Archive for februari, 2016

Arvsynden – det djävulska dilemmat!

Feb 14

Nedanstående predikan höll jag i Amnehärads kyrka i Amnehärads-Lyrestads pastorat den 14 februari 2016. Text: Matt 16:21-23.

Allra först vill jag säga hur roligt det är att få komma hit och besöka Er och fira mässa tillsammans med Er. Ni är Skara stifts nordligaste pastorat och därmed, skämtsamt sagt, en gränspostering mot Karlstad stift. Och ni är viktiga – inte som gränspostering men som kristna i denna bygd tillsammans med andra kristna i bygden.

Vi lever i arvsyndens djävulska dilemma! Efter ett sådant påstående undrar jag om ni omedelbart sluter era öron och börjar tänka på något annat? Biskopen tycks vara typiskt kyrklig och nu börjar en predikan som säkert fortsätter kyrkligt obegripligt. Det kan vara så, men veckla inte ihop öronen just nu utan tänk efter en stund för detta med begreppet arvsynd har med den alldeles vanliga människan, med Dig och mig och alla andra, att göra. Vår trista situation är just den att det goda som jag vill, och jag vill verkligen väldigt mycket gott, det gör jag inte. En väldigt massa goda saker som jag tänker blir aldrig verklighet beroende på mig själv, min egen inbundenhet, min egen bekvämlighet och en lång rad saker som Du möjligen också kan känna igen hos Dig själv. Men det onda, d v s det typiskt omänskliga, det som Gud inte vill, det som egentligen och i slutänden är meningslöst och mer eller mindre destruktivt, det gör jag. Och kanske känner Du igen det hos Dig själv också. Om inte, är Du att gratulera. För de allra flesta människor, för att inte säga alla, är fast i just detta märkliga destruktiva mönster. Ibland glimmar det till och vi gör goda saker, säger goda saker, står upp för det goda men inte så sällan tycks vi tiga eller välja bekvämlighetens hållningslinje. Om jag inget säger, blir jag inte inblandad och då slipper jag ta ställning, då slipper jag konsekvenser som jag just nu inte kan överblicka… Det är detta destruktiva mönster som kyrkan kommit att kalla arvssynden och som aposteln Paulus håller fram i sitt brev till Romarna med orden: Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag. Men om jag gör det jag inte vill, då är det inte längre jag som handlar, utan synden som bor i mig (Rom 7:19).

Också Petrus var fast i detta mönster, bekvämlighetens djävulska mönster. Petrus, den främste bland lärjungarna, hade lämnat allt och följt Jesus. När Jesus frågade lärjungarna vem de ansåg att Han var, svarade Petrus: Du är Messias, den levande Gudens son. (Matt 16:16) Då sade Jesus till honom: ”Salig är du, Simon Barjona, ty ingen av kött och blod har uppenbarat detta för dig, utan min fader i himlen. Och jag säger dig att du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den. Jag skall ge dig nycklarna till himmelriket. Allt du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt du löser på jorden skall vara löst i himlen.” (Matt 16:16-19) Vilket fantastiskt erkännande som Petrus gav och som gavs till Petrus – Petrus, klippan – den stabile på vilken Jesus skulle bygga sin kyrka! Vilken förebild för de andra! Och så bara några verser senare kan vi läsa hur denna klippa, denne Petrus, blir till en stötesten, en snubbelsten för Jesus när Klippan, Petrus, vill att Jesus – Messias, ska gå den enkla vägen till framgång, den självklara vägen, den som leder till seger över allt och alla, den triumfalistiska vägen utan lidande, utan att behöva dö och uppstå.

Men i det ögonblicket, när Petrus – klippan – vill få Jesus på fall ( på nytestamentliggrekiska heter ”på fall” ”skandalon” och vi känner igen ordet skandal) får Petrus en ny kallelse igen. Håll Dig på din plats, Satan. (Matt 16:22) På nytestamentlig grekiska står det bokstavligen ”gå bort efter mig,” och Jesus säger det till Petrus, till hela Petrus, till både den som vill det goda och som gör det onda. ”Gå bort efter mig”. Det är den plats Petrus alltid ska befinna sig på, den väg som Petrus ska vandra. Han ska vara Jesu lärjunge och följa efter Jesus i vått och torrt – stå nära Jesus. Och då handlar det inte längre om att ha kontroll. Då handlar det inte längre om det bekväma, det lättköpta utan om att i allt, i ord och handling tala tydligt om Jesus, att i ord och handling gå den väg som Jesus gått före oss. Och då blir orden till Petrus mer än ord till bara Petrus. Jesu förebråelse och skarpa tillsägelse blir ord som tränger genom tid och rum rakt in till oss här i Amnehärads kyrka, rakt in i våra hjärtan hos oss som lever i arvsyndens destruktiva mönster där det vanliga, det som är lite lagom, det som är ”comme il faut”, det som är allmänt accepterat ofta är det som gäller.
I en församling kan man lätt tänka att vi gör väl som vi alltid gjort, och kör på som vanligt med det vi alltid gjort. Gudstjänst, undervisning, diakoni, mission som vi alltid gjort – vi låter det rulla på så gott vi kan i något sorts gott verksamhetsengagemang. Och det är ju på många sätt bra. Men Jesu ord ringer ut över nejden, ljuder in i alla pastoratets församlingslokaler, ljuder in på alla de platser där människor samlas, ljuder in i Lyrestad, i Gullspång, i Södra Råda, i Sjötorp, i Hasslerör o s v: Jesu ord: ”Gå bort efter mig!” D v s ”Följ mig!”

