Archive for december, 2016

Moralkompassen.

Dec 26

Nedanstående text är den predikan jag höll Annandag jul 2016 i högmässan i Skara domkyrka.

Vart tog julens underbara budskap vägen? Det var ju alldeles nyss som vi hörde om barnet som föddes, lindades och lades i en krubba, om herdarna, om änglarna som sjöng den himmelska lovsången om fred på jorden. Och det var ju fantastiskt, traditionellt och idylliskt på många sätt. Vart tog julens underbara budskap vägen?

Inför julen laddar vi och laddar vi, både i samhället i stort, i många hem och i kyrkans sammanhang. Det finns skyltsöndagen som, i den mån inte julskyltningen redan påbörjats tidigare, är ett startskott för jullanseringen av alla nödvändigheter. 1:a advent är en sorts skyltsöndag också i kyrkans sammanhang där vi säger att ”Snart är det dags, snart är det ankomst”. Luciatågen påminner oss om ljusets bärarinna, det ljus som mörkret inte kan övervinna och som snart ska stråla i full styrka i krubbans sammanhang. Julkonserterna som fyller våra kyrkor ropar: ”Snart, snart är det dags!” Så blåses julen in på julafton här i Skara och krubban är på plats och vi firar barnets födelse under ett dygn, och sedan tycks det som att det är över. Allt går så fort. Som snabbtåg som ankommer perrongen, stannar till, släpper av passagerare och tar ombord några för att sedan fortsätta och vara borta.

I dag – bara en dag efter julens centraldag – är det ett helt annat budskap; martyriets budskap, konfliktens budskap, splittringens budskap. Annandag jul är ju årets enda martyrdag om man bortser från apostladagen under sommaren. Martyr – det är en som vittnar om sitt livs centrum med sitt liv som insats och det är just detta som vi är kallade att göra – vittna om barnet i krubban, vittna om Gud som blivit människa, vittna om Guds gränsöverskridande kärlek med vår egen bekvämlighet som insats. Det är konsekvensen och utmaningen från gårdagens underbara julbudskap.

Vi har ungefär 435 kyrkor i Skara stift och nu under advents- och jultiden har säkerligen väldigt många av dessa varit platsen för gudstjänster av olika slag och konserter. Många församlingsbor har strömmat till de lokala kyrkorna för att få insupa julens hoppfulla budskap i ord och klang. Och det är så roligt! Vi får glädjas över detta men samtidigt är vi som kristna också kallade ut. Att vara kristen är inte bara att gå i kyrkan regelbundet. Vi behöver självklart gudstjänsten som en kraftkälla – åtminstone en gång i veckan. Men vi är kallade ut att leva den kristna tron, att tala tydligt om Jesus, att vittna om Gud som blivit människa, om Gud som delar vår tillvaro också när allt känns mörkt och kvävande. Immanuel – Gud med oss. Det är julens budskap. Gud är inte långt borta. Gud är inte en filosofisk idé. Gud är inte en gubbe på ett moln. Gud är inte någon sorts flytväst för den som inte kan simma. Nej Gud är mitt ibland oss och det som skiljer oss från våra muslimska och judiska bröder och systrar är att vi bekänner att Gud har blivit människa i en historisk person vid en historisk tidpunkt i ett historiskt sammanhang. Det har faktiskt hänt. Och det är detta som vi får vittna om och dessutom låta detta få definiera oss.

När jag för några år sedan var med en delegation i Sydafrika mötte jag människor med jackor och t-shirts där det stod: ”Proudly Lutheran – stolt Lutheran”. Jag tänkte att en sådan tröja eller jacka skulle vi ha också i Skara stift. Men jag har ångrat mig. Visst ska vi vara stolta lutheraner och fördjupa vad det betyder idag, men i detta multisamhälle som vi lever i borde vi kunna säga om oss själva: ”Proudly Christian – stolt kristen”. Det handlar inte om att se ned på andras övertygelser men det handlar om att våga räta på ryggen och säga både till sig själv och om sig själv till andra att jag är stolt och glad över att vara kristen, kort sagt; att inte vara så blyg. Stolt kristen – som sådan får jag i ord och handling tala tydligt om Jesus. Som sådan får jag pröva mitt liv, mina politiska uppfattningar i ljuset av Jesu utmanande ord.

