Maj 14

Medresenär

På en sekund ändrades min upplevelse. Från betraktarens till den delaktige. Medresenären kanske. Jag utmanade mig själv genom att stå kvar. Försjunka i bladens rörelser. Uppleva skuggornas lek mot den grå marken. Stanna lite längre än vanligt och motstå den vanda impulsen att gå vidare. Impulsen som drog i mina muskler och i tanken som ville iväg.

Och jag stannar länge där vid Japanska trädgården med sina växter. Dammens lugna vatten som bryts av bäckens glittrande småprat. Det är så mycket att ta in. Så oerhört mycket. Kroppens pansar mot omvärlden blir uppenbar. Jag vill ju så gärna omfatta allt detta. Med alla mina sinnen.

Så skedde undret, pansarhuden gav vika och jag smälte samman med omgivningen. Jag Är där en kort stund där i Japanska trädgården. Är.

Och insikten att denna aspekt av tillvaron finns för oss ständigt. Strax strax under ytan ligger den där. Lekande lätt och gäcksamt flyktig. Inga djupandningar, inga konstigheter behövs. Nej bara detta att försjunka. Och ta emot.

Inom psykologin talar vi om intoning. Vi möter det lilla barnet genom att tona in. Inte för hastiga rörelser, ett mjukare tonfall, ögonkontakt. Ja, vi försjunker gärna i barnets lugna  blick. Kanske är det samma fenomen när vi vill uppleva och möta naturen. Vi tonar in. Lyssnar efter fotens knarr mot marken, bilarnas mummel lång där borta. Vi rör oss i den takt blicken tillåter för att kunna se. Vi öppnar oss och reser med en liten stund. 

Ingrid Wase
Familjerådgivare i Arbogabygdens församling

 

Arbogaån i vårens tid

Arbogaån i vårens tid

Apr 27

Och Anden hjälper dig att växa i kärlek.

 

En mening jag bär med mig.

På onsdagar klockan 08.00 i St: Nicolaikyrkan kan just du komma och fira morgonmässa. Där får du både läsa och höra min favoritmening: -och Anden hjälper dig att växa i kärlek.

Jag blir bara megagillar den! :)  

När, och i vad finns då denna ande som ska hjälpa mig växa i kärlek? I mötet med en bäbis?!  Ja men också i mötet med en gammal människa. I mötet med en trotsig treåring? Men vad är trots? Kan en treåring vara trotsig? Enligt vem och vems sanning och övertygelse kan man säga att en treåring är trotsig? Har barnet bara en egen uppfattning om vad som är rätt och fel? Vad känner barnet för övertygelse? Och vad är det som säger att vår vuxna uppfattning är den rätta och barnets fel. Är det egentligen vi vuxna som är trotsiga 40-åringar?

Ja, inte vet jag!

Men jag vet att jag personligen mår gott av orden, och Anden hjälper dig att växa i kärlek. Jag fyller ständigt på mitt förråd med andens hjälp, fråga mig inte hur, var och när, för det vet jag inte.  Jag vet bara att jag känner mig hoppfull, jag känner ingen oro och jag mår gott av det. En bra dag alltså!  :)

Frid/Annika

 

Apr 7

Det gamla altarskåpet och påsken

I St Nicolai kyrka i Arboga finns ett väldigt fint altarskåp. Det är tillverkat i början av 1500-talet. Fortfarande används det 500-åriga konstverket på ett sätt som inspirerar och som talar till oss om livets villkor och påskens omvälvande händelser.

Under hela fastetiden är dörrarna stängda. Den sida vi ser är fint målad med Jesu lidandes historia från stunden i Getsemane trädgård där Jesus är fylld av ångest inför det som ska komma. Sedan följer bilder där Jesus fängslas, utfrågningen inför stora rådet och stunden då Jesus står inför folkmassan – folket ropar ”korsfäst” och Pilatus tvättar sina händer. Sedan finns bilder av hur han torteras och misshandlas, hur Jesus bär sitt kors på vägen ut till avrättningsplatsen, sedan kommer korsfästelsen och till slut nedtagandet från korset. Nedanför finns helgonbilder.

