Amor meus crucifixus est!


 

I dag kanoniserades Moder Elisabeth Hesselblad och därmed har Sverige två birgitinska helgon; Heliga Birgitta och Heliga Elisabeth Hesselblad. Den sistnämnda är från Skara stift. Följande predikan höll jag i Skara domkyrka med anledning av präst- och diakonvigning och helgonförklaringen.

Tal vid präst- och diakonvigningsmässan den 5 juni 2016 i Skara domkyrka. Joh 1:35-45

Ti säteite – vad söker ni? Så står det i den grekiska grundtexten till dagens evangelietext. Bibelkommissionen har översatt det i Bibeln 2000 med ”frågade han vad de ville”. Vad är det vi egentligen söker efter i vårt liv? Det beror naturligtvis på vem vi frågar, på bakgrund, på sammanhang o s v. Men många söker på olika sätt efter framgång, efter att göra någon form av yttre karriär, efter att tjäna mycket pengar. Många längtar kanske också efter ägodelar av olika slag i en sorts grundhållningen som handlar om att genom att ha så är jag, genom att göra så syns jag och alltså finns jag. Och ändå är detta sällan nog, sällan det som håller därför att när tillvaron rämnar – vad hjälper då det tjusiga? När äktenskap spricker, när nära och kära rycks bort, när den dödliga sjukdomen drabbar – vad hjälper det då en människa att hon vunnit hela världen, att hon har allt det efterlängtade? Nej, allt det tjusiga allt det som är så viktigt i många människors liv blir likt barns såpbubblor – vackra att se på, stiliga när de majestätiskt glider iväg skimrande av solljusets speglingar – men de spricker i slutänden. Poeten och författaren Per Lagerkvist skriver: Allt är nära, allt är långt ifrån. / Allt är givet / människan som lån. // Allt är mitt, och allt skall tagas från mig, / inom kort skall allting tagas från mig. Allt ska i slutänden tas ifrån mig därför att det inte finns några fickor på svepningen.

Vad söker vi? Mening – en mening som håller, en mening som ger djupdimension åt det liv vi har fått, åt det liv vi har att hantera. För vi har att leva med val och prioriteringar. Vi har att ta ansvar för det liv som givits oss. Vi är ju inte upphovet till vårt eget liv. Livet har vi fått oavsett egen åsikt och det handlar om att hantera det, att leva det, att våga den utmaning som det innebär att vara människa i ordets djupaste bemärkelse. Många människor i Sverige definierar sig själva som agnostiker – en sorts sökare – men min ärliga undran är – finns det en beredskap att finna?

Vad söker Ni sju kandidater som idag ska viga Ert liv åt Gud? Vad söker Ni på djupet? Vad längtar Ni efter? Jag vet inte. Men söker Ni framgång, det stiliga, livets glada dagar, är jag rädd att Ni inte har hamnat rätt. Då har ni valt fel, för Er yttre kallelse ger Er inte detta – åtminstone inte på den allmänt erkända ytliga lyckans plan. Söker Ni svar på Ert hjärtas längtan, Ert hjärtas oroliga rop efter livsmening, efter det som inte kan köpas och säljas, konsumeras eller produceras då har Ni kommit rätt. Ropar Ert hjärta JA på den inre kallelsens fråga – då är det här Ni ska vara.

Ni kandidater, Karin, Cecilia, Amanda, Lars, Veronica, Clara och Michael – visst är Ni sökare men Ni är också finnare. I min barndom och i mina föräldrars barndom fanns indianböcker. Jag minns en sommar när jag läste flera sådana. Och där i Indianböckernas fördomsfulla skildringar fanns det någon som var stigfinnare – någon som visste vägen genom farorna och som kunde föra de övriga framåt. Utan all annan jämförelse tänker jag på Er sju som stigfinnare. Ni har funnit en stig i tillvarons snåriga sammanhang. Ni har funnit något som Ni inte har kunnat låta bli att ge Er in på, att följa. Precis som Andreas, Simon Petrus bror och den som eventuellt var evangelisten Johannes själv i dagens evangelietext. De hörde Johannes Döparens ord – åtminstone två gånger: ”Där är Guds lamm” och hur han pekade ut Jesus och de visste att de funnit stigen framåt – inte den tjusiga allfarvägen utan den stig, den smala vägen, som leder till något större, något djupare, något mer fantastiskt mitt i det alldeles vardagliga. Ni har funnit detta – var och en av Er sju i sitt eget sammanhang med vars och ens egen kallelsehistoria, med vars och ens egen bakgrund. Men ni har funnit något som också lockat Er och dragit Er. För så var det för Andreas och Johannes – de blev på ett sätt också kallade att följa Jesus av Jesus själv. Han utvalde dem snarare än att de utvalde honom. Så motsägelsefullt är det. Vi finner Jesus själv och vi vill följa Jesus själv och samtidigt är det Han som kallar oss – kallar oss in i livet med stort L – kallar oss in i ett sammanhang som inte går att mäta, väga eller värdera – ett sorts språng – ett livsval.

