På väg mot människoblivande

1

Följande tal höll jag vid  vid den akademiska högtiden  i S:ta Helena kyrka i Skövde 2016-10-07:

Fru minister, rektor, decan, ny promoverade doktorer, nyinstallerade professorer, ärade gäster. I Första Moseboks anära kapitel vers 16 står det: ”Herren Gud gav detta bud: ”Du får äta av alla träd i trädgården utom av trädet som ger kunskap om gott och ont. Den dag du äter av det trädet skall du dö…” ( Gen 2:16) Men varför stod då trädet där om nu inte människan fick äta av det? Och varför fanns ormen i paradiset om nu allt var gott, ormen som lurade människan att äta av kunskapens träd? Var människan ändå ämnad att äta av den okända frukten? Människan åt och människan drevs ut ur det förutbestämda paradiset ut i en värld där stora risker väntar. Människan drevs ut utan att kunna återvända – bara med en inre längtan som författaren August Strindberg beskrivit med orden: ”Människan är obotligt religiös”. Kanske handlar det obotligt religiösa om en längtan efter att få skåda ansikte mot ansikte, en längtan efter den fullkomliga kunskapen? Kanske var det först när människan drevs ut ur paradiset som hon kunde påbörja sitt människoblivande, som hon kunde vara riktigt fri. Och det är där vi är just nu, utanför paradiset och söker kunskapen.

Om bara några få veckor börjar det årslånga högtidlighållandet av reformationen som tog sin början för ca 500 år sedan, närmare bestämt i Wittenberg den 31 oktober 1517 då Martin Luther, enligt vad som berättats, spikade upp sina 95 teser på Slottskyrkans port. Det var startskottet för en ny tid, en ny tid då kunskap gjordes tillgänglig för allmänheten, en kunskap vars frukt var och en hade rätt att plocka på egen hand. Ordet blev vardag. Bibeln översattes av Martin Luther till det tyska språket och han ville att det skulle vara på ett sådant vardagsspråk som talades av folket på gatan. Ordet skulle bli tillgängligt. Tack vare Gutenbergs uppfinning kunde så reformatoriska skrifter spridas runt om i Tyskland och runt om i det krigsdrabbade Europa där man stred om makten.
I Sverige hade Olaus Petri blivit inspirerad av Martin Luther och förkunnade de nya lärorna från Wittenberg som handlade om ett bemyndigande av människan, bemyndigande av den enskilde att själv kunna skaffa sig kunskap, att själv kunna läsa den heliga skrift. 1541 överlämnade han tillsammans med sin bror Laurentius Petri den nya bibelöversättningen i sin helhet till Gustav Vasa. Med den bibelöversättningen föddes det nya svenska språket och därmed nya möjligheter för den vanlige svensken att fördjupa sig, även om det egna hemmets bibel inte fanns tillgänglig i någon större mängd förrän på 1800-talet. Men böcker skrevs, postillor, katekeser, utläggningar. Predikningar hölls som trycktes och tryckpressarnas vevar snurrade intensivt och nya böcker kom i tryck, böcker som var ovärderliga för reformationens framgång. I Skara hade min företrädare Jesper Svedberg ett eget tryckeri och lät bland annat trycka just en bibel som han skickade iväg till Delaware i Amerika för att underlätta för svenskkollonin att läsa den Heliga Skrift på sitt hemlands tungomål. Kunskap var viktig..

Idag här i S:ta Helena kyrka gläds vi över akademisk högtid med rektor, professorer och doktorer och många andra. Det handlar om kunskap, om bildning – och allt har på sätt och vis sin grund i reformationen, sin grund i Martin Luthers nya tankar och verksamhet, sin grund i bröderna Petris arbete. Därför är denna plats så självklar vid en akademisk högtid. Kyrkan och akademien hör ihop för vi lever utanför det förlorade paradiset där vi söker ny kunskap, där vi lär oss och upptäcker, förundras och gläds och kanske är det t o m så att allt det vi gör inom akademien och inom kyrkan handlar om att sträva mot att bli människa – på djupet. Ja kanske hade forskaren Konrad Lorenz rätt när han hävdade att den felande länken mellan apan och människan är människan själv? Låt oss alltså fortsätta att söka kunskapen och glädjas och må denna högtid och fortsatta fest bli till välsignelse. Mina gratulationer till de nypromoverade och nyinstallerade!