Det stängda altarskåpet i St Nicolai kyrka

Baksidan – som är synlig när dörrarna är stängda, är målad i dova mörka färger, de talar till oss om livets mörka sidor, om bekymmer, svårigheter, separationer och ensamhet, de talar om de tunga sidorna av livet, ångest, plågor, sjukdom och död. Och vi ser någon som plågas och lider på bilderna, någon som har varit där före oss och som delar allt det mörka med oss. Vi ser Jesus som plågas på korset.

På påsknatten sker det! Altarskåpet öppnas, de mörka dörrarna skjuts upp och första intrycket är glänsande guld och ljus, glädje och hopp strålar i ljuset av de nytända ljusen och påskpsalmerna talar om Livet som vann och jubelsång.

Men vad är det vi ser? En bild till av den korsfäste Jesus, nedanför tas kroppen omhand och läggs i graven. Längst ner i ett par målade bilder, nästan som tillagda senare, bilder som talar om hur Jesus predikar för de döda – nederstigen till dödsriket som det heter i trosbekännelsen. Och en scen där den uppståndne Kristus kliver upp ur graven. Även i påskens ljus är det korsfästelsen som står i centrum i altarskåpet.

Att tyda sitt liv utifrån all ondska och nöd utan hopp leder till att vi drabbas av mörker och till sist ger upp. Men att tyda sitt liv utifrån bara glädje, hopp och lycka leder lika fel det, en förljugen skönmålning av tillvaron. Båda sidorna bör finnas med i en sund livshållning. Tillvaron är både mörk och ljus, livet bär med sig både plågor och glädje, på jorden finns både ondska och godhet.

Men när allt det är sagt kvarstår påskens budskap starkt – Gud har visat att ljus och godhet och liv är starkare än mörker och död. Trots att livet pågår som det gjorde tidigare, det blandade livet, så finns det ett helt nytt ljus över hela tillvaron efter påsken. Precis som altarskåpets glänsande innersida ger oss en aning om.

Jesus är uppstånden från de döda, han är sannerligen uppstånden!

Anders Holmberg
präst i Arboga

Apr 3

Historien om Jesus

Just nu, de första dagarna i Stilla veckan, visar Sveriges Television en brittisk dokumentärserie om Jesus. Den är väl värd att ses. (Repriser av det första avsnittet visas 4/4 och 6/4; andra avsnittet  3/4 med repriser 4/4,5/4 och 6/4).

Det anmärkningsvärda är att Sveriges Television annonserar programmet  med följande text: ” Vad man än tror så visar historisk forskning att en anmärkningsvärd person vid namn Jesus har funnits.” Det är ett helt korrekt påstående, men det är absolut inte något okontroversiellt. För knappt ett år sedan (11/4) bloggade historieprofessorn Dick Harrison i Svenska Dagbladet med rubriken ”Fanns Jesus?”.  Där tar han upp evangeliernas berättelser och tillämpar de vanliga regler som man använder på källor i historisk forskning på dem. Resultatet blir att de står sig väl. Det betyder naturligtvis inte att Harrison hävdar att skildringar av underverk är skildringar av historiska händelser, men den grundläggande historien om Jesus, läraren och förkunnaren som korsfästes under Pontius Pilatus prokuratorskap, bygger på en historisk kärna. Kommentarfunktionen på den bloggen blev närmast översvämmad av personer som var ivriga att bevisa hur fel Harrison hade och att Jesus aldrig existerat. Det var, om jag minns rätt, flera hundra kommentarer (nu är bara 25 kommentarer åtkomliga). 

Det är tydligt att det finns många för vilka det är viktigt att Jesus inte har funnits. Det är faktiskt så viktigt att man kastar väsentliga principer om källkritik överbord och hänger sig åt spekulativa konspirationsteorier, kort sagt, det är viktigare att visa att Jesus inte funnits än att argumentera på ett rationellt och vetenskapligt sätt.

Det skulle gå att skriva mycket om den diskussionen, men här är inte plats för det. Mitt skäl att ta upp detta är egentligen min glädje över att Sveriges Television faktiskt vågar utmana denna högröstade opinion genom att säga att historisk vetenskap visar att Jesus funnits.

Men jag känner också att jag så här i Stilla veckan behöver ställa en allvarlig fråga när det nu finns många som tycker att det är så viktigt att Jesus inte funnits.

Hur många är det egentligen som tycker att det är viktigt att han har funnits?

