Sep 23

16 söndagen efter trefaldighet

DSC_0095

”Lasaros, kom ut”- ropade han utanför sin väns grav.
Man kan undra vad de tänkte, folket som var samlat för att deltaga i systrarnas sorg. De visste visserligen att Jesus kunde hela. De sa ju till varandra: ”Kunde inte han som öppnade den blindes ögon ha gjort så att Lasaros inte behövt dö.”

Jag kan riktigt identifiera mig med Lasaros, jag har faktiskt vid en mässa för stora och små agerat Lasaros som kommer ut med bindlarna hängande löst omkring mig. På frågan hur det kändes svarade jag
-”Jag mår tjyvtjockt”.
Under planeringen hade vi skojat om hur Lasaros andedräkt måste lukta efter 4 dagar i graven utan tandborstning. Ja, att hela och bota människor som var i livet var något fantastiskt men ändå något man kunde tro på och räkna med. Men att väcka någon från det döda, det innebar något radikalt annorlunda. Visserligen kunde de läsa samma Jesaja-text som vi fick lyssna till: ”Dina döda skall få liv igen, deras kroppar ska uppstå.” Men den profetian syftade ju på den kommande tidsåldern, den som skall komma efter denna världens slut. Inte kunde det väl vara dags för den redan nu?

Men låt oss backa en vecka i tiden. Jesus och hans lärjungar befann sig på andra sidan Jordan när budet kom att hans vän Lasaros var sjuk. Men han dröjde och 4 dagar senare kommer han fram, men då var allt försent. Ja, åtminstone var det försent ur mänsklig synvinkel, vilket också Maria påpekade för honom: ”Herre, om du hade varit här så hade min bror inte dött.” Vi som har facit förstår varför Jesus dröjde. Detta tecken skulle bli så mycket större än de helanden som han hade gjort tidigare. Därför fick det inte finnas några misstankar om att Lasaros egentligen kanske bara varit medvetslös. Man ansåg att själen dröjde sig kvar i kroppen upp till 4 dagar efter dödens inträde varför Jesus väntade till efter denna tid. Nu skulle det inte finnas något tvivel om att Lasaros verkligen var död.

Evangeliets budskap idag är större än ett enskilt under, hur fantastiskt detta än är. Det är inte Lasaros som är huvudpersonen. Även om han kom till liv så skulle han ju ändå åldras och dö igen som alla andra. Nej, detta skedde för att visa på Guds plan att krossa döden, det skedde för att öppna oss för Guds makt och härlighet. Detta tecken är det sista som Jesus gör i Johannesevangeliet, och det fungerar som en förberedelse inför hans egen död och uppståndelse. Räknar man antalet dagar från det att Lasaros blev sjuk tills han uppväcktes så var det på den sjunde dagen som han kom till liv. Kanske var det den första veckodagen, alltså på en söndag som han uppstod. Lasaros uppståndelse förebådar Kristi egen uppståndelse.

I Betania är vi vittnen till en påsk innan påsken. Vi lever i en värld där vi drabbas av sjukdom och död. För oss är detta ett hot. Säkert gör du som Marta och Maria när en anhörig blir sjuk: sänder bud efter Jesus. När vi ber om andras förböner så är det detta vi gör. Vi sänder bud efter Jesus för att han ska hjälpa. Och kanske har även du upplevt att Jesus kom för sent, han dröjde, han fanns inte där när du behövde honom. Systrarna förebrådde Jesus: varför kom du inte? Jesus lyssnade och han grät. Ibland förstår vi oss inte på honom men att han dröjde berodde inte på cynism, han saknar inte empati. Han gråter med dem som gråter. Han grät över dödens verklighet. Men det som för oss bara är ett hot, kan för honom vara en möjlighet. Lasaros död blev för honom en möjlighet att visa på Guds härlighet.

Tidigare i Johannesevangeliet säger Jesus: ”Den stund kommer, den är redan här, då de döda skall höra Guds sons röst och de som hör den skall få liv.” Stunden är redan här! De som hade läst profeten Jesaja om hur de döda skall få liv, behöver inte vänta längre. Nu var stunden här då de döda skall få höra Guds sons röst. ”Lasaros, kom ut” hördes rösten utanför hans grav, rösten som kan väcka döda till liv. Samma mäktiga ord som en gång skapade världen, som en gång frambringade liv över en livlös planet med orden ”Varde liv”. Nu kallas livet tillbaka till en livlös kropp och fysikens lagar börjar gå baklänges. Med Jesus har den kommande tidsåldern redan brutit in. Lasaros uppväckelse förebådar alltså inte bara Jesu uppståndelse utan också vår egen, den allmänna uppståndelsen som är en konsekvens över Jesus seger över döden.

”Lasaros kom ut” ropade Jesus. Lasaros kommer ut ur graven. Han är fortfarande svept i sina bindlar. Han luktar. Men han lever. Kanske handlar det trots allt om andedräkt. Varje dop börjar med en bön om befrielse. ”Gud, du som ensam räddar från allt ont, befria personen från mörkrets makt. Skriv hennes namn i Livets bok, och bevara henne i ditt ljus, nu och alltid.” Vad är mörkrets makt? Vad är det vi ber om? Det handlar om livets största fiende. Det handlar om döden. För oavsett hur vi vill och kan skydda oss, kan vi inte göra allt. Sorgen och glädjen vandrar tillsammans. Det finns en gräns för vår förmåga, och bortom den kan vi bara be och hoppas och lämna över ansvaret till den som överskrider alla gränser. Döden binder inte längre Lasaros. Den binder ingen som vandrat genom döden till nytt liv, ingen som är döpt och som fått en ny andedräkt, genom den helige ande. Det kan vara så att vi ser likadana ut, vi kan vara märkta av svårigheter och sorg.

Men mitt i vårt liv glimmar det av helighet, för döden kan inte hålla oss. Jesus gråter med oss, och Jesus lyfter bort den eviga dödens makt. Våra namn är skrivna i livets bok, där bredvid Lasaros namn. Vi är bevararade i Guds ljus. Inget mörker kan hålla oss.

 Predikan hölls i Heliga Trefaldighets kyrka söndagen den 20 september 2015
Joakim Vikström

Sep 3

Trettonde söndagen efter trefaldighet

 

Ibland när någon frågar mig på en middag om vad jag jobbar med så svarar jag att jag jobbar med kundrelationer på ett multinationellt företag, för säger jag präst så är diskussionen igång.

