folk, försäljare, ett liv utan like, stank från slaktade offerdjur, växlingsbord för att kunna få till rätt valuta för offrandet, byggnadsställningar och byggmaterial o s v. Med största sannolikhet var det både glädje och sorg i en enda blandning; kvinnor, män, barn, nyfikna, fromma. Allt detta och mycket mer fanns nog på det enorma tempelområde vars bygge Herodes den store igångsatte och som pågick till år 64 e Kr. Hedningarnas förgård, kvinnornas förgård, männens förgård, prästernas förgård och så det allra heligaste där bara översteprästen en gång per år fick gå in och be för folket genom att ställa rökelsekaret på en stenplatta och stänka försoningsblodet på samma stenplatta. Detta rum framför vilket det fanns förhänge var den mest centrala platsen på templets jätteområde – ett tempel som förstördes år 70 e Kristus av romarna och där idag den muslimska al-Aqsamoskén och klippmoskén återfinns.

Där på tempelplatsen rörde sig en liten familj bestående av en ung kvinna, en äldre man och deras nyfödda barn. Kanske var det inte så många som lade märke till dem. De var en liten grupp mitt i gyttret, mitt i vimlet. Tre personer bland alla andra. De var där eftersom fromma judiska kvinnor förväntades lämna ett offer efter förlossningen. Dåtida judiska kvinnor ansågs orena i 40 dagar om de fött en pojke och 80 dagar om de fött en flicka. Vi har säkerligen idag svårt att förstå detta även om det inte är så länge sedan vi hade kyrktagningar av kvinnor som hade fött barn – en ordning som fanns i vår Kyrkohandbok fram till 1986 och som då mest handlade om att tacka Gud för att kvinnan återhämtat sig efter förlossningen och att välkomna kvinnan tillbaka i gudstjänstgemenskapen. Men trots detta positiva är det med nutida ögon en ganska förskräcklig ordning och den försvann från Kyrkohandboken från 1986. I vilket fall förväntades Mirjam, som var Marias hebreiska namn, och Josef offra ett lamm och två duvor i templet. Men de var troligen ganska fattiga och hade inte råd med lammet. Men det var, trots det, viktigt för dem att få gå till templet, viktigt för dem att få, så långt det berodde på dem, göra det som Gud hade påbjudit genom Torah – de fem Moseböckerna. Dessutom skulle de betala en avgift för deras son. Den förstfödde i en familj tillhörde egentligen Gud men skulle friköpas genom avläggande av en speciell avgift. Josef och Maria ville göra detta. Det var det andra skälet till att de var där. Men kanske fanns det ett tredje skäl, lite mera dolt. Kanske hade de inte riktigt talat om det, kanske var det ett skäl som bara fanns inom Mirjam eller Maria med allt det hon hade upplevt, med hela konceptionsögonblicket som var så speciellt, med förståelsen av att hennes egen son var så speciell. Kanske mindes Josef drömmen han hade haft om att ta detta barn till sig – detta barn som inte var hans och ändå hans, som inte var det barn han drömt om och som ändå var det barn han drömt om. Kanske ville åtminstone Maria att hennes lilla bebipojke skulle tillhöra Gud på ett speciellt sätt – vigas åt Gud likt Hannas son Samuel. Hanna bad till Gud för det barn som hon längtade efter: Herre Sebaot, om du ser till din tjänarinnas nöd och vill ta dig an mig, om du inte glömmer bort mig utan skänker mig en son, då skall jag ge honom åt Herren för hela livet, och ingen rakkniv skall någonsin vidröra hans huvud. (1 Sam 1:11) Kanske var Josef och Maria där i templet också för att, trots friköpning, s a s viga barnet till tjänst åt Gud resten av hans liv, varje stund, varje andetag. Kanske. Vi vet inte riktigt.

Men en sak vet vi och det är att vi lite drygt 2000 år senare är samlade här i Skara domkyrka, samlade till gudstjänst där, i enlighet med Augsburgska bekännelsen, ordet rent förkunnas och sakramentet – nattvarden – räcks. Christina Brandt ska också vigas till präst, till Guds Ords tjänare – Verbi Divini Minister – till tjänst åt det barn som Maria och Josef bar fram i templet, till tjänst åt Gud – till Guds tjänst.

Christina, i en liten stund till är Du prästkandidat i Skara stift, om än examinerad och klar för vigning. Du vigs idag i denna mässa. Du överlämnar Dig åt Gud för att tjäna Gud treenig i allt. Det finns inte något ögonblick då Du inte tillhör Gud på ett speciellt sätt. Du vigs till präst som är ett livslångt uppdrag. Gud själv, Jesus själv, har kallat Dig med bekräftelse av kyrkan, och sedan lett Dig genom studier, praktik och olika andra sammanhang. Det har säkerligen inte varit en enkel resa men, här är Du nu – inte vid målet utan vid startlinjen för ett nytt liv. Det är en fantastisk livsresa som nu tar sin början i och med vigningen. Du kommer inte att vara densamma längre och samtidigt är Du densamma. Du är samma mamma, samma släkting, samma vän, samma Christina. Det är på det viset ingen skillnad – men samtidigt finns det ytterligare en dimension i Ditt liv. Efter vigningsmässan kan Du säga: Jag är präst i Svenska kyrkan – – en evangelisk luthersk präst i en av världens största evangelisk lutherska kyrkor.

