I Jesu namn – en nyårspredikan 2017.


Nedanstående predikan höll jag i högmässan på Nyårsdagen 2017 i Skara domkyrka. Evangelietexten från Joh 2:23-25 har jag fördjupat mig i något.

Allra först vill jag naturligtvis önska Er alla ett riktigt, riktigt GOTT NYTT ÅR! Tänk så fantastiskt! Detta år – 2017 – är bara drygt 11 timmar så här långt. Kvar finns ungefär 8749 timmar som är ograverade. Jo, många av oss har planer, inbokningar i almanackan. Men de är bara planer och inbokningar, själva händelserna har inte ägt rum. Och vem vet hur det blir..? Kanske planerna förändras? Men nu är det ett nytt år med nya möjligheter, nya möten, ny nåd. Må detta nya år, detta 2017, bli rikligt välsignat av Gud!

Och det börjar bra därför att det börjar med Jesus. ”I Jesu namn” är rubriken för denna dag och dagarna fram till Trettondedag jul. ”I Jesu namn”. Det är som en titel på en bok eller en rubrik över ett nytt kapitel. ”I Jesu namn”. Det är ett glädjebudskap, ett evangelium som vi får ta del av. Det finns skäl att leva vårt liv detta 2017 i Jesu namn. Nyårsdagens överskrift vill påminna oss om allt vad Jesus gjort för oss. I orden ”I Jesu namn” ryms Guds människoblivande – inkarnationen – men där ryms också hela Jesu liv, allt det Han lärde, allt det Han påminde sina lärjungar om, hela Gudsrikestanken och hur vi ska leva som Jesu lärjungar, i tillit till Gud treenig, i tillit till Jesus själv och i kärlekens relation till våra medmänniskor.

Orden ”i Jesu namn ” utmanar oss till att älska. Ibland säger vi att ordet ”kärlek” är ett utslitet ord. Men det kan inte slitas ut och vi får inte fastna i den inställningen att det är utslitet. Jesus själv påminner oss om det dubbla kärleksbudet – att vi ska älska Gud över allting och vår nästa som oss själva. Jesus själv ger oss sitt eget bud som lyder: Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar, om ni visar varandra kärlek. (Joh 13:34-35) Detta får aldrig anses utslitet! Tvärtom är det en utmaning, en kallelse i en värld där denna radikala kärlek blir mer och mer sällsynt. I tillit till Jesus får vi höja kärlekens röst och göra kärlekens gärningar som en motkraft från första dagen på det nya året – en motkraft mot alla dem som vill spela ut människor mot varandra, grupper mot varandra, etniciteter mot varandra, religioner mot varandra. Låt oss i Jesu namn därför leva kärleken, den gudomliga kärleken som inte är sliten, inte utsliten men som är ny varje dag.

I Jesu namn – det handlar också om tro. Vi får våga tro på Jesus, en tro som kan kännas utmanande och kanske t o m svår. En del säger att det måste ha varit mycket lättare på Jesu tid att tro på Jesus eftersom man kunde se och ta på Honom, ställa frågor, lyssna till Honom direkt, t o m följa Honom och då väldigt konkret. Och ändå tycks det ha varit väldigt svårt att tro då också. Det var inte enklare än vad det är nu. T o m när Jesus hade uppstått från de döda och mötte sina då 11 lärjungar på berget i Galiléen står det att några tvivlade (Matt 28:16) men alla, oavsett tro eller tvivel fick missionsuppdraget. Gå ut, berätta, sprid evangeliet, gör människor till efterföljare, döp dem, undervisa dem och jag kommer att vara med Er alla dagar intill tidens slut. Och detta sa Jesus till dem som tvivlade, till dem som inte visste vad de skulle tro och naturligtvis till dem som trodde. Gå ut och lev! I ett sammanhang såg jag en banderoll där det stod med stora bokstäver: ”Kavla upp ärmarna och börja älska!” Och jag tänkte: det där är ju precis det som Jesus säger fast med andra ord. Men innehållet är detsamma och Han säger det till oss som tror och till oss som tvivlar. ”Kavla upp ärmarna och börja älska!