Kanske är det därför som det finns vissa ämnen som det sägs att man aldrig ska ta upp under en fin middagsbjudning. Främst bland dessa sägs religion och politik vara. Nå, ibland är det väl svårt att undvika politiken, och varje middagsbjudning jag är med på blir det automatiskt prat om religion, men det har väl kanske mer med mitt yrke att göra än att det alltid är så.

Det finns dock mycket som är intressant med dessa två tabubelagda ämnen, och framförallt har de mycket gemensamt. För sanningen är väl att religion och politik för alltid är sammantvinnade. För att de handlar om oss människor och den värld vi vill leva i, om våra relationer till varandra och till Gud. En tro som inte får konsekvenser i samhället blir liksom en död tro, och ett samhälle som inte påverkar min tro är nog inte heller möjligt, på något sätt hänger de samman som kropp och själ. Och just där kommer dagens evangelietext in.
På ytan en enkel liknelse som många av oss har hört många gånger och i många olika versioner. Den har återberättats för barn och spelats upp i otaliga varianter på konfirmandredovisningar. Jag tror att man med fog kan påstå att det är en de mest kända bibelberättelserna. Och ändå är det med den som med de flesta andra bibeltexter, det är svårt att verkligen förstå vad som menas, för vi är inte judar i den romerska provinsen Palestina. Vi har inte vuxit upp med berättelser om otäcka samarier, vi förstår inte varför Jesus är angelägen om att placera den överfallna mannen just mellan Jerusalem och Jeriko. Och så blir berättelsen en liknelse om just medmänsklighet. Men jag tror att den är så mycket mer, och det går att stanna inför så många saker i texten.

Jag ska välja två personer.
Först: vem är den laglärde mannen som enligt texten vill sätta Jesus på prov? Just de som prövar är inte sällsynta i evangelierna, med jämna mellanrum dyker de upp med sluga frågor och spetsfundigheter. När jag föreställer mig dem liknar de ofta ”nyfrälsta” ateister, som med alla medel försöker få en troende ur balans. De ställer frågor som antingen är omöjliga att svara på eller helt irrelevanta, frågor som ”kan Gud skapa en sten som är tyngre än han själv kan bära” eller titta på världen hur den ser ut inte kan det finnas en god Gud. De liknar den skriftlärde, eftersom deras frågor, precis som hans, inte är ställda för att få svar utan för att framhålla den egna övertygelsens förträfflighet. Men om jag försöker tänka om, kanske det faktiskt är så att den laglärde söker efter svar på, för honom, viktiga frågor, och då är han plötsligt inte en retoriskt slipad antagonist, utan snarare en bekymrad röst, en som frågat många gånger men aldrig upplevt sig få svar förrän nu. Kanske är det en som var trött på de eviga skriftlärda diskussionerna runt torahns ord och tecken, kanske var det en som behövde ledning. Klart är i alla fall att Jesus räknade en hel del skriftlärda bland sina vänner, och med tanke på att bibeltexterna runt omkring det här lilla avsnittet placerar Jesus någonstans ute på vägarna, kanske mannen som frågar är en av vännerna. Vi kommer aldrig få veta.

Den andra personen jag undrar över är samariern. Precis några kapitel tidigare berättar Lukas om hur Jesus och lärjungarna blir bortvisade från en samarisk by för att de vänt sina steg mot Jerusalem, och då blivit oönskade. Och här, i berättelsen, möter vi en samarier som befinner sig i Jerusalems närhet, kanske till och med på väg till eller från staden. Vad gjorde han där? Judar och samarier såg varandra som förrädare, kättare, människor som övergett Gud och som man inte skulle ha något som helst att göra med. Det är svårt att hitta någon parallell i vår tid, i vårt sekulära land är det svårt att förstå. Kanske påminner samariern mest om någon som vänt sig mot och bort från hela samhället, så illa var det.

Religion och politik i en osalig röra. Samariern hade inte där att göra, en outsider. Eller kanske en gränsöverskridare. En som såg längre än det juridiska begreppet nästa, som bara förpliktade honom att hjälpa sitt eget folk. Och om jag återigen tänker om: tänk om samariern i själva verket är en bild för Jesus? Han kom från gränstrakterna till Samaria, han lät sig inte bindas av lagen om den gick emot vad som var bäst för människan. Och än mer, ordet nästa på hebreiska låter nästan som ordet herde, det skiljer bara en vokal mellan dem. Kanske är det så att den bekymrade vännen frågar hur han ska vinna evigt liv, och när Jesus svarat ber han honom förtydliga. Jesus svarar med en berättelse som inte bara visar hur han ska bete sig mot sina medmänniskor, utan också vem han ska följa, oavsett vad världen eller lagen säger. Och helt plötsligt blir religionen politik, en politik som skulle döda Jesus men som fortfarande är radikal, fortfarande provocerande, för att älska Gud över allting och din nästa som dig själv är fortfarande lika provocerande och på vissa håll leder det rent av till döden.

Älskar du Gud över allting och din nästa som dig själv? För den handlar om dig och mig, och om våra medmänniskor, och den ställer obekväma frågor: Vad är du beredd att riskera för att hjälpa? Hur långt är du beredd att gå? Vågar du bryta mönster i din omgivning och stå upp för den mobbade, den trakasserade, främlingen, även om du blir obekväm. Vem är din nästa? Hur kan jag hjälpa min nästa, hur kan jag bli ett redskap för Guds kärlek.

Det handlar om att kliva fram ur bekvämlighetens skugga och säga ifrån och vara en medmänniska även om det kostar på för, omslut mig med din kärlek, Världen behöver mig. Världen behöver din kärlek strömmande genom mig.DSC_0474

Joakim Vikström
Predikan hölls i Heliga Trefaldighets kyrka söndagen den 30 augusti 2015

Jun 17

Andra söndagen efter trefaldighet

Saliga de som får vara med om måltiden i Guds rike.
Så börjar dagens evangelietext. En av gästerna säger så till Jesus. Visst låter det fromt och fint, så som man förväntar sig av en  bibeltext på en söndagsmorgon kanske.  Ett fromt samtal mellan Jesus och en annan andligt intresserad människa.

Men tittar man i texten så är det nog snarare ett uttryck av längtan eller möjligtvis lättnad.  Jesus är på fest men det tycks vara en irriterad stämning på festen.  Folk trängs och man försöker få de bästa platserna vid bordet.  Jesus lär ut lite vett och etikett och säger att det är ju bättre att du sätter dig långt ned och låter värden bjuda fram dig än tvärt om, att du blir tillsagd att flytta på dig och får skämmas inför de andra.

