Archive for maj, 2016

Pingstens vind utmanar den existentiella ensamheten

Maj 17

Här nedan följer den predikan jag höll på pingstdagen både i Älgarås kyrka och i Naums kyrka. Predikotexten är Joh 14:15-21.
Vi behöver tala med varandra om den; om den stora, existentiella ensamheten. För den har vi faktiskt gemensamt. Så skrev krönikören Lotta Ohlsson i Dagens Nyheter i torsdags (12/5-2016). Den existentiella ensamheten handlar om tomheten, den tomhet eller övergivenhetskänsla som vi kan försöka fylla med umgänge, med konsumtion, med upplevelser, med arbete – men en tomhet som bara konsumerar det vi försöker fylla den med, likt ett svart hål som förtär allt i sin närhet – en ekande tomhet som innerst handlar om längtan. Det handlar då, menar jag, om en längtan efter att vara sedd som den man är, en längtan efter relation, en längtan efter sammanhang och mening som inte främst handlar om ett värde baserat på att göra och att äga. Författaren Ernesto Cardenal från Latinamerika sa: Överallt söker vi Gud, på fester, orgier och resor, i biografer och barer. All mänsklig aktivitet, även synden, är ett sökande efter Gud. Det skulle kunna översättas med en längtan efter något annat, en längtan efter mening och relation på djupet. Eller med kyrkofadern Augustinus ord: Du o Gud har skapat mig till Dig och mitt hjärta är oroligt tills dess det finner vila i Dig. Detta behöver vi tala mer om, men samtidigt räcker det inte med att bara tala om det även om det är en viktig början.

Det är nämligen denna längtan efter relation, efter det som bär, efter sanningen som inte är tillfällig, som inte går att byta ut mot andra sanningar av tillfällighetskarraktär som Jesus själv vill möta hos lärjungarna och hos oss när han talar om den heliga Anden som hjälparen – på nytestamentlig grekiska Paráklätos. Ordet Paráklätos betyder hos evangelisten Johannes tröstare, förespråkare och vittne och det är sammanfattat i vår senaste bibelöversättning med ordet hjälparen. Det handlar alltså om Guds omsorg om oss – en omsorg som inte är beroende av hur troende vi är. I Svenska kyrkan mäter vi inte människors tro därför att relationen till Gud är Guds eget initiativ. Ända sedan begynnelsen är det Gud som har tagit initiativet – initiativet till att skapa, initiativet till att älska, initiativet till att möta oss i de relationer vi kallar för förbund och där förbunden med Noa, med Abraham, med Mose och det som gäller oss som inte är judar – förbundet genom Jesus Kristus – är Guds initiativ. Och därför är vi inte utlämnade till vår egen duktighet, vår egen duglighet, vår egen fromhet. Nej, allt bygger på Guds initiativ och därför är vi inte ensamma, eller föräldralösa som det bokstavligen står i den grekiska grundtexten. Ordet bygger på tanken att en rabbins lärjungar såg på sig själva som just föräldralösa när rabbinen – den judiska läraren – hade dött. Men Jesus understryker att han inte ska lämna oss föräldralösa – ensamma. Därför har vi sanningens Ande.

Sanningens Ande – det är Jesus själv som är mitt ibland oss och inom oss. Det är så lätt att se på oss själva och på varandra som ytvarelser, satta här i vårt eget sammanhang för att leva livet bäst vi kan. Men Jesus själv som kommit till oss i den heliga Anden vill hjälpa oss att se vårt eget värde och därmed se vår nästas värde och se att vi är insatta i ett meningssammanhang. Vi är inte utlämnade åt vår egen förmåga att leva livet. Vi är inte utlämnade åt den existentiella ensamhetens förtärande kraft utan tvärtom – vi lever i relation till Jesus själv, till Gud själv som är verksam här och nu – verksam i oss och genom oss och runt omkring oss. Men vi måste få hjälp att öppna våra ögon, skärpa vår blick så att vi ser detta, så att vi ser djupare än världen ser och där ordet världen inte främst handlar om människor utan om förväntningar, om det som är ”comme il faut”, det som baserar sig på en människosyn som förminskar och där vi reduceras till att enbart vara biologiska varelser helt utlämnade åt mellanmänskliga relationer, produktion och konsumtion. Då blir tillvaron ingenting annat än det vi kan se, mäta, väga och möjligen värdera. Och i slutänden blir vi konsumenter också av varandra. Vi konsumerar då relationer ungefär som vi konsumerar produkter – och allt baserar sig på det som vi med Lotta Ohlssons krönika kan beskriva som ”den existentiella ensamheten”.

