Ofta, ofta, ofta…


I dag är det Långfredag och den andra av de tre Heliga dagarna. Den första var Skärtorsdagen då vi påminns om att Jesus instiftade nattvarden och också genom fotatvagningen visade oss på tjänandets mönster. I den kristna traditionen talas det också om att Jesus instiftade prästtjänsten och därför är det inte ovanligt att biskopar samlar präster och diakoner till förnyelse av vigningslöftena. Så gjorde vi också i går i Skara domkyrka. Många präster och diakoner kom och det blev en stark högtid. Att förnya vigningslöftena innebär inte att man vigs ytterligare en gång. Nej, är man så är man. Men att förnya vigningslöftena handlar om att påminna sig om att man som präst och diakon vigt hela sitt liv, varenda andetag, till tjänst för Guds rike. Nedan finner Du den predikan jag höll. Hoppas att den kan vara till glädje också för Dig!

Så är vi samlade här i Skara domkyrka för att fira Skärtorsdagsmässa. Vi har kommit hit från olika håll, från olika sammanhang, med olika erfarenheter, olika tankar, olika spiritualiteter och ändå hör vi samman. Vi hör samman med varandra som präster och diakoner i samma stift, som medarbetare av olika slag i samma stift, som kristna i samma stift och i samma kyrka. Vi hör samman med varandra i mångfaldens kyrka. Vi får vara olika och ändå höra samman. Vi hör också samman med alla dem som gått före oss in i det stora Gudsmötet, dem som på olika sätt levt Guds kärlek och bidragit till vittnesbördet om Guds rike.

När vi är samlade här denna Skärtorsdagsmorgon påminns vi också om att vi hör samman med människor i vårt land, med medmänniskor som nu gråter i förtvivlan över förlusten av nära och kära, med medsyskon som nu rids av ångest och oro över näras och käras livstillstånd med människor som räds nutid och framtid på olika sätt. Vi hör samman med dem. Men vi hör också samman med människor runt om i världen som drabbas av hatets och ondskans vansinnesdåd. Vi hör samman med våra syskon runt om på vår jord; med kvinnor, barn och män som dagligdags fruktar för sitt liv i de olika krigszonerna. Vi hör samman med dem som är på flykt och som bara längtar efter ett sammanhang som de kan kalla ”hem”. Vi hör samman med de kristna som förföljs för sin tros skull, med alla dem vars kyrkor sprängs, med alla dem som inte vågar leva ut sin tro. Vi hör samman. Men vi hör också samman med dem vars enda vilja är att få leva ut sin tro på den allsmäktige Skaparen – en tro präglad av kärlek och medmänsklighet.

Främst av allt hör vi samman med Jesus Kristus själv. Det är Han som har kallat oss, kallat Dig och kallat mig till tjänst på olika sätt men med hela vårt liv. Jesus kallar oss inte till heltidstjänst baserad på ett avtal med veckotimmar. Nej Jesus kallar Dig och mig till hellivstjänst. I vartenda andetag får vi vara Hans. I vartenda andetag får vi fyllas av Guds heliga Ande – Ande tag. Och här är Jesus själv också närvarande i brödets och vinets gestalt. Så nära. Och för oss. Brödet som vi bryter är en del av Kristi kropp. Så är vi, fastän många, en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd. Vi hör samman med Jesus själv som ger sig själv för oss och till oss.