Men Jesus stannar inte vid detta utan till sin värd på festen säger han att när du bjuder på fest ska du aldrig bjuda din familj eller dina rika grannar, de som kan bjuda igen. Nej bjud fattiga och krymplingar, lytta och blinda. Salig är du då eftersom de inte kan ge dig någon belöning. Det är då son en av gästerna utbrister. Saliga dem som får vara med om festen i Guds rike.

Den festen blir något helt annorlunda. Och Jesus berättar då den liknelse som vi nyss hörde om mannen som bjöd in sina vänner på fest men de tackade nej av olika skäl. Istället gjorde han så som Jesus just sagt till värden på sin fest: Bjud in krymplingar, fattiga , blinda och lytta, Gå ut på vägar och stigar och bjud in alla ni ser så att mitt hus blir fullt!

Vi har haft mycket fest runt omkring oss den här helgen! Skolavslutningar och studentexamen samma helg som karnevalen.  Och som om det inte räckte med festligheter så kunde man också välja att vara hemma och se på prinsbröllop på TV.  Och faktiskt så har de här festerna till stor del påmint om festen i Guds rike.  Många har blivit bjudna, åtminstone via TV så fick svenska folket vara med och se prinsbröllopet. På ekbacksbadet bjöd Arboga kommun alla högstadie- och gymnasieungdomar som ville på gratis fest. Konserter, disco och gratis korv med bröd.  Alla fick komma in, bara du var nykter!  En fin gest av kommunen tycker jag att ge ett alternativ till de privata festerna dit ju bara vissa blir inbjudna. Karnevalen lika så. Ett fantastsikt mångkulturellt karnevaltåg med dans och musik, alla som ville fick se och vara med utan att betala inträde eller ha någon speciell klädkod. Du fick vara med utan att någon vän som bjudit med dig. Bra Arboga!  Faktiskt en liten skymt av hur festen i Gudsriket skulle kunna se ut…

Jag besökte nyligen en engelsk kyrka som var såld och ombyggd till modern pizzeria.  Man fick dubbla känslor, en sorg över att en vacker katedral inte längre används till gudstjänst. Men samtidigt kom man inte heller ifrån tanken på himmelriket som en fest. En kyrka där vi delar måltid, glädjen och festen.

Ändå är det murar oss emellan och genom gallren ser vi på varann.  Så löd den första psalmen på prinsbröllopet, Anders Frostensson fina psalm Guds kärlek är som stranden.  Kanske ville prinsen och Sofia visa att de har en önskan att överbrygga muren mellan kungligt och folkligt. Att gifta sig med någon av folket.  En vacker psalm och en fin symbolik för prinsparet. Men i verkligheten finns murarana kvar.  Den sociala rangordningen. De osynliga murarna mellan fattig och rik, mellan den som tigger och den som ger, mellan den som blir bjuden på fest och den som inte blir det. Den med vänner och den ensamme.

En engelsk teolog som heter Graham Adams har försökt förklara Gudsriket med att säga att det är ”en solidaritet av andra”.  Vad han menar är att vi alla är en annan för en annan människa. För att vi ska kunna leva i solidaritet med varandra måste vi konstatera att vi alla är olika. I Guds rike liksom i vår ambition att göra Gudsriket synligt här på jorden, måste vi låta var och en ha sin egen identitet. Det som förenar oss i Gudsriket är empati, medkänsla. Att våga se och möta den som är annorlunda blir därför nyckeln när vi försöker förstå vad Jesus menar med att vi ska vara lärjungar, efterfölja Jesus. Att ständigt våga utmana våra egna fördomar och våga gå över sociala och kulturella gränser.

Låt oss pröva att översätta Guds rike med Livet. Vi är inbjudna till att leva våra liv tillsammans med andra. Förutsättningar med ren luft, mat och vänner finns. Men precis som en fest kan urarta kan livet urarta.  I liknelsen om festen verkar det så enkelt att tacka ja till inbjudan. Varför tackar vi så ofta nej?  Kanske för att när vi tackar ja så får vi också en uppgift. Man går inte på en fest och sätter sig i ett hörn och väntar på att bli underhållen. I livet förväntas vi bidra till denna solidaritet av andra som Adams talar om. Med empati förväntas vi vara med och leva så att alla naturresurser, alla Guds gåvor blir tillgängliga för alla.  Nattvardbordet i vår gudstjänst blir modellen för hur hela värden skulle kunna leva, när brödet bryts och vinet delas.

Våga tacka Ja när Gud kallar dig. När Gud bjuder in dig i hans rike. I mina tal på skolavslutningarna i fredags läste jag en bit ur en dikt som inspirerat bl.a  Desmund Tutu mycket. En dikt som vänder på en del perspektiv men som förhoppningsvis hjälper oss att våga säga ja, istället för nej!

Vår djupaste rädsla är inte att vi är otillräckliga. Vår djupaste rädsla är att vi är kraftfulla bortom allt förnuft. Det är vårt ljus, inte vårt mörker som skrämmer oss. Vi frågar oss själva – vem är jag att vara lysande, härlig, talangfull och fantastisk? Faktiskt vem är du att vara allt det? Du är ett barn av Gud. Att du spelar liten gör inte världen bättre. Vi är födda för att vis Gud härligheten som finns inom oss. Den finns inte bara i några utan i alla.  Och när vi låter vårt ljus lysa ger vi omedvetet andra tillåtelse att göra det samma. När vi blir fria från vår egen rädsla, befriar vår närvaro automatiskt andra omkring oss.