Hans Fredrik Silén

Mar 30

Inte bara siffror

Vi lever i siffrornas tid. Personnummer, pin-koder, deklarationsuppgifter, mobilnummer, saldobesked, … ja i mångt och mycket beskrivs vår tillvaro med siffror.
Ibland är det praktiskt, men det blir förödande om vi reducerar varandra och oss själva till sifferkombinationer.

I Svenska kyrkan har nu statistiken för föregående år sammanställts, alla församlingar har redovisat och summerat gudstjänster, kyrkliga handlingar och annan verksamhet – återigen siffror.
Men inte bara siffror. I församlingsstatistiken handlar det faktiskt om människors möten. Möten med varandra och med Gud.

I Arbogabygdens församling är årsredovisningen av församlingsstatistik ett sätt att förkunna att Guds rike är mitt ibland oss. Ett litet axplock får illustrera detta: Vi firade det gångna året 63 högmässor i församlingen 3645 deltagare samlades, vilket var 649 fler än föregående år. Vid våra olika mässor tog 4435 emot nattvarden vilket är en ökning med 1809 från föregående år. 73 dopgudstjänster firades och vid dessa samlades 2569 personer, en ökning med 473 personer.

Det är med stolthet, glädje och ödmjuket som jag som kyrkoherde berättar detta. Vi har ett gemensamt uppdrag att visa på fakta. Myten om de tomma kyrkorna är inte sann – i alla händelser inte i Arboga.
Här möter Gud sitt folk i helg och vardag i glädjen likaväl som i sorgen. Dessa möten dokumenteras i siffror, men är sannerligen inte bara siffror….
Välkommen att bli en del av dessa siffror….. och mycket, mycket mer än så…

Mikael Hirsch, kyrkoherde

Mar 29

Nya möten och avsked.

 

 

Nya möten och en ny kompis har jag fått den här veckan.

Den nya kompisen är på riktigt, en kille i treårsåldern har valt/godkänt mig som kompis och det kan man tolka som en liten struntsak eller som en stor händelse. Jag väljer det senare alternativet. Känslan av värme och glädje som fyllde mig när hans mamma säger – han har två kompisar, säger han, och du är en av dem. Det är stort ska du veta! Min nya kompis har speciella behov och fler diagnoser och hans erkännande av mig som kompis känns i hjärtat på något sätt.

I kväll ska jag ta avsked av en arbetskamrat.

Avsked låter lite väl dramatiskt, men det är lika fullt ett avsked. En kollega som går i pension just idag och vi ska tacka av henne ikväll. Även om hon bor kvar i stan och vi säkerligen kommer att träffas då och då, så blir det inte samma sak som att träffas så gott som dagligen på jobbet. Ett avsked som också känns i hjärtat.

Åtta gånger har jag svikit min bäste vän, sett till att de som önskade livet ur honom fick möjlighet att gripa och sedan avrätta honom, åtta gånger den här veckan.

Det här är INTE på riktigt! Vi har haft påskvandringar under veckan och jag har agerat/spelat Judas. Även om det bara är ett agerande så känns faktiskt det också. Inte lika mycket som det som är på riktigt, men det känns och det berör.

En vecka på jobbet i mitt liv!

Annika Johansson

Mar 22

Vad är det som doftar på söndag?

En dag om året fylls församlingshem och en del kyrkor med en speciell doft. Den lite flottiga men så aptitretande doften av våfflor som gräddas. Sedan kommer den röda extremt söta sylten fram och den vispade grädden.

Jungfru Marie Bebådelsedag blev i Sverige till Våffeldagen. Kanske berodde det på en association efter ett slarvigt uttal av Vårfrudagen som det hette förr, eller kanske beror det på något annat.

Maria som blev Jesus mor är en viktig gestalt i vår kyrka och jag har skrivit i min egen blogg några personliga tankar om hur Maria blev en viktig person för mig - du hittar dem här.

Maria är speciell av många olika anledningar. Hon är en av ganska få kvinnor i bibeln som träder fram lite tydligare och som inte enbart visas upp genom de relationer hon har till män. Bibeln är ju skriven i en mansdominerad kultur och ibland behöver vi gräva lite i texterna för att se mer av vad de kan betyda för oss idag, både kvinnor och män.
Maria är inte bara en underdånig flicka eller en himladrottning i blå skrud som svävar på moln, nej hon är en människa som vi kan identifiera oss med och som kan ge oss inspiration.