Symeon och Hanna kom till templet och fanns i templet. Symeon blev ledd av den heliga Anden till templet för att få uppleva Guds brännpunkt – Guds Messias – det lilla barnet med den stora uppgiften. Det Symeon längtat efter var förverkligat. Han behövde inte vänta mer. Hans liv hade fått sin fullbordan i mötet med Jesusbarnet – Messias – frälsningen som inte bara handlade om vissa speciella utan för alla – ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna (Luk 2:32). Hedningarna – det är vi – alla vi som inte är judar, d v s alla som inte tillhör det judiska folket. Också vi får genom Jesus inkorporeras i Gudsfolket. Också vi får del av löftet till Abraham, också vi får tillhöra Abrahams barn – allt detta genom Jesus och utan att förminska det judiska folkets betydelse idag.

Ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna (Luk 2:32). Det ljuset får Du bära ut Christina. Det ljuset behöver vår värld – en värld där så mycket mörker finns, en värld där krig, fattigdom och svält dominerar. Här i denna vår värld med start i det lokala i Falköpings pastorat där Du ska verka får Du ge ljuset vidare, ja likt Maria ge Jesus till världen. Vår värld behöver ljuset – Kristusljuset som lyser i mörkret och som mörkret inte har övervunnit (Joh 1:5) Du ska vittna om det ljuset i ord och handling. Som kristna ska vi alltid hålla fram Jesus och hålla oss till Jesus. Till detta är vi kallade – både Du som präst och vi andra i våra olika sammanhang och uppdrag. Kyrkofadern Ireneus talade om människa först och kristen sen. Jag skulle vilja travestera dessa ord och säga till Dig: Kristen först och präst sen, d v s det viktiga är att leva ett kristenliv där Jesus själv får genomsyra hela Din tillvaro och hålla fram Jesus för andra men då göra det på ett sätt som inte fördömer, förtrycker eller förföljer. Må Du likt Symeon ledas av den Heliga Anden!

Idag är det ljusets söndag – Kyndelsmässodagen. Men ljuset handlar inte främst om stearinljus utan om det ljus som lyser upp vårt inre så att vi ser på nytt vår syster och vår bror oavsett etnisk härkomst, oavsett sexuell identitet, oavsett religionstillhörighet. Vi hör ju ihop i ett multisamhälle. Vi är systrar och bröder – kallade att hjälpa varandra, kallade att stötta varandra, kallade att tillsammans stå upp för fred, för mänskliga rättigheter, kallade att stå upp för en värld där vi inte skiljer människor åt beroende på hudfärg, beroende på språk, beroende på id-handlingar, beroende på religionsutövning. Nej ljuset – Kristusljuset – hjälper oss att se att vi i alla människor just möter vår bror och vår syster.

I detta vårt multireligiösa samhälle får vi tala tydligt om Jesus. Vi ska göra det i respekt för andra och i glädje över vårt eget. Vi lever i ett samhälle där detta är möjligt och samtidigt i ett samhälle där religionsfobins röster ljuder högt – ett samhälle där vissa grupperingar vill förpassa religionsutövningen till privatlivet – likt mörka garderober – och där religion ofta beskylls för att främst vara orsak till krig och konflikt istället för att se att religionerna kan vara en del av det som bidrar till fred och försoning. Men vi behöver komma ut som kristna, komma ut som kyrka och vara ute och sprida ljuset – Ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna (Luk 2:32) d v s ett ljus som hjälper oss alla att se vår värld ur kärlekens perspektiv – den kärlek som är störst av allt, den kärlek som är med och skapar fred i regnbågens alla färger – den fredens mångfald som på hebreiska heter shalom.

Kära Christina, // Hanna – Fanuels dotter fanns i templet och bad och fastade. Hon vara där sedan länge. Må hon få vara ett föredöme för Dig, en syster i livet, som påminner Dig om vikten av bönen, som påminner Dig om gudstjänsten med mässan – inte bara för andras skull utan för Din egen skull! Christina och alla vi andra här idag; må vi låta oss bäras av ljuset – Kristusljuset och må vi låta oss belysas av det ljuset – det ljus som ger kraft, det ljus som hjälper oss att se oss själva som Guds älskade barn, det ljus som leder oss på rätta vägar.

Christina, nu stundar Din vigning till präst i Svenska kyrkan. Det är Kristus själv som kallat Dig och som sänder Dig ut i världen. Minns Symeons ord och Hannas sätt att leva. Låt Dig inspireras d v s låt Guds Spiritus fylla Dig, leda Dig, bära Dig dag för dag, stund för stund, sekund för sekund. Så får vi alla göra i ljuset av Honom som är Ljuset. I Jesu namn – Han som är världens ljus! Amen

3 kommentarer

Hasse säger
31 januari 2016 – 07:29

Käre Åke. Även under total solförmörkelse sprider dina ord och visioner ett varmt och kärleksfullt och livgivande ljus över människorna och världen. Amen.

teo säger
1 februari 2016 – 01:05

återigen en innehålsrikt predikan av vännen BISKOP ÅKE (!) DU kan det här (!)
problemet på makronivå (!) väver i hop med problem på mikronivån (!) i en enda penselstreck så att säga (!) detta är högt konst (!) i vär kommunikations-rika (!) dock paradoxalt nog ofta fattig tid vi lever 2016 (!) bra + Åke (!)
teo ermeritis FRÄMMESTAD svenskt invandrare (C)

Ernst säger
10 februari 2016 – 12:27

Må regnbågens färgsken liksom den sjuarmade ljusstaken få påminna oss om Guds närvaro som Moses fick uppleva vid den brinnande busken.