Predikan hölls i Heliga Trefaldighets kyrka söndagen den 14 juni 2015 av Johan Linnman

IMG_0095

Jun 8

Nationaldags tal 2015

När nationaldagen firas en lördag känns det snopet från kyrkans sida att vi har förlorat Annandag pingst som helgdag, i år hade vi ju i så fall varit lediga båda dagarna. Mycket av innehållet i de båda dagarna är lika: att värna gemensamma värden, ge uttryck för och sprida hopp, framtidstro, mod, gemenskap och livslust. Idag samlas vi under den svenska flaggan. Ett gult kors mot en blå bakgrund. Korset är tecknet för att kärleken, livet och ljuset vinner över missmod, ondska och likgiltighet. Det gula påminner mig om solen, vars värme alltid finns nånstans bakom tunga moln och envis dimma, och det blåa får mig att tänka på hur vattnet hjälper oss att kvickna till ur torka och vissenhet, hur det omsluter oss i livets början och genom hela livet.. Idag firar vi Sverige, vårt kulturarv och våra värden. Men det vi tycker är viktigt är inte alltid självklart. Vi måste hela tiden vara rädda om det som är betydelsefullt för oss, och en dag som denna kan det vara värt att fundera på vad som är viktigt i vårt land. Jag tror på ett Sverige där vi vågar värna demokratin. Demokrati är ett stort ord, men det handlar i klartext om att vad du känner, vill och tycker är viktigt, oavsett vem du är. Du har lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter. Du har ett värde, du spelar roll, just för att du är du. Precis som du är skapad. Jag drömmer om ett Sverige där du känner att du får ta plats. Att dina erfarenheter och upplevelser betyder något. Ett Sverige där du blir bemött med respekt och vänlighet. Ett Sverige där vi får och kan säga vad vi tänker och tycker utan risk för negativa konsekvenser. Jag tror på ett Sverige där vi vågar värna en mångfald som är berikande och som präglas av öppenhet och nyfikenhet på de kulturer som nu möts i vårt samhälle en plats där människor från alla länder och kulturer får plats. Jag drömmer om ett Sverige där vi kan lära oss att se och förstå det goda hos varandra. Att vi kan öka kunskapen generellt om kultur och religion, Att vi ska kunna prata med varandra och inte om varandra. Se det som är positivt för vårt gemensamma välbefinnande. Den gyllene regelns budskap finns inom praktiskt taget alla religioner och kulturer: Allt vad ni vill att andra ska göra för er, det ska ni också göra för dem. En etisk grund som talar om jämlikhet, medkänsla, frihet och jämställdhet som ger oss förutsättningar att leva tillsammans, i frihet och frimodighet. I detta samhällsbygge har du och jag var sin spade. Det spelar roll för mig och för andra hur jag bygger. Det spelar roll för mig och för andra hur du bygger. Det kan vara mycket värt att ibland fundera över livets sammanhang och vad det är att vara människa hur vi påverkar varandra och hur mycket vi betyder för varandra. Jag drömmer om ett Sverige där vi inte underskattar oss själva. Att du förstår hur mycket du betyder i de sammanhang du finns. Vem ska vara medmänniskor om inte du och jag är det? Du kan göra skillnad för en annan människa bara genom den du är och det du gör. Ett vänligt leende en varm kram eller någon som orkar lyssna. Jag känner en djup tacksamhet över att få leva i Sverige. Vi är inte utan bekymmer, men vi har oändliga möjligheter till liv och utveckling! Utbildning, fördjupning, vänskap, öppenhet, frihet och demokrati. Idag hälsas på många platser nya medborgare välkomna till Sverige. Fantastiskt vad vore vi utan alla de som söker sig till Sverige människor som får vårt land att växa både bokstavligen och bildligt. Låt oss tillsammans ta vårt ansvar och bygga vidare på det som våra förfäder och förmödrar kämpat för i generationer. Låt oss tillsammans värna omsorgen och vänligheten. Låt oss tillsammans värna naturen, freden och friheten och ett öppet Sverige. Jag föreslår nu att vi alla förenar oss i ett leve för Sverige! Leve Sverige, leve det!

Joakim Vikström

Maj 27

Pingstdagen 24 maj 2015

IMG_0083

Det bästa sättet att studera språkförbistring är att slå på ett av debattprogrammen i TV. Där flödar oviljan att förstå, folk talar förbi varandra, man talar i mun på varandra och man är så ivrig att framföra sitt eget budskap, samtidigt som man har ytterst liten vilja att lyssna in vad den andre vill säga. Därför blir det i princip aldrig något verkligt möte under sådana debattformer.

Vad är det då som saknas? Vad är problemet?
Ja, vi kan gå till berättelsen om Babels torn. Historiens första skrytbygge. Bygget hade ett enda syfte: man ville framhäva sig själva, göra sig ett namn. Man ville visa för alla andra hur duktig man var.

Problemet var alltså högmodet. Och det är klart, för att kunna nå fram till sin medmänniska och verkligen förstå så krävs det en god portion ödmjukhet. En beredskap att kliva tillbaka och ge den andre plats. Och det är väl just detta som saknas i TV:s Debatt. Den allvarligaste språkförbistringen är kanske inte att vi talar olika språk utan att vi inte vill förstå. Förutsättningen för möte är ju kommunikation att vi lyssnar och sätter den andre i centrum.

Men språkförbistringen är ändå större mellan Gud och människan än mellan människor. Hur ofta talar vi med Gud? Hur mycket lyssnar vi efter det som Gud vill säga oss? Och hur mycket vill vi förstå vad Guds vilja är? Men nu har något radikalt nytt ägt rum i och med den första pingstdagen. Språkförbistringen är upphävd. Genom den helige Ande så kan vi nu nå fram till varandra, och framförallt nå fram till Gud. Pingstdagen inleder ett djupgående helande av den splittring som uppstod i mänskligheten i och med Babel.

Pingsten är en händelse som kom att påverka hela världen. Det började i Jerusalem, där och då föddes kyrkan, och inom några generationer så skulle kyrkan ha spridits till hela den då kända världen. Ja, kyrkan idag är världsvid, men det har den alltså egentligen varit hela tiden, från allra första början. Redan på den allra första dagen så döptes omkring 3000 män bland alla de pilgrimer som var i Jerusalem. Människor som var från jordens alla hörn. Alla folkslag var med när det hände, när allt började. Samtidigt så var pingstdagen inte en återgång till det som gällde före Babels torn.

Vid Babel så gällde det enhet på bekostnad av mångfald. Alla människor talade samma språk, hade samma kultur och tänkte på samma sätt. I och med språkförbistringen så blev det början till den mångfald av kulturer och folkgrupper som växte fram. Och den mångfalden bestod även efter pingsten. Alla de olika nationaliteter som räknas upp i apostlagärningarna, de blev ju inte utsuddade så att det bara blev ett språk och en folkgrupp. Men nu uppstod det enhet i mångfalden, inte enhet istället för mångfalden. Alla fick höra det som apostlarna berättade på sitt eget språk, plötsligt förstod de, utan att vars och ens egenart blev utplånad. Tack vare den helige Ande så behöver enhet och mångfald inte bli varandras motsatser.