I musikens värld finns enorma skatter av musik som är inspirerade av Maria.
På söndag kan vi lyssna till Magnificat i Heliga Trefaldighets kyrka (obs kl 16!)
Texten är Marias lovsång som finns i Lukasevangeliets första kapitel. Det är en sång som visar en kvinna som vågar fyllas av glädje över att ha fått en gåva och ett uppdrag av Gud, hon jublar mot himlen utan falsk blygsamhet utan något förminskande av sig själv. ”Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig… Stora ting låter den Mäktige ske med mig.” (ur Luk 1:46-55)

Mörkare tongångar finns i Stabat mater – smärtornas moder, en text som har tonsatts många gånger och som handlar om Maria när hon ser sin sons lidande död. Den kommer vi att få höra i vår kyrka längre fram.

Maria är en ung kvinna som visar oss modet att våga vara sig själv och visa glädje och tacksamhet. Samtidigt är hon någon som delar så många kvinnors och mäns erfarenheter av att se en älskad lida, plågas och dö. Hon delar våra sorger och smärtor.

 Det är inte så underligt att Maria är viktig för många kvinnor i de fattigare delarna av världen, rakt genom guldkronorna och de bleka ansiktena på Mariabilderna ser de någon som trots allt är som dem själva.

Det känns bra att fira Maria flera gånger per år som vi gör i kyrkan numera, på söndag genom att äta goda frasiga våfflor, men saknas det inte något?
Kanske att ge något av vårt överflöd till kvinnor som lever i yttersta fattigdom, att göra en insats för att utrota hungern?

Men glöm inte att sommartiden börjar nu på söndag!
Annars kanske du missar våfflorna eller den vackra musiken i kyrkan!

Anders Holmberg
präst i Arboga

Maria från St Nicolai kyrka i Arboga

Mar 13

Felicia försvann : måste man alltid försonas?

 

Jag ägnade mig en dag nu en dag härförleden att läsa den omdiskuterade boken ”Felicia försvann” av pseudonuymen Felicia Feldt, som säger sig vara dotter till Anna Wahlgren. Författaren till Barnaboken som kom ut 1983 och blev en storsäljare på barnuppfostran. Boken Felicia skrivit har blivit hårt kritiserad i pressen och rönt stor uppmärksamhet. Inte undra på det.
Felicia Feldt beskriver i sin bok en barndom med mycket alkohol, våld från modern och mellan modern och en av hennes män och övergrepp av främmande män som sov över i lägenheten. En barndom som behöver bearbetas och som satt djupa spår. Men mest av allt beskriver den hur verkligheterna går isär. Att det som Felicia minns inte bekräftas av vare sig syskon eller mamman.
Jag vet inte vad som är sant och inte i hennes skildringar, men huvudfrågan i boken är intressant utifrån den här bloggens inriktning och därför värd att plockas fram. Måste man försonas?

När jag på min facebookprofil lade upp frågan kring boken, så visade det sig i kommentarerna att definitionerna kring förlåtelse och försoning var ganska spretiga. Någon tyckte förlåtelsen var det viktiga och någon annan tyckte försoningen. Ändå så pekade svaren i samma riktning: Man måste försonas med hur det varit för att kunna gå vidare. Man måste förlåta sig själv för vad som varit för att kunna leva livet fullt ut. Men ingen krävde att man skulle försonas med motparten, på det där sättet som vi lär oss som barn; ”Säg förlåt till Kalle nu så kan ni leka vidare”. Och så går man dit med all sin bitterhet kvar och fräser ett förlåt för att sen ta bästa möjliga chans till hämnd, så fort den vuxne nåt utom synhåll.
I söndags sjöng vi Gabriellas sång som postludium med kören. Den sången som den misshandlade hustrun Gabriella sjunger i filmen ”Såsom i himmelen”.