Men vad betyder det då att följa Jesus? Jag menar att vi behöver komma ut som kristna. Att ”komma ut” används inte minst i HBTQ-sammanhang där det handlar om att ”komma ut” ur rädslans mörka garderober där en tvingas dölja vem en är därför att omgivningen anser att det är olämpligt att vara den en är om inte det innebär att vara som de andra, likt Ulf Peder Olrog en gång diktade: ”Du ska göra som Svenssons gör och inte skilja dig från mängden”. Som kristna är vi också kallade att ”komma ut”, komma ut med vår kristna identitet som handlar om att i det multisamhälle vi lever i våga stå upp för att vi, likt Petrus och de övriga lärjungarna, vill följa Jesus, vill hålla oss till Honom som utmanar och uppmanar. Vår kallelse som kristna är då att låta det dubbla kärleksbudet få prägla vårt liv, vårt tänkande, vårt handlande. I förkortning lyder det budet: Du ska älska Gud över allting och din nästa som Dig själv. Att göra det är att leva den kärlek som Jesus levde och konkretiserade in i och genom döden på korset. Att leva det dubbla kärleksbudet är att stå tryggt rotad nära korset och låta det inspirera till att gå ut och leva det kristna livet som hela tiden handlar om relation till Kristus. Det är inte en enkel väg. Det är inte ett enkelt liv. Det handlar inte om det bekväma. Men det handlar om att ta livet på djupaste allvar. Och det handlar om att se att det hela tiden finns nåd, den gudomliga nåden att börja om, den gudomliga nåden som bär när allting annat sviker och bedrar, den gudomliga nåden som lyfter oss i misslyckandets stund. För vi lever i arvsyndens destruktiva mönster. Det goda som jag ju vill, det gör jag inte och det onda som jag ju inte vill, det gör jag.
Att följa Jesus innebär också att vi får dela våra erfarenheter med varandra, vi får dela tro och dela liv med varandra, tala om vår egen tro. Vi behöver inte vara så blyga och vi behöver inte heller inte försöka bevisa att vi är duktiga kristna. Det handlar inte om det men det handlar om att dela tro och dela liv, att med enkla ord i olika sammanhang, i arbetslag, på kyrkorådet, i församlingsråd, i ideella sammanhang, vid kyrkluncher och andra sammanhang bland vänner och bekanta, tala om det som är vår tro, det som är vårt liv – var och en utifrån sina egna premisser.

Att följa Jesus handlar också om att våga se sin medmänniska som just medmänniska. Vi hör ihop. Det är ju så lätt att vi ”demdärar” varandra. Ni vet, det är ”de där” som kommer hit från andra länder. Det är ”de där” som har annan tro än jag själv. Det är ”de där” som talar annat språk än jag. I alla sammanhang är det oerhört lätt att tala om varandra utifrån ett avståndsperspektiv. Men att följa Jesus är att våga möta den andre, att vara nära den andre, att i den andre se en broder eller syster. Att följa Jesus är att stå upp mot den omänskliga distanseringen där vi bygger murar mellan varandra – den omänskliga distanseringen som göder antisemitism, främlingsfientlighet, antiziganism och som dessutom inte ser att min syster och min bror också finns utanför våra geografiska gränser. Vi är kallade att ta ansvar. Kain dödade till slut sin bror Abel och sa: Ska jag ta hand om min bror? (1 Mos 4:9) Och svaret på Kains fråga är ju just: Ja, det ska vi, därför att vi är kallade att älska, kallade att ta vårt kors på oss, likt Jesus själv och bildligt talat ge vårt liv för vår syster och vår bror. Vi ska älska vår nästa som oss själva. Det är vår kallelse som kristna.

Petrus förstod inte att vägen med Jesus, som själv är Vägen, Sanningen och Livet, gick genom korset och uppståndelsen. Han trodde att det fanns en väg med Jesus som var enkel. Men Jesus gick hela vägen in i lidandet, före oss längst in i ångesten (Sv.Ps 74:1), längst in i döden på korset. Det fanns ingen annan väg. Den gick han frivilligt, för att visa på den kärlek som inte ser några gränser.

Så till slut får vi be om mod och kraft att våga följa Jesus, att komma ut ur lagomlandets garderober, älska vår syster och vår bror och bry oss om. Vi ber i Herrens bön de ord som Jesus själv har lärt oss: Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen (Matt 6:10) Ja, må vi likt Petrus och de övriga lärjungarna, som dem vi är, följa Jesus och i allt ge honom äran – för vår världs skull. För Guds rikes skull!
Låt oss be med ord i från denna dags psaltarpsalm nr 31:2-6a
Till dig, Herre, tar jag min tillflykt, svik mig aldrig! Du som är trofast, rädda mig, lyssna på mig, skynda till min hjälp. Var min klippa dit jag kan fly, borgen där jag finner räddning. Ja, du är min klippa och min borg. Du skall leda och styra mig, ditt namn till ära. Du skall lösa mig ur snaran de gillrat, du är min tillflykt. Jag överlämnar mig i dina händer. I Jesu namn. Amen

Filed Under: Okategoriserade