När vi människor ska åstadkomma enhet så blir det sorgligt nog genom att kräva att vi alla ska tala samma språk eller tänka på samma sätt. När Sverige erövrade Skåne och Blekinge från Danmark, vad var det första man gjorde? Jo, det att utrota det danska språket. Prästerna förbjöds att predika på danska, bara svenska var tillåtet. Man åstadkom enhet på bekostnad av mångfald. Idag kanske vi främst tänker på diktaturer och det är inte fel, men mönstret smyger sig lätt in även i våra demokratiska samhällen. Man försöker åstadkomma enhet genom att förbjuda andra åsikter än den officiella. Genom tankeförbud ska vi alla bli lika och enhet uppstår. Men då blir alltså enhet på bekostnad av mångfald, det som gällde vid Babel. Och det kan gå så långt att Gud inte har något annat val än att sända en språkförbistring för att bryta upp en förtryckande struktur. När Gud åstadkommer enhet så sker det inte genom att skapa ett enda språk utan att hjälpa oss att förstå varandras språk. Gud tar inte bort mångfalden, han skapar enhet i mångfalden.

Pingstdagen brukar ju kallas för kyrkans födelsedag. Det var då som kyrkan uppstod, då lärjungarna började missionera och organisera sig som församling. Utan Anden hade inte detta varit möjligt. Anden finns med vi kyrkans födelse. Och Anden finns med i kyrkans fortsatta liv. Anden fortsätter det verk som Jesus påbörjade genom att lära och påminna oss om allt det som Jesus lärt oss. Det fungerar inte så att vi när vi väl lärt oss något så kan vi lägga det åt sidan sen. Våra hjärnor är inte som en hårddisk på datorn. Nej, vi behöver påminnas. Jesus vet hur glömska vi är. Det är därför som Jesus lovar att Anden ska sändas till oss. Anden för oss djupare in i sanningen om Jesus. Man kan förstå saker på olika plan, man kan förstå på ett ytligt sätt och samtidigt kan det finnas djupare sanningar som man inte greppar. Lärjungarna begrep inte varför Jesus skulle lida och dö. De kunde inte se meningen med det. Men Anden skulle vägleda dem och så småningom så skulle de förstå meningen med Jesu död på ett djupare plan. På samma sätt vill Anden leda även oss in i en allt djupare förståelse av Jesus, vem han är. Och se till att vi stannar kvar i tron. Lära och påminna hette det, bägge saker behövs. Anden som kallas Hjälparen har om uppgift att hålla oss uppdaterade under tiden som Jesus är borta.

Den språkförbistring som började vid Babel, den är nu upphävd. Språkförbistringen där ledde till splittring, till att människorna skingrades över jorden. Men språkundret vid pingsten ledde till enhet. Och då tänker jag inte bara på enhet mellan människor och utan också mellan Gud och människa. Anden ger oss även ett språk att tala med Gud. Anden är själv en bön inom dig till Gud. Det är med Andens hjälp som tvivel kan övergå till visshet, det är Anden som gör det möjligt att överhuvudtaget tro på Jesus.

Predikan hölls på Pingstdagen 24 maj 2015 i Heliga Trefaldighets kyrka

Joakim Vikström

Maj 13

Bönsöndagen den 10 maj 2015

DSC_5739Bönsöndagen den 10 maj 2015

Dialogpredikan!

Prästen börjar be: … Vår fader, du som är i himlen!

-Ja! (en kvinnoröst svarar)

-Oj, hej! Du låter inte som en Fader direkt!

 -Jag är den jag är! Det väl du att ingen någonsin har sett mig!

-Jo, men den här bönen är ju från Jesus! Den borde ju vara rätt trodde jag. Varför sa Jesus att vi skulle kalla dig Fader om du nu inte är det?

 -Det Jesus ville säga var att ni får kalla  mig Fader, eller Pappa kanske är ännu bättre på svenska. Han ville hjälpa er förstå att jag är nära, som ett barn är nära sina föräldrar som en mamma eller pappa.

-Men om du vill vara så nära som du säger, varför är du då i himlen. ”Vår fader , du som är i himlen”, det låter ju jätte långt bort!

-Du som är präst du har väl läst i bibeln, har du inte?

-Jo, hur så?

-Vad säger Jesus att himmelriket är?

-Ja visst, jag. Det finns ju inom oss och mitt ibland oss! Tänkte inte på det. Men då skulle man ju kunna be; Min Gud, du som är som en nära vän och är jättenära!

 -Det var fint sagt! Du får gärna be med dina egna ord. Då blir det lite enklare att prata med dig! Glöm inte bort det första ordet i bönen bara, det är nästan det viktigaste ordet i hela bönen!

-Vår!??

 -Ja! Jag är inte bara din Gud, jag är alla människors gud! Men många som ber verkar ha glömt bort det!

-Om du är allas Pappa, vad otroligt många syskon jag måste ha då!  Det finns ju nästan 7 miljoner människor i svenska kyrkan.

 -I svenska kyrkan???

-Ah, du tänker på alla kristna i ha världen! Då har jag 3 miljarder syskon, det är lite för många nästan!

 -Ge dig nu! Du vet mycket väl att jag har skapat hela jorden. Jag är allas Gud!

-Många syskon blev det… Det förklarar ju varför du kanske inte alltid svarar på mina böner precis så som jag vill!

-Bra. Nu kan du be vidare. Jag tycker om att prata med dig!

-Låt ditt namn bli helgat. Vad betyder det?

 -Det är ett svårt ord, men Jesus menade att ni ska inte använda mig för er egna egoistiska syften. Om du bara förstår att jag är nära och älskar alla människor, då helgar du redan mitt namn!

-Det tar sån tid att be när du svarar hela tiden, så jag måste skynda mig lite… Låt ditt rike komma! …-men du sa ju att himlen redan är här mitt ibland oss. Hur ska du ha det?

-Himmelriket finns fördolt. Om du ber att mitt rike ska komma så ber du att mitt rike ska bli mer synligt!

-Hur blir det mer synligt då?

 -Be lite till så får du se!

-Låt din vilja ske på jorden så som i himlen.

-Just det! Varje gång ni behandlar era syskon som just syskon så ser ni ju mitt rike!

-Det där fattar jag faktiskt. …Ge oss idag det bröd vi behöver!

 -Det har jag redan gjort!

-Nu förstår jag inte… Det finns många som hungrar och svälter, vet du inte det?

 -Det är klart jag vet. Och jag lider med dem varje dag. Men det finns mat!