Det är nu som livet är mitt
Jag har fått en stund här på jorden
Och min längtan har fört mig hit
Det jag saknat och det jag fått

Det är ändå vägen jag valt
Min förtröstan långt bort om orden
Som har visat en liten bit
Av den himmel jag aldrig nått

Jag vill känna att jag lever
All den tid jag har ska jag leva som jag vill
Jag vill känna att jag lever
Veta att jag räcker till

Jag har aldrig glömt vem jag var
Jag har bara låtit det sova
Kanske hade jag inget val
Bara viljan att finnas kvar

Jag vill leva lycklig
För att jag är jag
Kunna vara stark och fri
Se hur natten går mot dag

Jag är här
Och mitt liv är bara mitt
Och den himmel jag trodde fanns
Ska jag hitta där nånstans

Jag vill känna att jag levt mitt liv

Kanske är det detta som vi söker? I varje stund där livets svårigheter drabbar oss så stryker vi en del av vårt eget, för att försöka vara till lags. För att vi tror att när vi kompromissar bort oss själva så ska vi bli älskade. Vi lever med gudsbilden av föräldern som tvingar oss att säga förlåt till Kalle och svälja förtreten. Vi kanaliserar våra liv i blicken från den dömande gudsbilden och projicerar detta på våra medmänniskor. Detta är medberoendets problematik. Medberoendets sjukdomsbild om man så vill.

Det finns försoning och det är fastans budskap till oss. Det finns en kärlekens väg som inte försakar det egna och ändå inte behöver bli en bulldozer i närmiljön. Den vägen är bönens väg. Meditationens stilla kärna. När så kärlekens dörrar öppnas i hjärtat så kanske förlåtelse och försoning blir ickefrågor. Energin kommer inifrån. Från djupet av ens varelse. Från Gud.

Gud ge mig sinnesro
att acceptera det jag inte kan förändra
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden

Hanna Drakengren
Kyrkomusiker

Mar 11

Varför detta intresse för orden, för poesi sent i livet?

Nu är den skriven. Rubriken, den magiska första meningen. Meningen som blev den trampolin jag fann att samla ihop mina tankefragment på. Och hoppsan, där blev det något annat än det jag tänkt.

Och varför detta intresse för orden, för poesi, sent i livet?

Det lästa och det olästa, säger Inger Christensen, dansk författare och poet. Vi läser vår värld och samtidigt är vi ohjälpligen en del av den värld vi läser. Vi är infödingar i vår värld. Alltså läser världen sig själv.

I detta läsande når vi, längst ut, territoriet som är oläst. Det oläsbara. Området som ligger utanför. Det är där i den vibrerande punkten vi förnimmer det som ligger bortom.  Det som är mer än oss själva. Där står vi på osäkra ben och betraktar å ena sidan den lästa världen och å den andra den oläsbara.

Vilken befriande tanke.

Men hur får vi kontakt med,  hur beskriver vi, hur kommunicerar vi den hisnande befriande känslan av det som ligger utanför? Det oläsbara territoriet? Det är här poesin kommer till vår hjälp, som ett ”räddande räcke”  (se Szymborskas dikt nedan). Christensen säger att poesins förhållande till universum är liknande ögats förhållande till sin egen näthinna.  Visst får man en känsla av den beskrivningen?

Ögats förhållande till den egna näthinnan – Vi kan inte betrakta vår egen näthinna för av nödvändighet måste den vara i tjänst för att vi ska kunna se. Vi är instängda, och samtidigt är det ögat som ser så långt ögat kan se. Meningen tar tag i magen och det snurrar ett varv.  Eller hur?

Och poesin i förhållande till universum – Ja orden och beskrivningen är ohjälpligt instängda i det universum vi befinner oss i. Och samtidigt ger oss poetiska beskrivningar aningar, förnimmelser.  Upplevelser långt ifrån evidensbaserade kryss-i-rutor. Upplevelser av det obeskrivbara.

Varför detta intresse for orden, poesi sent i livet? Mitt enkla svar blir längtan. Christensen menar åter att det som definierar oss som människor inte primärt är alla de färdigheter vi utvecklat och tillägnat oss evolutionärt, utan just detta att vi står där nyfikna vid läsbarhetens gräns.  Vi vill mer.  Vi vill träda in, vidga oss. Med poesins hjälp färdas vi in i oläsbarhetens territorium.

Den polska nobelpristagaren Wislawa Szymborska beskriver detta på sitt underfundiga sätt i dikten ”Somliga gillar poesi.”

 

Somliga gillar poesi.

Somliga -
alltså inte alla.
Inte ens de flesta, bara ett mindretal.
Om man inte räknar skolorna där de måste,
och poeterna själva,
så går det väl två sådana på tusen.

Gillar –
men gillar gör man också makaronibuljong,
man gillar komplimanger och blått,
man gillar sin gamla sjal,
man gillar att hålla på sitt,
man gillar att klappa hunden.

