Archive for augusti, 2016

”Det älskade och upprättade regnbågsfolket” – en predikan vid Pride i Skövde.

Aug 19

I samband med Pridefestivalen i Skövde predikade jag på Regnbågsmässan i S:ta Helena kyrka. Texten som jag utgick från är från Lukas evangelium 13:e kapitlet verserna 10-17 som handlar om den krokryggiga kvinnan. Du kan läsa texten här . Här nedan finner Du min predikan!

Hur gammal var den krokryggiga kvinnan som befann sig där i synagogan? Vi vet inte. Kanske var hon född med en ryggproblematik så att hon sedan sin tidigaste spädbarnsåldern hade lidit, och i så fall var hon ca 18 år när hon mötte Jesus. Eller också var det kanske först i tonåren som hennes rygg kroknade genom kotförskjutning och då var hon ju äldre när vår text utspelar sig. Eller så var hon ännu äldre. I vilket fall hade hon lidit under en lång tid av att inte kunna räta på ryggen. Om hon haft denna kotförskjutning i sin barndom kan man undra hur hon mådde till sitt inre? Troligen var hon marginaliserad av sin omgivning. Troligen skämdes hennes föräldrar för henne och kanske t o m såg på henne som ett Guds straff rakt in i deras egen familj för att de själva gjort något som förtjänat detta. Hur såg omgivningen på henne när hon var äldre? Räknade någon med henne eller var hon dömd till ett ständigt utanförskap som gjorde bördan ännu värre? Troligen. Hon bröt mot det så kallade ”normala”. Och i allt detta var det inte bara den fysiska ryggförändringen som hon led av utan säkerligen också av andra människors syn på henne och tillslut sitt eget fördömande – ett djupt psyko-socialt lidande.

Men Jesus såg henne och han såg inte främst en krokryggig kvinna. Han såg en syster, en som också tillhörde det utvalda folket, en som också var en Abrahams dotter, en som längtade efter att få vara fri och få vara sig själv. Och han kallade på henne. Jesus tog själv initiativet innan kvinnan alls hade hunnit fundera på något lämpligt att säga. Och i synagogan, på sabbaten, befriade han henne till att bli den hon var, till att få räta på ryggen och förstå att just hon, oavsett allt, var ett Guds älskade och utvalda barn. I mötet med Jesus kunde hon få bli den hon var – helt och fullt. Och hon prisade Gud – himmelens och jordens skapare.

Men det religiösa etablissemanget reagerade. Allt hade sin struktur och på sabbaten var det förbjudet att arbeta. Då skulle man vila, lovsjunga Gud och påminna sig om Guds skapelse och hur Gud vilade på den sjunde dagen och dessutom påminna sig om uttåget ur Egypten – exodus – från slaveri till frihet. Och sabbaten är något fantastiskt i den judiska traditionen. Vi borde än mer inspireras av judiskt sabbatsfirande som påminner just om skapelsen och skaparen, om skapelsens skönhet och skörhet, om skapelsens mångfald och om befrielse till att få vara den man är, befrielse från förtryck, befrielse till att följa Gud och hålla sig till Guds vägar som inte alltid är de mänskliga vägarna. Men i denna berättelse snävades sabbatsuppfattningen in till att bli ett redskap mot liv istället för att vara ett redskap för liv. Och Jesus reagerade som en god jude. Han påminde om oxen och åsnan som måste få vatten, vars repknutar måste lösas så att de kunde föras ut varje dag, också på sabbaten, för att djuren skulle få dryck. Och kvinnan som Jesus såg i synagogan hade varit bunden av sin böjda rygg i 18 år. Liv går alltid före. Liv talar inte om imorgon utan nu. Livet är nu, främst nu och därför möjliggjorde Jesus för kvinnan att få räta på ryggen, för sabbaten talar om liv. A minori ad maius - från det lilla till det stora – det var det som Jesus visade på. Jo, religiöst etablerade tog naturligtvis ut sin oxe och åsna och såg till att djuren fick dricka vatten också under sabbaten – för livets skull. Något annat hade varit djurplågeri och Hallakah, den judiska lagen, förbjuder djurplågeri. Men om nu detta var naturligt också under sabbaten – hur mycket mer naturligt var det då inte att kvinnan, efter 18 års lidande, skulle få bli befriad från lidandet till ett liv i Gudstillit och glädje, som den hon var?