-Vi har överbefolkning faktiskt. Det föds för många barn!

 -Ursäkta mig? Överbefolkning? OK, berätta för mig, vem av alla mina barn, vem av alla dina syskon är det som är för mycket?  Tänkt dig för innan du pratar illa om andra människor! Det finns mat så det räcker till alla.

-Jaha, förlåt. Jag visste inte det. Men varför gör du inte världen mer rättvis då?

 -När ni döptes så kallade jag er till att vara mina lärjungar! Ni är mina ben och mina armar! Jag vill att alla ska ha mat, men då måste ni hjälpas åt! Jag kan aldrig göra världen bättre utan er!

-Ok, nu måste jag fråga. Jag står ju här och ber om hjälp. Men allt jag ber om måste jag ju göra själv! Vad är det för poäng att be när du inte gör det jag ber om?

 -Jag svarar mycket mer är du tror och ser, jag lovar dig! Du kanske inte hör eller ser när jag svarar dig, men jag finns alltid här för dig. Jag hjälper dig när du ber. Som nu! Jag hjälper ju dig att förstå vad du ber om?

-Du är mer som en man kan prata med alltså. Jag trodde kanske att du skulle fixa saker och ting åt mig…

 -Du måste ju leva ditt liv. Fortsätt din bön nu får du se!

– …Förlåt oss så som vi förlåtit dem som står i skuld till oss!

 -Ja, förstår du nu vad jag menar?

-Ja, tror jag börjar fatta. Du menar att du kan förlåta mig, men om jag sårat andra så måste jag själv be dem om ursäkt.

 -Ja, precis så! Du måste ta ansvar för sina handlingar och ditt liv. Jag kan ju inte leva ditt liv år dig förstår du väl. 

-Ja. Men du! Det känns ändå lite enklare att göra sånt som är svårt. Att be någon om förlåtelse tex, när man vet att du är med!

 -Jag lovar! Jag är med er all dagar! Jag menar inte att du måste göra allt ensam. Tvärtom. Du och jag tillsammans kan göra jättemycket.

-…Utsätt oss inte för prövning utan rädda oss från det onda!

 -Jag lovar!

-Men om du och jag kan göra så mycket bra, tänk då på alla mina syskon som du sa att jag har. Om du hjälper alla dem att också leva sina liv på ett bra sätt då är vi ju jättemånga som kan göra ditt rike och din kärlek synligt!

 -Ja, och därför finns ju kyrkan också! Kyrkan finns så att ni kan träffa varandra och se att ni är många över hela jorden som hör ihop! Ni måste hjälpa och älska varandra!

-Det börjar kännas riktigt hoppfullt!  Det var riktigt kul att prata med dig idag, Gud!

 -Ja. Vet du att bönen också kallas för hoppets språk?

-Nej, det visste jag inte. Hoppets språk! Det är ju klart! Man ber ju för att man hoppas!
Tack Gud för idag! Riket är ditt och makten och äran i evighet!

 

Predikan hölls i Heliga Trefaldighets kyrka bönsöndagen den 10 maj 2015

Johan Linnman

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Apr 9

Påskdagens predikan

Bänk mot vattnet

Johannes är saklig, sakligt detaljerad, som en rapport eller en intervju på nyheterna, som hämtat från dagens Eko. Johannes lägger till det som han saknar från de andra evangelisterna.

När var det? Tidigt på morgonen medan det ännu var mörkt.
Vem som kom först fram till graven? Johannes själv.
Varför? för att han sprang fortast.
Gick han in först då? Nej, det gjorde Petrus som kom senare.
Var graven tom? Ja.
Helt tom? Nej, bindlarna låg kvar.
I en enda röra? Nej, ansiktsduken låg hoprullad för sig.

Det är ögonvittnesskildringens rikedom på detaljer, alla inte lika betydelsefulla för sammanhanget, rimligt för ett evangelium som går tillbaka på en av de apostlar som själv var med vid graven – och vid korset. Diskussioner och konstfärdiga omskrivningar är långt borta. Nu gäller enkla konstaterande av fakta, och Johannes egen reaktion matchar: Han såg och trodde. Punkt.

För det är så det blir vid Jesu uppståndelse, vid hans tomma grav, och vid hans återinträdande på scenen i högsta grad levande, med spikmärken och allt. Det här är inget vi kan resonera om, inget att filosofera över, inget som Jesus själv förklarar och lärjungarna missförstår och måste höra igen. Det här är något som har hänt, något som man ser och tror. Och så som det var för evangelisten Johannes, så är det också för oss. Vi får i och för sig inte se någon tom grav med hoprullad duk i, men förhållningssättet för Jesu lärjungar är oförändrat.

Uppståndelsen är en konkret händelse och en sann händelse: den är inget som behöver problematiseras, eller filosoferas: den behöver rätt och slätt konstateras och tros. Visst kan vi diskutera uppståndelsen med varandra; vi behöver aldrig vara rädda att föra samtal. Det är ibland nödvändigt att diskutera varje aspekt av den kristna tron, när man nalkas den utifrån, för att hjälpa tron, övertygelsen, att växa fram där den ännu inte finns. Men inifrån kristendomen, kan Jesu uppståndelse aldrig ifrågasättas eller diskuteras; den är en sanning som alltid ligger fast, helt enkelt därför att om den rubbas inifrån så faller den kristna tron samman som ett korthus. Uppståndelsens sanning, att uppståndelsen är naket faktum, är avgörande för hela kristendomens sanning.

Som aposteln Paulus skriver i första Korinthierbrevet: ”Men om Kristus inte har uppstått, ja, då är vår förkunnelse tom och tom är också er tro”. För aposteln Johannes gick det fort att se och tro, innan han ens mött den uppståndne Jesus. För andra tog det längre tid, för aposteln Petrus som lämnade graven full av undran och för Maria Magdalena som sedan hon sett den tomma graven trodde att någon stulit mästarens döda kropp. Det är olika hur snabbt sanningen om uppståndelsen går upp för olika personer i evangeliet, men när det går upp för dem är det som ett faktum. Herren lever.