Vår evangelietext idag är hämtad från utsändningstalet i Matteusevangeliets 10:e kapitel. Det är en tuff text som säkerligen speglar hur de första kristna hade det. Kanske kände de igen orden från profeten Mika: Ty sonen föraktar sin far, dottern trotsar sin mor och sonhustrun sin svärmor, och en mans husfolk blir hans fiender. (Mika 7:6) Det är inte lätt. Det är ingen dans på rosor som det handlar om. Att bekänna sig som kristen är ibland att få utstå gliringar från nära och kära och andra. Har du gått och blivit religiös? Vad är med Dig? Mår Du inte bra, eller…? Religiös, det hade man ju inte direkt kunnat tro om Dig… Ordet religiös blir då ett nedsättande begrepp fyllt med förutfattade meningar och innehåll. Religiös, ja det var man förr i Sverige innan man faktiskt fick kunskap. Religiösa, det var då just de som inte visste bättre. De som behövde en himmelsk tillflyktsort, d v s som nöjde sig med budskapet att ”Du får smör ovanför när du dör”.

Att bekänna sig till Jesus Kristus är inte att tro på ett underbart till intet förpliktande budskap om frid och fred i största allmänhet, med den himmelska glädjen som slutstation och herdar, lamm och vise män som fina små krubbfigurer. Nej att vara kristen är att till höra Jesusfolket – det folk som på olika sätt vandrar med andra Guds folk ”i stormiga tider bland töcken och grus” för att citera Carl Olof Rosenius. Men på vandringen gäller det att ha en kompass. Jag tänker på en fantastisk artikel av Maja Hagerman i Dagens Nyheter. Där står det: Det har talats mycket om hur man uppför sig på sistone. Låt mig då tillägga: I Sverige hatar vi inte på nätet. I Sverige hetsar vi inte grupp mot grupp. I Sverige håller vi ihop. Hedi Fried som överlevt Auschwitz och Bergen Belsen formulerade en liknande tanke dagarna efter Trumps valseger i USA. I något som nästan liknade en bön, en framtidsdröm och en vision om hopp, skrev hon om Sverige som en trygg och rättrådig utpost, ett undantag i en ond värld. Hon skrev att vi ska ” se till att Sverige blir en ö av demokrati, där moralkompassen pekar ut riktningen för oss och där de mänskliga rättigheterna respekteras.”” Så långt citatet från Dagens Nyheter.

Moralkompassen – det är den som Jesus påminner oss om när Han talar om att mista livet för att finna det. Det är en moralkompass som pekar bort från jag, min, mitt, en moralkompass vars nål pekar på min medsyster och medbroder oavsett id-kort och etnisk bakgrund. Vi är kallade att låta hela vårt liv genomlysas av barnet i krubban för att på det sättet låta det barnet kalibrera vår moralkompass. Vi är kallade att på olika sätt stå upp för ett inklusivt samhälle. Det är inte enkelt. Det vet vi. Kyrkans ledning beskylls ofta för att ha en viss politisk färg. Om man då med kyrkans ledning menar biskopsmötet under ledning av vår ärkebiskop så finns alla möjliga politiska färger i den gruppen. Vi talar inte partipolitik. Vi för inte fram partipolitik. Vad vi högröstat, och nu tillsammans med Sveriges kristna trossamfund i Sveriges kristna råd, talar om är ungefär samma sak som Heidi Fried sa: vi ska ”se till att Sverige blir en ö av demokrati, där moralkompassen pekar ut riktningen för oss och där de mänskliga rättigheterna respekteras.”” Men vi som kristna säger detta med Jesus som vår kompassnål som visar oss vägen. Han säger: den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det. (Matt 10:39)

Jesu hela liv och lära fick sin brännpunkt på korset. Det är korset som bekräftar krubban. Det är korset som bekräftar änglarnas sång om Guds fred på jorden – Guds shalom. Det är korset som bekräftar allt det som Jesus förkroppsligade, allt det som Jesus lärde och levde. Krubban och korset står nära varandra skriver Carl Michael Bellman i en kommentar till julens glada budskap. Därför är korset så viktigt. Därför påminns vi om det varje gång vi firar gudstjänst i en kyrka. Därför får vi också luta oss mot korset, stå nära korset som vittnar om det gränssprängande livet.

Jesus uppmanar oss att ta vårt kors. Det handlar om Jesu efterföljd, att leva kärleken, att ta den kristna tron på allvar. Ibland när vi talar om religionsdialog finns det kritiker som säger att kristen tro inte är någon religion utan en relation. Det är ju en semantisk lek men samtidigt finns det en poäng som skulle kunna uttryckas med orden att kristen tro är en religion som fördjupar en relation. För så är det. Den kristna tron talar om Guds rike som är hos oss. Och Guds rike handlar just om det relationella livet – livet med Gud, med våra medmänniskor och oss själva. Att ta sitt kors handlar då om att leva denna trefaldiga relation på djupet och där vi vågar stå upp tillsammans och i kraft av Guds Ande och Guds kärlek för våra medsystrar och medbröder, stå upp för ett mänskligare samhälle; inte för att vi är politiska av viss chattering, utan för att vi är kristna. Allt i kraft av krubbans och korsets Herre. Hans är makten och äran i evigheters evighet. Amen

Filed Under: Okategoriserade