Tankar kring ett tusenårigt (?) protokoll

I dagarna har protokollet från 2014 års kyrkomöte blivit klart. På paketets adresslapp stod att det innehöll protokoll från kyrkomötet 1014. Jag känner mig mycket hedrad av att ha fått ett personligt exemplar av detta tusenåriga dokument, som härrör från den tid då Thurgot var biskop i Skara….

Klar är också den enkät som gjorts bland ledamöterna vid fjolårets kyrkomöte. Den visar att ledamöterna är nöjda i det stora hela med arrangemanget i Uppsala Konsert och Kongress (UKK). Men det finns också många önskemål och förbättringsförslag när det gäller lokaler, mat, temperatur, arbetsformer, arbetsdagarnas längd m.m. Här kommer inom kort presidiet att diskutera med gruppledarna, och kyrkokansliet för redan diskussioner med UKK om vad som kan göras. Kyrkomötet ska ju vara förlagt dit åtminstone till och med 2017, troligen längre. Renoveringen av universitetshuset har inte ens påbörjats.

Av protokollet kan inte bara besluten utläsas. Till exempel visar det att fastän kyrkomötet är jämställt vad gäller antalet kvinnor och män tar männen störst utrymme: 61% av anförandena i plenum hölls av män och 39% av kvinnor. Detta gäller antal anföranden, inte talartid. En annan tendens är att ju mindre nomineringsgruppen är desto flitigare är ledamöterna i talarstolen.

Av de fjorton biskoparna yttrande sig elva i plenum. Deras inlägg är viktiga inte minst som läronämndens röst i kyrkomötet. Personligen tycker jag att den rösten kunde höras betydligt mer.

 

Vad styr motionsflödet i kyrkomötet?

Om tre veckor samlas årets kyrkomöte i Uppsala, denna gång i Uppsala Konsert och Kongress (UKK) eftersom universitetshuset står inför renovering. De nya lokalerna blir en utmaning i sig.

För mig blir det mitt 31:a kyrkomöte. Sedan 1984 har jag varit aktiv i kyrkomötet i olika funktioner: utskottssekreterare, utbildningsdirektor, planeringschef, seminarieledare och ställföreträdande generalsekreterare. Sedan fyra år är jag kyrkomötets huvudsekreterare, omvald för mandatperioden till och med 2017. Det känns som ett stort förtroende.

Inför årets kyrkomöte har det bl.a. i Kyrkans tidning talats om ”mängder” som beskrivning av de 109 motioner som kommit in. Det stämmer knappast. I fjol var det 100, år 2011 98, alltså obetydligt färre. Om man bortser från att det var ovanligt få 2012 (62 stycken) så har antalet med ett undantag legat i spannet 69-108 sedan år 2000.

Det har också sagts att årets 109 motioner speglar att det är första mötet i ny mandatperiod. Ledamöterna vill nu visa sina väljare att de för fram vad de lovat att verka för. Så kan det vara. Men mot det kan sägas att de tidigare ”bottennoteringarna” härrör från 2006 och 2010 som också var första mötena efter kyrkoval.

Jag tror att det viktigaste skälet till att det blir många motioner vissa år är ett helt annat.  Och det handlar inte om ledamöternas idérikedom eller händelser i omvärlden utan om vilka förslag kyrkostyrelsen kommer med i sina skrivelser. När kyrkostyrelsen lägger fram förslag i verkligt stora och teologiskt angelägna ärenden flödar motionerna: 239 motioner år 1999 (kyrkoordningen), 170 år 2002 (ny evangeliebok), inemot 300 år 1986 (ny kyrkohandbok). Omvänt ser man att det vissa år inte väcks en enda motion med anledning av kyrkostyrelsens förslag. De upplevs inte ”heta” nog eller är i realiteten svar på vad kyrkomötet redan beställt. Kyrkostyrelsens förslag är alltså den viktigaste faktorn för motionsflödet.

Det sägs ibland att kyrkomötet mest ägnar sig åt organisatoriska och formella frågor. Min lilla analys visar att det som verkligen väcker engagemang är de teologiska frågorna så som de kommer till synes i förslag till kyrkans gudstjänstböcker och i kyrkoordningen (som ju också – nota bene – är ett teologiskt dokument!). Låt oss hoppas att det får fortsätta så.

Betänkande – byråkratpapper eller livshållning?

Så går kyrkomötets första session 2013 mot sitt slut. 75 betänkanden i olika ämnen landar på kyrkomötets bord för debatt och beslut i november.

Begreppet betänkande associerar nog för många till trista texter, kanslisvenska och byråkrati. Och visst: Kyrkomötet arbetar ”riksdagslikt” med beredning i utskott. Utskottens skriftliga beslutsförslag kallas liksom i riksdagen betänkanden och kan göra ett stelt och formaliserat intryck.

Men – smaka en gång till på ordet betänkande! Är det inte egentligen ett fint ord, nästan vackert.  Att betänka något är att på allvar inom sig själv tänka igenom något, något vi måste ta ställning till, något som händer oss i livet, det må vara medgång eller motgång. När vi t.ex. får frågan om att ta på oss en större uppgift ber vi oftast om betänketid: Det här måste jag tänka lite på. När någon spontant blir väldigt entusiastisk inför något och oreflekterat vill kasta sig in i något nytt kanske den sanna vännen säger: Men betänk dig lite nu! Och i gammal tid bad de fromma sina medmänniskor att betänka sitt eviga väl…

Plötsligt öppnar ordet betänkande en annan dimension i livet än de årliga kyrkomötesbetänkandena, även om också de återspeglar att några satt sig ner och tagit sig tid att ordentligt tänka igenom en viktig fråga för kyrkan och resonera sig fram till en rimlig lösning.