För Maria sker det när Jesus säger hennes namn. Då viker alla förtvivlade spekulationer om tjuvaktiga trädgårdsmästare tillika gravplundrare undan, och ersätts av sanning: Jesus står framför henne. Hon känner igen honom. Också hon ser och tror. Efter konstaterandet, efter övertygelsen – följer trosbekännelsen, den personliga bekännelsen: Rabbouni, säger Maria, – Min mästare! Jesus reagerar nästan lite ogint på hennes glädje, kan man tycka –”ta inte i mig”. En riktigare översättning kunde vara ”Släpp mig, håll mig inte kvar”. Även det kan förefalla ett vrångt sätt att återgälda Marias bekännelse och glädje. Om man gör en god gärning, blir belöningen vanligen att man blir satt att göra en till, en svårare och bättre, skriver C. S Lewis, det beskriver något Marias situation. Hon har bekänt Jesu uppståndelse och vad får hon för det? Men Jesus har inte visat sig för henne för att hon ska få hålla honom kvar hos sig; han har inte kommit tillbaka till sina lärjungar för att stanna, inte för att de ska få ha honom för sig själva, som det var tidigare, då han ägnade sig åt att bygga upp dem och förbereda dem för et som skulle komma. Det visar sig i det uppdrag Maria istället får av Jesus: ”Gå till mina bröder och säg dem att jag stiger upp till min fader och er fader, min Gud och er Gud.” Maria får uppdraget att vittna, att fortsätta att bekänna sin tro, inte bara för Gud enskilt, som här ensam med Jesus i trädgården, utan så att andra kan se och höra.

På samma sätt som det är för Maria, är det för oss som får möta den uppståndne Herren, kroppsligen, om än dold under brödet och vinet, också för oss är det en utmaning att inte hålla fast Jesus, inte bara vilja trycka honom mot bröstet vid de tillfällen då han kommer oss så nära som det går, här i gudstjänsten, utan att också gå ut och dela ut nyheten om honom till dem som ännu inte har hört den, dem som ännu inte har sett honom, dem som ännu inte vet att han alltjämt stiger ned med sin uppståndna, förhärligade kropp på jorden.
När vi tror att Kristus sannerligen är uppstånden, när vi bekänner vår personliga tro på Kristi faktiska uppståndelse, följer ett uppdrag att vittna att berätta för andra, Kristus är uppstånden, Ja han är sannerligen uppstånden!

Joakim Vikström

Mar 24

Marie bebådelsedag 2015 Heliga Trefaldighets kyrka

Maria från St Nicolai kyrka i Arboga

Predikan

  1. Tunnelbanan
    En kvinna knackar på förarhytten. Lokföraren ser en kvinna utanför som ber honom om hjälp. ” Min son är på tåget och han vägrar gå av. Han bara åker fram och tillbaka, han har blivit tokig! ”
    Lokföraren ringer på vakter efter att sonen, en kraftig kille i övre tonåren, knuffat undan både honom och mamman.  I tågets backspegel ser sedan lokföraren hur killen lyckas slita sig loss från mamman och springer in i ett annat tåg. Mamman reser sig upp och borstar generat av sig damm från kläderna inför de som står runt omkring henne och tittar på.

Lokföraren, som heter Jonas, berättade om den här händelsen för mig en gång när vi pratade om Maria, Jesu mor. Vi talade om moderskärlek, föräldrakärlek,  hur stark den kan vara. Hur mycket en del mammor/föräldrar är beredda att utstå för sina barns skull.

  1. För en tid sedan pratade jag med en annan kvinna. Hon hade inte längre någonkontakt med sin mor. Senast de talades vid per telefon så hade mamman sagt till henne att ”-Ingen kan älska dig. När du kom in i mitt liv så förstörde du det. INGEN kan älska dig!”…
  1. Och så en tredje bild! Marit Pålsson berättar att hon fick frågan om hon kunde ta emot ett fosterbarn. Och hon skriver i en av sina böcker: (natten är min egen)  ”Det lutar åt ett nej! Det måste väl finnas någon annan… det står stilla i mitt huvud. Finns det ingen i detta land som vill eller kan eller vågar? Kan det finnas ett tolvårigt barn som absolut ingen vill ha? Inför denna  hissnande tanke blåste min valfrihet bort som ett tort löv i höststorm.  Ty vad hjälper det att betala skatten? Att sitta i fullmäktige eller riksdag och fatta flotta och solidariska beslut? Vilken peng ska älska honom? –Vilket beslut ska tala tyst med honom, och hjälpa honom med matteläxan?

  2. Nu i fastetid samlar vi in pengar till Etiopien. Som ni säkert vet så går mycket av biståndutveckling nuförtiden genom kvinnor.  Man har funnit att kvinnor i större utsträckning använder pengar till det som de är ämnade för; mat, sjukvård skola. Modersansvaret för sina barns framtid.

På en av årets affischer står det dessutom: Att alltid få äta sist, bara för att du är tjej, den känslan.  Frågan om jämställdhet berör också frågan om hunger. Vem har rätt att vara mätt?

Mitt i vår fastetid så kommer så Jungfru Marie bebådelsedag! En glädjens och livets högtid. Två barn ska födas till världen av den unga Maria och av den gamla Elisabeth, hon som inte kunde få barn. Det till synes omöjliga har skett. Gud kan skapa liv!

När dagens evangelium avslutas fortsätter bibeltexten med att berätta om hur Maria söker upp Elisabeth. Det är glädjens dag, men också allvarets dag. Gud börjar något nytt på jorden, Immanuel, ”Gud med oss. ”. Båda barnens uppdrag innebar motstånd och svårigheter. Båda barnens liv gick genomlidande och död. Johannes blev halshuggen och Jesus korsfäst. Om de två mammorna vetat om detta, hade de vågat säga Ja då? Hade de vågat föda sina barn?

Var inte rädd, var ängelns hälsning. De tog de orden till sig. Inte ens på Golgata, när soldaterna hånade och gjorde narr av Marias son lämnade hon Jesus. Hon stod där och hörde hans ord om övergivenhet. Inte lämna nu, inte svika nu. Var inte rädd…

Den unga Maria är en förebild för kyrkan. Hon föder Gud in i världen. Hon bokstavligen bär Gud i sin egen kropp ut i världen.  Hon behöver inte vara rädd. Maria blir en av de modigaste människorna i hela bibeln. Hennes lovsång till Gud hör till de trotsigaste och mest hoppfulla texter som världen hört. Därför är hon en förebild för miljontals mödrar över hela världen. Starka, modiga och trotsiga mödrar som vägrar se sina barn i misär. Men också ett hopp för dem som lever i uppgivenhet.