Karin, Cecilia, Amanda, Lars, Veronica, Clara och Michael, Ni har funnit honom som är Vägen, Sanningen och Livet och Ni vill stanna hos honom där han bor. För Jesus själv bor här mitt ibland oss. Han bor i livskällorna och i gemenskapen. Philip Melanchton lät 1530 publicera en skrift som Ni har tittat lite extra på – åtminstone den sjunde artikeln i den skriften – Augsburgska bekännelsen. Den skrevs som en sorts stridsskrift mot den då förfallna katolska kyrkan. Kanske skulle den varit formulerad annorlunda om den skrivits idag. Jag tror det. Kanske skulle inte ens reformationen ha ägt rum idag – åtminstone inte på det sättet – om den skett idag. Men den sjunde artikeln lyder kyrkan är de heligas samfund, i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas. Det är där i Ordet och sakramenten som Jesus bor och det är där i Ordet – bibelordet och det förkunnade ordet och i dopets bad och nattvardens bröd och vin och i den mellanmänskliga gemenskapen som Jesus själv ger oss en ny dimensionen i livet, en meningsskapande dimension åt det ytliga som vi hela tiden riskerar att leva.

Kära stigfinnare, om en stund viger Ni era liv – varje andetag – in i detta stora – att visa på stigen och att vandra vidare på stigen, på Vägen med stort V – att i ord och handling tala tydligt om Jesus och räcka sakramenten till era medmänniskor. Ni ska vittna i ord och handling i ett samhälle som är mångkulturellt och multireligiöst i postsekularismens tidevarv. Ni får våga det djärva, våga stå upp mot samhällskrafter som drenerar medmänskligheten och kärleken, krafter som bara söker sitt, krafter som talar om ”min” och ”mitt”, krafter som sätter murar oss människor emellan där galler och identitetskort hindrar.

Men kära vigningskandidater ni behöver förebilder och vi alla behöver förebilder för ett medmänskligt liv, för ett liv där vi älskar vår nästa som oss själva. Idag är det en stor dag i svensk historia. Ni sju vigs till präster respektive diakoner i vår kyrka – till ett livslångt liv i livslång tjänst för Jesus Kristus – den korsfäste och uppståndne – Han som är gränssprängaren. Men det är också en stor dag i den bemärkelsen att Sverige får sitt första svenska helgon sedan Heliga Birgitta. Samtidigt som vi firar denna präst- och diakonvigningsmässa kanoniseras Moder Elisabeth Hesselblad i en mässa på Petersplatsen i Rom. Just nu pågår detta. På det sättet blir Ni kopplade till varandra – Ni sju och S:ta Elisabeth Hesselblad. Som många av Er vet föddes hon 1870 i Fåglavik i Herrljunga pastorat. Hon lär ha konfirmerats i Skövde och så småningom emigrerade hon till USA där hon blev sjuksköterska och konverterade till den romersk katolska kyrkan. Hon kom senare till Rom och startade på 1930-talet den svenska grenen av Birgitinerorden – den gren som har två kloster i Sverige – ett i Falun och ett i Djursholm och som dessutom är spridd över stora delar av världen. Hon återköpte med påvligt stöd det hus som finns på Piazza Farnese i Rom och där den heliga Birgitta bodde. Där under andra världskriget gömde Elisabeth Hesselblad judar och uppmanade dem att vara trogna sin judiska religion och inte gå i den katolska mässan. En interreligiös dialoghållning – väl värd att inspireras av. Men vi kan också glädjas att det i Birgittahuset på Piazza Farnese finns ett kapell för svenskkyrkliga gudstjänster. Alltså – hela huset andas ekumenik och på det viset var Moder Elisabeth i all enkelhet en förebild. Hon avled den 24 april 1957. Så vi får glädjas över hennes djärvhet – hennes kamp för människovärdet och kärleken och ha henne som en förebild och jag vill i detta mitt tal säga att vi i hennes ursprungsstift glädjer oss med våra katolska bröder och systrar och självklart alldeles speciellt med Birgittasystrarna i Rom och i Sverige över Moder Elisabeths Helgonförklaring idag.