Kvinnan finns också idag – fast hon kanske är en han eller en hen därför att hen inte vill definiera sig som hon eller han. Den krokryggiga finns idag också men det som gör hen bildligt talat ”krokryggig” är omgivningens uppfattning om hen. Hen vågar inte vara den hen är därför att då skulle omgivningen kunna bli förfärad. Fortfarande kan det vara svårt att komma ut som homosexuell, bisexuell, transperson eller queer i vårt samhälle därför att vi lever i ett samhälle som är heteronormativt och som i denna heteronormativitet kröker människors ryggar. Fortfarande finns begrepp som ”naturligt” och ”onaturligt” när det gäller sexuell identitet eller läggning och där det heterosexuella, av många anses vara det ”naturliga” och därmed skulle då allt annat  vara ”onaturligt”, som om det vore ett brott mot Guds skapelse, som om Gud skapade den heterosexuella människan och allt annat är något som på något oförklarligt sätt gått fel. Hur många människor har inte burit känslan, inte minst i kyrkans sammanhang, av att ha varit fel, av att ha varit någon som borde varit någon annan och som dessutom i desperation försökt vara något som vederbörande känt sig främmande inför för att tillfredsställa omgivningens heteronormativa förväntningar? Hur många har inte drabbats av hatbrott för att de vågat glänta på garderobsdörren? Fortfarande är det så i vissa kyrkosammanhang att det är svårt att kombinera en Jesustillit med att vara homosexuell, transperson eller bisexuell. Men Gud vill liv, Gud vill de rätade ryggarnas syskonskap. Jesus själv vill räta våra ryggar och visa på vårt värde, vårt gränslösa värde som dem vi är oavsett om vi är bisexuella, transpersoner, asexuella, homosexuella, heterosexuella, queer-personer. Vi är en del av Guds skapelse – var och en av oss –  och vi är också älskade som dem vi är och vår kallelse som människa i all mångfald är att leva, sprida och förverkliga den kärlek som är störst av allt.

Jag vill citera Martin Luther King som sa i sitt berömda tal: ” I have a dream!” Jag har en dröm – och min dröm är att regnbågsflaggan, bildligt talat, skulle vaja i alla kyrkliga sammanhang. Regnbågen talar ju så tydligt om den gudomliga mångfalden. När Gud skapade, skapade Hen mångfalden. När Gud skapade, skapade Hen liv. När Gud skapade, skapade Hen av kärlek därför att Gud är kärlek och vill att kärleken i all dess mångfald ska genomsyra skapelsen. Regnbågen med alla dess färger får påminna oss.

”I have a dream!” Jag har en dröm – en dröm som handlar om att Gud för oss alla ska få vara solen som skiner igenom oss och där vi, var och en får vara en prisma genom vilken solens ljus bryts likt en färg och tillsammans blir vi det sedda, upprättade och bekräftade färgskimrande folket – en del av det stora och inkluderande Gudsfolket .

För mig är Jesus livsviktig och därför vill jag i allt ge Honom äran – Han som är livets Herre och jag vill tala tydligt om Honom i ord och handling men inspirera Er alla och alla andra att också göra det, så att vi kan göra det tillsammans. Därför menar jag att vi i vårt multisamhälle – där också det multireligiösa ryms måste våga räta på oss och vara kristna, komma ut också som kristna. Jag har fått mig berättat att det är svårt att som tillhörande HBTQ-gemenskapen komma ut som kristen. Någon har sagt att det t o m var svårare att offentligt bekänna sig som kristen än att komma ut som homosexuell. Och jag kan förstå det. Jag kan förstå den misstro som funnits mot kristna och som kanske fortfarande finns mot kristna i HBTQ-sammanhang beroende på teologi som förminskat och marginaliserat och syndförklarat. Jag kan förstå misstron. Och samtidigt vill jag uppmana Er att tillsammans med mig och många, många andra komma ut också som kristna för det handlar om livet, det handlar om det gränslösa människovärdet, det handlar om den gränslösa kärleken. Du är älskad av Jesus som den Du är! Låt ingen kröka Din rygg! Låt oss istället, tillsammans, likt den av Jesus befriade kvinnan, prisa Gud för att Du får vara Du och jag får vara jag – precis som dem vi är och så som vi vill definiera oss själva, som det färgstarka, mångfaldiga, älskade och upprättade regnbågsfolket. I Jesu namn. Amen

Filed Under: Okategoriserade

Det utmanande korset.

