Archive for april, 2016

Vinden blåser vart den vill!

Apr 18

Nedanstående text skrev jag som ett svar till en artikel i Kyrkans Tidning (KT) där biskopsmötet och ffa jag apostroferades gällande kristen tro i ett multi religiöst samhälle (KT 15/2016). Texten publiceras i en förkortad variant på KT:s hemsida och i samma form i kosmmande nr av KT  (16/2016). Följande text är den ursprungliga artikeln såsom jag formulerade den utan krav på antal tecken.

”När jag biskopsvigdes den 26 augusti 2012 avlade jag den Nicaenska trosbekännelsen. Den är en av de två urkyrkliga bekännelserna som Svenska kyrkan använder i det gudstjänstliv som regleras av kyrkohandboken. De första orden i trosbekännelsen fick jag deklamera högt på egen hand: ”Jag tror på en enda Gud”. För mig var det en stark bekännelse. Just så tror jag. Just så bekänner Kyrkan. Det finns bara en enda Gud och det är Gud. Hurdan är då Gud? Gud är Fader, allsmäktig och skapare av allt – både det synliga och osynliga. Sådan är Gud, bekänner vi kristna.

Sen kan man fråga hur Gud möter? Vi kristna har alltid, sedan urkyrkans tid, hävdat att Gud möter på ett unikt sätt i den historiska personen Jesus från Nasaret – Jeshua ben Josef. Hans relation med Fadern är så unik att kyrkomötena i Nicea och Konstantinopel på 300-talet uttryckte det med väsensbegreppet (av samma väsen som Fadern). Inkarnationen handlar alltså om att Gud blivit människa och därmed gjort sig till ett med oss i allt utom i synden (Hebr 4:15). Aposteln Paulus talar om detta i sin fantastiska hymn i Filipperbrevet (Fil 2:6-11) där Kenosis-begreppet påminner oss om Sonens ursprung och det stora i det ”avstående” som Sonen gjorde för att bli människa som vi.

I sitt människovarande förkunnade Sonen Guds rikes storhet – det rike som handlar om relation med Gud, mina medmänniskor och mig själv, det rike som handlar om den kärlek som inte söker sitt och som vi har att visa gent emot varandra och mot skapelsen i sin helhet. Gud älskade världen. Det var därför som Gud möter oss i sonen – för att visa på kärleken storhet – den kärlek som är störst bland tro och hopp (1 Kor 13:13) – den kärlek som ger livet för den älskade och där korsets tecken är ett kärlekstecken. Gud går in i lidandet och döden genom Jesus själv – Jesus som i allt är sann Gud och sann människa. Och Jesus dör på korset för att visa att Guds kärlek är starkare än det som vill bryta ned, starkare än det diaboliska – det som vill splittra, starkare än döden och att vi får lämna allt vårt eget i den gudomliga kärlekens förnyande omsorg. Jesus uppstår så på den tredje dagen. Det är samma Gud som både skapar och älskar i gränslös generositet och som möter oss som tydligast i Jesus från Nasaret – han som är Kristus – Messias – den smorde. Allt detta bekänner vi kristna även om vi kan ha olika tolkningar av nästan varenda begrepp i våra trosbekännelser.

Vi tror också att Gud är närvarande och verksam här och idag genom den heliga Anden. Guds heliga Ande blåser vart den vill. Vi kan inte styra över detta. Det är fantastiskt! Inget kyrkomöte, ingen trostribunal, kan styra över Guds heliga Ande. Men vi kristna bekänner att vi möter Jesus, den korsfäste och uppståndne genom Andens verk och att detta också kommer till uttryck i det vi i våra olika kyrkor kallar sakrament. Vi förstår att Anden på ett unikt sätt är verksam genom ordet och vattnet i dopets sammanhang och genom nattvardens mysterium där Kristus själv är närvarande i bröd och vin liksom Anden leder oss i Bibelns ord där Gud själv talar till oss in i vårt eget liv och sammanhang.

Men när allt detta är bekänt är det viktigt att leva i den tillit som vi alla får ha till Gud – att sanningen om Gud alltid är större än sanningen om Gud. I sin senaste encyklika ”Laudato Si” (Lovad vare du) uppmanar påve Franciskus alla som tror på en Gud som är allsmäktig skapare att be tillsammans för vår jord (s 173). Det är just detta jag menar. Det finns bara en Gud och det är Gud och som kristen förstår jag Gud i enlighet med vår bekännelse. Men det finns en rädslans teologi som tycks vilja värja sig mot att inte ha grepp om hela sanningen, en rädslans teologi som främst tycks vilja hävda svart och vitt, rätt och fel. Den teologin bekymrar mig. Den teologin tycks inte vilja någon annan dialog än den som i långa loppet syftar till alla ska tro på samma sätt. Vi ska tala tydligt om Jesus i både ord och handling. Till detta är alla kristna kallade. Till detta är kyrkan kallad – att vara med i Guds pågående mission. Men kanske hade trapistmunken Tomas Merton en poäng när han lär ha sagt att en sann dialog mellan en kristen och en buddhist går ut på att den kristne går hem och är bättre kristen och buddisten går hem och är bättre buddhist.

Må därför de som är och vigs till präster och diakoner i Svenska kyrkan leva i tillit till Gud som möter i Jesus och må de i ord och handling låta tro, lära och liv vara ett i den glada gudstilliten som ser att vinden blåser vart den vill och att Andens frukter (Gal 5:22-23) också mognar på gränslöst många ställen utanför de kristna sammanhangen.
Åke Bonnier, biskop i Skara stift”

Filed Under: Okategoriserade