Jesus kallade lärjungar vars liv förändrades. Idag kallas vi alla, kallas att söka oss till Jesus – inte som det stora standardsvaret. Någon skrev en gång på en bergvägg längs en stor motorled: ”Jesus är svaret”. Efter ett tag hade någon annan skrivit: ”Men vad är frågan”? Jesus är inte svaret på livets alla frågor men Han är vägen som vi får vandra. Han är den som ger oss nytt ljus över livets mångfaldiga infallsvinklar. Och Han utmanar oss i varje ögonblick att leva kärlekens liv i Guds tjänst. Därför blir orden Amor meus crucifixus est viktiga. Det är birgitinerordens motto – men det skulle också kunna vara Ert motto, kära vigningskandidater. Amor meus crucifixus est. Min kärlek är korsfäst. Så är det. Grunden för vår kärlek och den kärlek som möter oss är från den korsfäste och uppståndne. Korsets tecken är på det viset kärlekens tecken. Uppmaningen Följ med och se (Joh 1:46) handlar om att komma närmre den korsfäste, komma närmre Honom som burit allt på korset. Det handlar inte om det tjusiga, det handlar inte om den ytliga lyckan, det handlar inte om att ha den exkluderande sanningen utan om att leva nära korset i den inkluderande sanningen – den kärlek som bär allt, tror allt, hoppas allt, uthärdar allt (1 Kor 13:7) Vi är kallade att leva den kärleken – den som bara är möjlig att leva nära den korsfäste – när vi vågar följa honom i livet. Det är inget lätt liv som väntar Er – men minns orden Amor meus crucifixus est. Min kärlek är korsfäst. I vår egen smärta möter vi Honom som delat den. När lärjungarna frågar var Jesus bor och inbjuder dem att följa med och se, var det också in i det svåra, in i det livslånga, in i motståndet, in i allt det som skulle bli deras framtid. Det var där han bodde. Det är där han bor – också där. Det finns ingen tid att se sig tillbaka. Det finns ingen ångervecka. Nu kallas vi vidare – alla vi som är i kyrkan idag. Ett steg till på helgelsens väg. Ett steg till i Gudsrelation – antingen det första steget eller det tio tusende steget – men ett steg till på helgelsens väg – med Honom som är Vägen, Sanningen och Livet och med Honom som säger Följ mig. Ert svar, kära Karin, Cecilia, Amanda, Lars, Veronica, Clara och Michael – och vårt svar får vara. JA, för Amor meus crucifixus est” Min kärlek är korsfäst.

Jag vill sluta mitt tal med ord av Sankta Moder Elisabeth Hesselblad som hon skrev till sina medsystrar i från huset på Piazza Farnese till Birgittasystrarna här i Sverige. Kanske kan de orden idag få vara riktade till Er vigningskandidater på Er stora och livsavgörande dag: Innerligen ber jag Gud välsigna varje god föresats och att han måtte skänka er den offervillighet som i en framtid måste vara er styrka. Nu bärs ni på hans kärleks armar över ljusa dalar men den tid kan komma, kära barn, då molnen döljer himmelen, då ni liksom finner er i [mörker], ser bara svarta moln däruppe. Bli då ej rädda, kära barn, utan var förvissade om att samma kärleksfulla fadersarmar vill där hålla och leda er ut i ljuset igen. Använd väl varje minut av den dyrbara tiden, låt alla andra tankar och ord och gärningar vara ägnade till Hans ära. Låt ert förnämsta strävande bli att alltid söka leva i Herrens närvaro. Gör ni detta då blir ni ej oroliga eller illa överraskade om Guds försyn tillåter prövningar att komma i er väg. Dessa måste vi ha under vårt livs lopp för att växa starka i dygders övande. Kom även ihåg att det är ej den som börjar bra men den som håller ut till sista striden är avslutad som skall vinna kronan. Så långt moder Elisabeth Hesselblad.

Ti säteite – vad söker ni? Jesus säger: Följ mig! (Joh 1:43)

Ära vare Fadern och Sonen och den heliga Anden såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara, från evighet till evighet. Amen.