När brödet bryts och vinet delas, ja när Du tar emot Kristi kropp och blod, tar Du emot Jesus själv. Han är där. Han är här. Transsubstantiation eller Konsubstantiation – dessa thomistiska filosofiska utläggningar är teologi på djupt plan men Martin Luther säger: Han är där. Det är det viktiga. Vi får ta emot Kristus själv, Jesus själv, i brödets och vinets gestalt som tecken på samhörighet – en samhörighet som spränger alla gränser. Jesus själv sa till sina lärjungar: Ta detta, det är min kropp. (Mark 14:22) och Detta är mitt blod, förbundsblodet som blir utgjutet för många (Mark 14:24)

Så får vi komma inför Jesus själv vars kropp och blod vi får ta emot och i det sammanhanget, på ett fördjupat sätt, också ta emot förlåtelsen för alla våra synder. Nattvardens bröd och vin – Kristi kropp och blod – Jesu reella närvaro blir till en måltid vid vägkanten – en måltidsrast till förnyelse. Allt får vi lägga fram. Vårt liv får vi lägga fram och Han som gav sitt liv för oss på korset ger oss sitt liv, sin förnyelse, sin nåd. Det saliga bytet sker. Du tar vår skuld, din frid du ger. (Sv.ps 73) Vi har inget meriterande att ge till Jesus, bara vår egen brist, vår egen nöd. Men vår nöd byts mot Guds nåd. Det finns nåd för nya världar mycket större än den här, nya skapelser och tider, nåd för allt som blir och är.  (Sv ps 288) I den nåden handlar det inte om duglighet och duktighet. I den nåden handlar det inte om förtjänst. I den nåden handlar det inte om att göra, att äga – i den nåden är just nåden det enda vi kan förlita oss på, det enda som kan bära när allting annat tycks svika och bedra. Kristi kropp för Dig utgiven. Kristi blod för Dig utgjutet.

Men också i tacksägelsen får vi vara . För dig utgiven, för Dig utgjutet.. Korset är det viktiga. Det är på korset som Guds kärleks brännpunkt blir som starkast. Du är älskad! För dig utgiven, för Dig utgjutet.. Det är på korset som Guds kärlek till Dig och mig blir som tydligast. I tacksamhet över korshändelsen får vi ta emot Jesus själv. I tacksamhet över Guds kärlek som inte ser till gränser, som inte ser till något annat – Guds kärlek som ler åt lås och murar och som övervinner allt som hindrar – t o m dödens hinder, i tacksamhet över allt detta och mer därtill får vi komma inför Honom som gått före oss längst in i ångesten.(Sv.ps 74)

 Så får vi i dag ta emot denna gränslöst rika gåva i brödets och vinets mysterium som en påminnelse om och sändning ut att dela med andra, att dela kärleken, att dela brödet, att dela omsorgen med alla dem vi hör ihop med, med alla oavsett allt. Mässans måltid är det trotsiga livets måltid – det trotsiga livet som vi får vittna om i ord och handling. Vår kallelse är inte främst till andra kristna. Vår kallelse är inte främst till andra troende. Vår kallelse är främst till varje medsyster och medbroder oavsett allt. Vi är kallade att dela med varandra och han som kallar oss är korsets Herre – Jesus själv som för Guds gränslösa kärleks skull visat oss på det trotsiga livet. 

Om en liten stund får vi ta emot det heliga sakramentet. Också denna dag för att göra det på nytt och på nytt och på nytt. Martin Luther säger i sin stora katekes: Vi har fått nattvarden till daglig föda för att tron ska få nya krafter och inte ge upp i kampen utan bli allt starkare. Den dagliga födan. Vårt dagliga bröd giv oss idag. Ofta, ofta, ofta, ofta behöver vi nådens bröd och nådens dryck – för allt är nåd. Av hans fullhet har vi alla fått del, med nåd och åter nåd. (Joh 1:16)

Så får vi som är präster och diakoner och biskop denna dag åter igen säga JA. Vi får upprepa vårt JA till Jesus själv, vårt JA till Gud treenig, vårt JA till att sändas ut och vara sända att rent och klart förkunna Ordet och rätt förvalta sakramenten – ett JA till att i allt vara ett barmhärtighetens tecken och vara vittnen om Guds kärlek och om försoningens hemlighet.

Låt oss nu alla komma inför den gudomliga kärlekens brännpunkt – den korsfäste Jesus Kristus – och be om förlåtelse och öppna oss för nåden.