Det handlar om en livshållning där man hejdar sig ibland och ger sig tid att reflektera. Jag tror att vi ibland skulle må väl av att ägna oss mer åt att betänka skeenden och ställningstaganden. Stanna upp i vårt inre, tänka och känna efter. Inte alltid vara färdig med ett svar, en åsikt, en lösning. Vara eftertänksam och resonera tentativt om möjliga vägar vidare. Tillåta sig att inte alltid veta säkert. ”Du, jag vill fundera mer över det här”.

Jag pläderar inte för långbänk och obeslutsamhet. Men jag tycker att det är tröttsamt med den aningslösa självsäkerhet som somliga ger uttryck för även i svåra frågor och i religiösa ärenden.

Fram för mer av ödmjuk ”betänkandeinställning” till livet i både samhälle och kyrka!

 

Fler regler i kyrkan eller färre?

På eftermiddagen i dag inleddes årets kyrkomöte. Det är det ”gamla” kyrkomötet, valt 2009, som samlats till sina sista sessioner. Det kyrkomöte som valdes den 15 september i år samlas till ett första möte senare i höst.

Kyrkomötesutskotten ska nu gripa sig an årets 100 motioner – ovanligt många – och tre skrivelser – ovanligt få – från kyrkostyrelsen. Arbetet ser ut att resultera i 75 betänkanden, som alla måste bli klara på fredag denna vecka för att sedan vara underlag för debatt och beslut när kyrkomötet samlas igen i mitten av november.

Motionerna kan förstås grupperas och kommenteras på många olika sätt. För min del tycker jag mig se två motsatta tendenser som förstärkts i årets motionsflod: å ena sidan önskemålen om ytterligare reglering och föreskrifter i kyrkoordningen, å andra sidan kraven på minskning och förenkling av kyrkans regelverk. I det första fallet finns allt från förslag om nya, omfattande teologiska och pastorala texter i kyrkoordningen till detaljreglering på enskilda punkter. I det andra fallet finns t.ex. de som tycker att kyrkoordningen blivit så krånglig att den är ett hinder i det lokala församlingsarbetet men även de som menar att det är dags att avskaffa den särskilda lagen om Svenska kyrkan.

Man kan kanske tala om en kompletteringslinje och en förenklingslinje.

I samband med kyrkoordningens införande 1999 diskuterades hur ofta det var rimligt att ändra i kyrkoordningen. Röster höjdes för att det borde ske sparsamt och ändringarna rentav samlas till en gång per mandatperiod. Verkligen har blivit en helt annan. Kyrkoordningen ändras på åtskilliga punkter varje år. I ett perspektiv över några år får kompletteringslinjen sägas ha dominerat, även om det finns på att exempel på att helt kapitel lyfts ut.

Som kyrkomötets sekreterare ska jag inte ha synpunkter på vägvalet mellan linjerna. Men med de 30 års överblick över kyrkomötets arbete, som jag numera har, tycker jag att dessa båda tendenser är värda att följa och reflektera över.

 

 

Om konsten att presentera sig

För många år sedan skulle jag medverka på en konfirmandpedagogisk dag i Skellefteå. Planet från Arlanda var kraftigt försenat. Jag blev vänligt mött på flygplatsen och transporterad i olaglig fart till stiftsgården. Där väntade deltagarna sysslolösa sedan tre kvart tillbaka. Här gäller det att komma i gång genast, tänkte jag, och började prata redan medan gick fram genom salen. Jag muttrade något ursäktande om flyget medan jag plockade fram mina OH-lägg (ja, det var långt före powerpoint-eran).

Första bilden illustrerade en situation som deltagarna skulle reflektera över. ”Ja, vad tänker ni?” sade jag och tyckte att jag kommit i gång bra trots allt. Då räckte en deltagare upp handen och sa: ”Jag tänker att du kanske skulle tala om vem du är”.

Med detta i minnet börjar jag mitt första blogginlägg med att berätta något om vem jag är. Jag är präst och arbetade en följd av år som församlingspräst i Lunds stift. Sedan 80-talet har jag varit verksam på Svenska kyrkans nationella nivå i olika uppgifter: som konfirmandkonsulent, utbildningsdirektor, planeringschef och direktor för sekretariatet för teologi och ekumenik.  Det sista gjorde att ekumeniska uppgifter kom i förgrunden, fr.a. inom Sveriges kristna råd och Europeiska kyrkokonferensen (KEK). Efter pensionen för drygt tre år sedan har jag tagit på mig att vara utredare och rådgivare i olika sammanhang, både på nationell nivå och ute i kyrkan, där min födelsestad Malmö kommit att dominera. Under innevarande mandatperiod har jag dessutom förtroendet att vara kyrkomötets sekreterare.

Alla dessa erfarenheter som präst och ”kyrklig byråkrat” gör att jag har fått inblick i väldigt många kyrkliga frågor och varit involverad i en hel del av dem också. Jag hoppas att kunna använda den kunskapen för att ge infallsvinklar när jag skriver här framöver.

I morgon far jag till en annan stiftsgård, Åkersberg, för att medverka när ledningen för den kyrkliga samfälligheten i Malmö tar viktiga steg i förberedelserna för att bli ett enda pastorat från den 1 januari 2014 med sex församlingar i stället för sexton. Hoppas jag är framme i tid…