Poesi-
fast vad är poesi för någonting.
Månget vingligt svar
har getts på den frågan.
Och jag vet inte och vet inte och håller mig i det,
som i ett räddande räcke.

 

Ingrid Wase
Familjerådgivare i Arbogabygdens församling

Mar 8

Ondskans problem och några svar

Öppna din dagstidning, slå på TVn eller radion, ta in nyheterna. Vad ser du? Vad kan du höra och läsa? Nästan bara dåliga nyheter, nyheter om våld och brott, svält och terrordåd. Antal döda denna dag på en gata i en storstad, överfall och stölder i vår lokaltidnings små notiser. Unga gör våldsdåd mot varandra och agerar självdestruktivt. Ensamheten växer och miljön förgiftas, klimatet hotas.

I dagens tidning skrivs det om vapenfabriken i Saudiarabien, terrordåden i Norge där åtalet nu presenteras, en dödsolycka på ett turisthotell och trafikolyckor i snöfallet.
Samtidigt vet vi att var sjätte människa i världen går till sängs hungrig. Två miljarder människor har inte tillgång till näringsrik mat.

Hur ska vi tänka om allt detta? Hur ska vi hantera allt det onda omkring oss?

 I en berättelse i Markus evangelium får vi vara med om när Jesus bemöter det onda. Det är väldigt dramatiskt, en stum pojke som har anfall och kramper befrias genom att Jesus driver ut ondskan som hindrar honom att leva, och han gör det med bara sina ord och sin röst.

Det beskrivs så att han driver ut en demon ur pojken.

 Det var vanligt på den tiden att tänka sig hela tillvaron som full av andeväsen, änglar och demoner som alltid påverkade människor på många olika sätt. Sådant som vi ser som sjukdomar eller psykiska tillstånd men också annat som hindrar en människa från att vara den hon är skapad till att vara – det kallades demoner.
Det Jesus gör i berättelsen är att befria en människa att vara den hon är ämnad att vara. Han löser den stummes tunga och gör det möjligt för honom att tala!

Han väljer att inte använda en annan makt än kärlekens varma ömsinthet som når längre och djupare än all maktutövning och hot. Hans varma röst tränger igenom det hårda skalet av rädsla och inkrökthet i sig själv som pojken lever i. Öppnar honom och väcker det hopp som bor djupt i oss alla. Visar att det finns någon som vill att vi ska leva och tala, någon som riktar sin kärleksfulla uppmärksamhet mot oss, nickar med ett mjukt leende som fyller oss med värme på nytt. Guds finger som pekar ut oss, det är dig jag vill ha, det är dig jag räknar med.

Tjänandets och lidandets väg - kyrkmålning

Första delen av svaret på ondskans problem är att vi inte är ensamma, Gud går med oss.

Det andra är att vi får uppdraget att göra det vi kan för att minska ondskan på jorden, alla kan vi göra något! Det är svaret på individplanet, att vi var och en har möjligheter som vi kan använda oss av för att minska ondskan på jorden. Vi kan ge av det vi har för att minska hungern på jorden, vi kan behandla varandra med respekt och vänlighet.
Och det är början på det engagemang som behövs i politiken och i företagen, föreningar och kooperativ, överallt där vi lever och arbetar. Vi kan förändra samhället! Tillsammans med varandra!

 Samtidigt varnas vi för att tro att detta är något enkelt, vi får inte lura oss att ondskan är lätt att övervinna eller att segern är klar med det första steget. De nedbrytande krafterna i livet måste varje dag på nytt mötas med godhetens och livets kraft. Hos oss själva och tillsammans med varandra. Vårt inre behöver fyllas av hopp och kärlek för att vi ska orka. Luther brukade tala om den gamla människan i oss som varje dag måste bekämpas och den nya värnas om och få utrymme att utvecklas och leva.

 Jesus skulle själv gå djupt in i lidandets mörker och plåga, i sin kamp mot ondskan, han skulle själv vandra den vägen som är att säga nej till våldets och maktens väg. Han skulle gå korsets väg. Och visa oss att ondskan kan besegras. Men aldrig med makt och våld utan med barmhärtighet och försoning.

Anders Holmberg
präst i Arboga

 (Läs om hur Jesus befriar den stumme pojken i Mark 9:14-32)