Mot detta synsätt vänder sig den kristna tron, ja vänder sig sanningen om människan såsom Jesus visar genom sitt liv, sin död och sin uppståndelse. Och egentligen anade nog Pontius Pilatus detta i en kort sekund när han lät föra ut fången Jesus inför den samlade menigheten och sa: ”Här är mannen” eller med 1917 års översättning ”Se människan” ”Ecce Homo”. Jesus – den Sanna människan och Guds väsens avbild får vara en modell för oss att brottas med i det sammanhang som vi är insatta i för att fördjupa vår gudsrelation. Men samtidigt klarar vi inte av detta på egen hand. Vi behöver öppna oss för att Fadern verkar – för Jesus i vårt eget liv, för den Heliga Anden som vill leda oss vidare på vår livsväg. Martin Luther uttrycker detta väldigt klart i sin lilla katekes där han säger: Jag tror, att jag inte av eget förnuft eller egen kraft kan tro på Jesus Kristus, min Herre, eller komma till honom, utan den heliga Anden har kallat mig genom evangelium, upplyst mig med sina gåvor, samt helgat och behållit mig i en rätt tro. (Martin Luthers lilla katekes) Vi får öppna oss för den Hjälparen.

Den heliga Anden – Gud själv, Jesus själv är alltså närvarande. Den heliga Anden utgår av Fadern och Sonen, säger vi i den Nicaenska trosbekännelsen. Att den heliga Anden utgår av Fadern och Sonen innebär alltså att Jesus själv inte är s a s isolerad från oss i väntan på den stora återkomsten utan är här redan här och nu . Reda här och nu vill Jesus själv ge oss kraft, ge oss ny blick, ge oss ny förståelse av den komplexa tillvaron och hjälpa oss att se vad som är vår kallelse. För vi är kallade till handling – en handling i ett nytt ljus. Kyrkofadern Johannes Chrysostomos som levde på 300-talet har skrivit: Vi behöver bevis genom gärningar, inte bara genom ord. Att säga och lova är lätt för alla, men att göra är inte lika enkelt. Varför säger jag det? Därför att många säger att de fruktar och älskar Gud, men visar motsatsen genom sina gärningar. Men Gud visar sin kärlek genom gärningar. Därför sade han till lärjungarna: Om ni älskar mig kommer ni att hålla mina bud. Vi är alltså kallade att leva Jesu ord konkret på fritiden, på arbetet i relation till arbetskamrater, vänner, familj och i relation till okända människor och naturligtvis också i relation till miljö och klimat.

Den heliga Anden manar oss att älska och ger oss kraft att älska. Ordet ”älska” är slitet och kan lätt uppfattas som ett konsumtionsord snarare än ett relationsord. Men Jesus talar om detta i sitt eget bud som han ger till sina lärjungar och till oss: Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek. (Joh 13:34-35)
I vår evangelietext idag står ordet ”bud” i plural och handlar om mer än ett visst antal bud eller förbud. Det handlar om livet – att hela livet – allt, allt, ska få formas av kärleken till Jesus och kärleken till vår nästa. Det är vår kallelse som kristna. Det är Er kallelse här i Hova-Älgarås församling (i Ryda församling) , här i Töreboda pastorat (i Vara pastorat) , här i Skara stift. Det börjar inte med några beslut i församlingsråd, kyrkoråd, eller stiftstyrelse. Nej det börjar med vårt eget JA till Jesus, JA till att öppna oss för Honom som är närvarande i den Heliga Anden.

Ordet ”hålla” i meningen ”Om ni älskar mig kommer ni att hålla mina bud” heter på grekiska ”terrein”. Det används i Nya Testamentet också för att hålla de tio budorden. Så grundläggande viktiga är alltså Jesu bud att de indirekt jämställs med de Tio budorden. Det handlar om att leva konkret och låta relationen till Jesus påverka relationen till våra medmänniskor.

Men vi som är kristna, vi som tagit emot den heliga Anden genom vårt dop behöver näring på vägen. Alla vi som är döpta inbjuds därför till den måltid där vi genom den Heliga Andens verkan får ta emot Jesus själv i brödets och vinets gestalt. Denna måltid – den heliga nattvardens måltid – är till just för alla döpta oavsett hur svag eller stark tron är. I en av psalmerna i psalmboken står det: ”Du dukar bord för alla här är de döptas hem” (Sv.Ps 399:1). Nattvarden är på det sättet en andlig näringspåfyllning som vi behöver ha ofta, ofta. Jesus säger i 1:a Korinthierbrevet Var gång ni dricker av den.. ( 1 Kor 11: 25) och det syftar då på bägaren. Det handlar om det obegränsade. Var gång vi firar nattvard tar vi genom Hjälparens verkan emot Jesus själv. Orden ”Var gång” inrymmer då en inbjudan att komma, oavsett allt och vara med och ta emot – inte för Guds skull utan för vår skull.

Så till syvende och sist kallar Jesus oss att öppna oss för den Heliga Anden – hjälparen som hjälper oss att se vårt eget värde, vårt eget sammanhang, vår egen identitet och då se att vi liksom våra bröder och systrar oavsett tro, oavsett etnisk bakgrund, oavsett sexuell läggning, oavsett funktionsnedsättning är ofattbart värdefulla och älskade och kallade att leva denna kärlek – kallade att leva ett relationellt liv i relation till Gud som är Fadern och Sonen och den Heliga Anden och därmed den hjälpare som ger oss kraft att leva kallelsens liv på helgelsens väg – något helt annat än den existentiella ensamheten. Därför kan vi säga:
Ära vare Fadern och Sonen och den Heliga Anden. Såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara, från evighet till evighet. Amen

Filed Under: Okategoriserade