Men tron då? Jesus var lite kritisk till dem som trodde p gr av att de sett gärningar. Det blev någon sorts yta av det hela. Åh, tänk att han kan göra sådana gärningar, sådana konster… jag tror nog ändå på honom, på hans namn… Jag kan känna igen den hållningen också från det moderna Sverige. Människor som sagt: Om jag bara får se något tydligt tecken, något alldeles speciellt så är jag beredd att tro, men annars – nej. På Jesu tid fanns det många som uppfattades som undergörare så detta med att Jesus gjorde sådana saker som sågs som underverk var egentligen inte det speciella. Det speciella var något annat och därför var Jesus en aning kritisk till den ytliga tron – den som Jesus såg hos var och en som trodde p gr av de tecken Han gjorde i Jerusalem.

Men vi då? Tänk om vår tro är för ytlig? Hur vet jag att min tro duger? Finns inte risken att jag blir underkänd i trosexamen? Antagligen skulle vi alla bli underkända om det alls fanns någon trosexamen, om tron handlade om vår egen kapacitet, vår egen förmåga, vår egen duktighet. Men tron handlar inte om detta. Tron är en gåva från Gud, bara vi är beredda att ta emot den, bara vi är beredda att öppna oss för den. Den danske filosofen Soeren Kirkegaard talar om tron som ett språng utför 70 000 famnars djup. Det finns inga bevis för att någon tar emot och ändå hörs en röst som säger: Hoppa! Jag tar emot! Just så osäker är tron och samtidigt så utmanande, så inspirerande och fördjupande. Jesus sa till Tomas, tvillingen eller tvivlaren: Saliga de som inte har sett men ändå tror. (Joh 20:29)

Att tro på Jesus, att leva livet i Jesu namn, handlar alltså om relation med Jesus – en relation som vi aldrig kan bli klara med, en relation som alltid kallar till fördjupning, en relation som inte går att isolera utan som handlar om allt. I Apostlagärningarnas fjärde kapitel står det: Men Petrus och Johannes svarade dem: ”Tänk efter själva om det är rätt inför Gud att lyda er mer än honom. Vi kan inte tiga med vad vi har sett och hört… (Apg 4:19-20) Vi kristna får heller inte tiga. Vi är kallade att leva livet som vi möter, de ograverade nu knappt 8749 timmarna i Jesu namn.

Men begreppet ”Jesu namn” kan för oss kristna likställas med ”Guds namn” och mycket har skett i Guds namn som är vedervärdigt. Judar, kristna, muslimer har begått vedervärdigheter i religionens namn. Kristna inte minst. Vi minns korstågen. Vi påminns om religionskrig också i den moderna historien. Och samtidigt finns egentligen inga religionskrig eftersom religionerna talar om kärlek, om samlevnad. Krigen handlar snarare om makten. Vem ska ha makten? Vem ska styra? Vems vilja ska gälla? Religionskrig är politiska krig med religiös fernissa. Att leva hatets och våldets, terrorns och dödandets förhållningssätt i Guds namn är då att å det grövsta missbruka Guds namn. För Gud är befrielsens Gud, kärlekens Gud, upprättelsens Gud – den Gud som inte ser till några gränser utan som alltid går över gränser för kärlekens skull. Gud gick över kaosets gräns och skapade kosmos. Gud kallade patriarken Jacob, genom hans son Josef, ur nödens sammanhang in i nådens sammanhang till ett nytt liv, en ny början för att bilda ett nytt folk i Egypten. Gud kallade Mose och Israels barn ut ur Egypten till ett gränssprängande uttåg. Och Gud själv sprängde gränser och blev människa i ett litet flyktingbarn som inom de första veckorna fick gå över gränserna tillbaka till Egypten. Gud själv sprängde så den yttersta och innersta av alla gränser – dödens gräns genom korset och uppståndelsen där ondskan besegrades på ett sådant sätt att den inte har sista ordet och livet vann för Jesus uppstod från de döda. Gud är alltså befrielsens Gud, kärlekens Gud, upprättelsens Gud – den Gud som inte ser till några gränser utan som alltid går över gränser för kärlekens skull. Därför får vi leva vårt liv i Jesu namn, i den gränssprängande Gudens namn och leva det gränssprängande livsmönster för den kärleks skull som möter oss i ett flyktingbarn.