Aug 5

Apropå uppmaningen på Facebook att ta fram/köpa och bära ett kors i solidaritet med förföljda kristna så kan jag på ett sätt känna sympati för tanken. Vi borde inte vara så ”buskablyga” med vår kristna tro. Ett kors är inte främst ett smycke, något vackert i guld eller annat material att ha runt halsen. Det är inte främst ett minne från konfirmandtiden eller från annat sammanhang. Likaledes är det inte heller ett dödstecken som främst ska användas i dödsannonser eller på gravstenar för att markera dödsdatum. Nej korset är främst ett segertecken ett tecken på Guds kärlek som övervunnit allt, ett tecken på Gud som ”gått in i din kamp på jorden” (Sv.Ps 358) och ”gått före oss längst in i ångesten” (Sv.Ps 74) och som vunnit seger över döden så att vi, likt aposteln Paulus kan säga: ”Död var är din udd?” (1 Kor 15:55)  Korset är alltså något som vi kristna kan vara stolta över att bära och göra det med glädje.

Jag bär ett kors på mig dygnet runt – ett kors som jag fått i ett speciellt sammanhang och som av det skälet betyder mycket för mig. Självklart bär jag nästan dagligen mitt biskopskors som jag också är glad för. Jag är inte glad för det för att det skulle vara något märkvärdigt eller snarare visa på att jag är märkvärdig. Nej, jag är glad för det för att det, likt mitt andra kors, påminner mig om att kraften är Hans, att Jesus själv, den korsfäste och uppståndne delar allt det som är mitt med mig och att Han som är korsets Herre ger mig kraft ”när allting annat sviker och bedrar”. (Sv.ps 189)  Jag bär också mitt biskopskors som en förkunnelse i linje med det biskopsmotto som jag valde i samband med att jag blev vald till biskop: ”Ge Jesus äran”. Det påminner mig och alla andra om hoppet i hopplösheten, om liv trots allt när livet kan te sig mörkt, om det glada budskapet som Bibeln vittnar om i ord. ”Herren lever, våga tro det, lämna den tid som gått. Hoppet är framtid , nu är livet vår möjlighet”. (Sv.Ps 155:1). Det är Bibelns stora budskap som kan sammanfattas i Joh 3:16 som ju också kallas ”Lilla Bibeln”: Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Det Handlar om Guds kärlek som inte riktar sig till några speciellt utvalda. Det står inte att Gud älskade de troende, de som höll sig till lagen, de som var beredda att lämna allt och beredd attfölja Jesus. Nej, det står att Gud älskade världen och jag menar att Gud älskar världen. Gud älskar Dig och mig. Gud älskar mina muslimska bröder och systrar. Gud älskar mina judiska bröder och systar, mina hinduiska bröder och systrar, mina sikiska bröder och systrar, mina buddistiska bröder och systrar. Gud är ju Gud och allas Gud. Gud är i den bemärkelsen inte en speciell grupps Gud. Kort sagt..: Gud är på det sättet inte religiös utan Gud. Gud är Gud och vi är religiösa. Jag är religiös. Jag är kristen och jag vill fortsätta att med stolthet bära mina kors för att på olika sätt i olika sammanhang vittna om Honom som burit allt på korset – inte som en Guds hämnd för mänsklighetens synder utan för den kärleks skull som inte söker sitt, som tror allt, hoppas allt och uthärdar allt och som bland tro, hopp och kärlek är störst. (1 Kor 13:13)

Men jag vill också bära mina kors i solidaritet med alla muslimer som genom eget val vill bära sina religiösa tecken och mina judiska bröder och systrar som vill bära kippa och Davidsstjärna. Kort sagt: Jag vill bära mina kors i solidaritet med alla dem som vill uttrycka sin religiösa övertygelse och leva sitt liv utifrån det, i det offentliga rummet, utan att därmed angripa andra för deras övertygelse.

Sist av allt i denna blogg vill jag påminna om Anders Frostensson som, i ett Europa som 1936 började hårdna i förhållande till miljontals judar, skrev det som idag är psalm 102 i vår psalmbok. Vers 3 är en påminnelse om solidaritet med alla drabbade – en solidaritet som korset utmanar mig till dagligen och stundligen. ”Öster, väster, norr och söder korsets armar överskygga: alla äro våra bröder som på jorden bo och bygga. Då vi bröders bördor bära, med och för varandra lida, är oss Kristus åter nära, vandra osedd vid vår sida.”

När jag bär mina kors blir det en utmaning för mig att se min syster och min bror och bry mig om var och en – älska var och en oavsett religionsövertygelse och att i allt i mitt eget liv och som ett vittnesbörd för andra ge Jesus äran.

Filed Under: Okategoriserade