Men vem är då denne Jesus. Kyrkans bekännelse är tydlig och klar. Jesus är sann Gud och sann människa. Det är därför det är meningsfullt att följa Honom, att leva livet med Honom. Han är en del av treenigheten. Det är ett stort mysterium att Gud är en och samtidigt tre. Gud är på det viset en Gud vars väsen är relation. Fadern, Sonen och den heliga Anden är ett och tre och där Sonen blir människa i Jeshua ben Josef – Jesus från Nasaret. I den ortodoxa traditionen säger man att ”Jesus Kristus, Han som är, han är själva varande. I det namnet finner vi den sanna källan till vår egen existens, till vårt eget varande” (fr Misha Jaksic) Och Jesus är vår broder, vår medmänniska, vår modell för mänskligt liv och Guds modell för den gudomliga kärleken. Vem är då denne Jesus? Frågans svar får sin brännpunkt på korset. Där strålar allting samman. Där är nåden som tydligast – den nåd som bär, den nåd som berör som allra djupast in i var och en som är beredd att öppna sitt hjärta i bön och bot, att upplåta vart hemligt rum, att reda sig att ta Guds son emot och tro evangelium, som Anders Frostensson skriver i psalm 39 i vår psalmbok.

I dag på nyårsdagen får vi börja om – börja om vårt liv – börja om att leva som människa i ordets allra sannaste bemärkelse. Vi får följa Jesus, leva vårt liv med honom, låta detta nya år formas av honom både i det lätta och i det svåra. Vi får tala tydligt om honom i ord och handling och ge Honom äran i allt. Till detta är vi kallade som kristna, som kyrka och samtidigt får vi påminna oss Klagovisornas underbara ord: Men Herrens nåd tar inte slut, hans barmhärtighet upphör aldrig. Varje morgon är den ny – stor är din trofasthet. (Klag 3:22-23) Om detta vittnar korset och därför får vi stå nära korset – för den gränssprängande kärlekens skull så att 2017 verkligen får vara ett Gott Nytt År i Jesu namn. Amen

2 kommentarer

Bengt säger
6 januari 2017 – 09:03

Salve, biskop Åke Bonnier.
Jag är under julhelgen i Sverige för att fira denna,
vår Svenska Kyrka och speciellt en dag som
denna, Trettondagsafton, trots att jag konverterade
till Katolicismen samt bor strax utanför Vatikanen
alltsedan tre decennier tillbaks i tiden. Emellertid
betyder den Svenska Kyrkan alltjämt mycket för
mig, jag är såväl döpt samt konfirmerad inom
vår Svenska Kyrka och enligt mitt förmenande
har ALLA religioner något som är gemensamt.
Det Du skriver finner jag mycket välskrivet, men
framförallt rentav vackert och jag har svårt att
begripa att Du inte får någon större respons.
Kanske ett "tecken i tiden", gemene man i vårt
vackra land, Sverige förefaller inte tro, "fede"
på samma vis som då jag växte upp och jag är
född 1943 om åldern har någon relevans. Jag har
under mina år i Italien personligen mött samtliga
påvar. Den f.d påven Benedictus tyckte det var
mycket intressant med mitt svenska förnamn från
latinets, "den välsignade".
Jag skulle, dvs om Du inte misstycker även jag få
bidra med ett citat från vår Bibel; Matt: 20:16, i det
jag minns rätt och jag önskar Dig samtidigt en riktigt
god fortsättning på 2017.
+Pax et bonum+

Bengt säger
7 januari 2017 – 07:11

PS Nu är det åter dags för mig att resa "hem"
igen. Det är mycket nyheter jag under min tid
i "mitt forna hemland" fått vetskap om som får
mig att bli sorgsen med "mitt gamla land Sverige".
Främst avser jag hur profithungriga entrepenörer
tillser att sko sig väl, främst mot de som är mest
fragila i vårt fina land. Då tänker jag på hur särskilt
äldre, men givetvis även många unga idag blivit
en form av "handelsvara" om biskopen begriper
mig.
Med anledning av detta önskar jag även få delge
Dig samt alla övriga såväl som i Skara stift, men
även i hela "mitt gamla land" följande citat från
vår Bibel. Men nota bene, detta inkluderar även
de flyktingar = MÄNNISKOR som söker skydd i detta
land, jag måste erkänna för Dig att det de facto får
mig att skämmas. "Sverige är fantastiskt" hette det på
sjuttiotalet. Följande citat är ett av alla de i vår
gemensamma Bibel som jag håller närmast mitt hjärta;
Matt: 25:40

+Pax et bonum+