”Min ande jublar över Gud min frälsare. Han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna. Han skingrar dem som har övermodiga planer. Han störtar härskare från deras troner och han upphöjer de ringa. Hungriga mättar han med sina gåvor, och rika skickar han tomhänta bort.  Han håller sitt löfte till våra fäder; att förbarma sig över Abraham och hans barn till evig tid.”

Johan Linnman

 

 

Mar 13

Predikan 3e söndagen i fastan 2015

Utanför någons kontorsdörr på jobbet satt en lapp uppsatt med ett komiskt budskap. ”Le och var glad, det kunde varit sämre! Och jag log och var glad och det blev sämre.”

Jag hörde ett ganska förskräckligt föredrag för en tid sedan då föredragshållaren på fullt allvar sa att den som är sur är ful. Och är man sur och ful borde man inte gå till jobbet. Säkert syftade den här mannen på det uppenbara som vi alla känner till att om ett äpple ruttnar i en påse så är snart alla äpplen ruttna. Våra negativa attityder och spydiga kommentarer kan självklart förpesta en arbetsplats eller vilket sammanhang som helst. Men jag tycker att det finns en förytligad syn på vad godhet och ondska är och jag tror det har ganska lite med att göra huruvida vi ler eller inte.

Moder Teresa var en leendets missionär faktiskt. I hennes arbete med de mest utsatta i Calcuttas slumområden predikade hon faktiskt betydelsen av att le. En leende människa kan verkligen tina upp de mest frusna själar! I välsignelsens ord; Herren vänder sitt ansikte till dig och ger dig frid, tänker jag mig alltid ett varmt leende. En Gud som är glad och gläds med oss människor.
Nu har jag på en minut till synes lyckats säga emot mig själv! Jag tror på kärlekens kraft att förändra. Jag tror att hur vi beter oss mot varandra spelar stor och ibland rent av en avgörande roll. Men jag är samtligt skeptisk till att att vi ska rycka upp oss, tänka positivt och gå och se glada ut även om vi nu inte är det. ”Jag log och var glad, och det blev värre!”

Texterna idag handlar om tre olika sätt att bekämpa det onda.
Den gammaltestamentliga handlar om hur David med en sten lyckas ha ihjäl en stor krigskämpe; Goliat. Jag som ickevåldsförespråkare hade varit överlycklig om David hade vunnit över Goliat med kärlek istället. Bibeltexten gör en stor poäng av att den unge pojken David inte behövde något svärd. Men att kasta en sten på någons tinning så att han dör är förvisso också våld. Det är motståndsrörelsens våld, den svagare partens möjlighet att slå ut en starkare krigsmakt.

Kanske är det ett rättfärdigt våld? Finns rättfärdigt våld? Den frågan har kyrkan slitit med ända sedan urkyrkans dagar. Majorriteten har ofta sagt att ibland är våld nödvändigt för att bekämpa det som är ännu mer ont. Men samtidigt har det alltid funnit en liten minoritet i kyrkan som sagt att vi ska aldrig använda den ondes metoder. Med vapen i hand ökar risken dramatiskt att det vi tror är en god handling i själva verket är djävulsk. Makten som det innebär att vara stark i strid, blir lätt ett ändamål isig.
Vi kan vända på perspektivet också och tänka att texten om David och Goliat har ett omvänt förhållande. Vi är många som idag söker vår trygghet i att vara stora och i majoritet. Vi har ett Goliat-förhållande till många andra länder och grupper om vi tillhör en priviligierad grupp i samhället.
Berättelsen påminner oss om att hur många larm vi än har i vårt hus och hur höga murar vi än bygger om vårt hus eller vårt europa så kommer det alltid vara möjligt för en liten David att fälla oss. Terrorism fungerar så.

Jesus påminner oss om två andra perspektiv på ondskan. Dels att ett rike som är konflikt med sig själv aldrig kommer att bestå. I vår globala värld idag skulle jag vilja översätta rike med värld. Hotet mot vår överlevnad är så reellt att vi behöver se att en jord som är i konflikt med sig själv kommer inte att kunna bestå. Att le en stund eller sjunga en sång kanske hjälper för stunden. Men hotet är på riktigt!

Jesus säger också att ondskan kan återvända och när den gör det så är det med förnyad kraft. Vi kan som kristna t.ex aldrig säga; ”Nu tillhör jag den goda sidan eftersom jag är kristen! ” ”Jag är en god människa men många andra är sämre än jag eller rent av onda.” Ni hör ju, bara att formulera sig så låter inte så kärleksfullt. Plötsligt kan vi upptäcka att vi är fullt upptagna av något där vi bidrar till mer ont än gott för min omgivning.

En franciskan skrev en gång att Moses uppgift var att befria dem som var förslavade. Det var ett svårt uppdrag! Jesu uppdrag var ännu svårare.
Hans uppgift var att få alla som tror att vi är fria att vi egentligen är förslavade! Vi kan fråga oss; vad binder mig? Är jag slav under någon trend, under sociala medier, under droger, under grupptryck, under underhållningsindustrin? etc .
Varför vågar jag inte vara fri och göra rätt. Fri att leva fullt ut med all min potential till kärlek och omtanke?

Efesierbrevet har en intressant formulering: En gång var ni i mörker, men i Herren har ni nu blivit ljus! Lev som ljusets barn! Man skulle ju kunna tro att det räckte med att skriva; Ni är har nu blivit ljus! Förut var ni onda nu är ni goda! Men efesierbrevets författare varnar för de tomma orden. Det räcker inte med att vara ljus. Vi ska också leva som ljus!

Och bibelns svar på denna eviga fråga om ont och gott, var kommer det onda ifrån osv är faktiskt ganska entydligt. Trots många motstridiga berättelser i bibeln om det onda så menar jag att kristen tro har en tydlig definition av ondska. Ondskan är verklig och den är stark. Men som Jesus säger i sin liknelse; Om någon är ännu starkare så kommer den att övermanna den svagare. Det gäller även berättelsen om David och Goliat. David var till synes stark, men David utförde Guds vilja.
Gud är starkast! Det goda är starkast. Kärleken är starkast!

I vår förberedelsetid inför påsken så är det detta som vi behöver fokusera på. Hur gick det till när Jesu död på ett kors, den till synes ultimata segern för det onda, bara var lugnet före stormen. Döden kunde inte behålla Jesus i sitt grepp. Livet vann, dess namn är Jesus.
Jesus log säkert ofta, men han konfronterade all ondska som han mötte. Han levde i och med guds rike och efter Guds rikes sätt att vara oavsett hur omgivningen såg ut. Konsekvent till döden på korset.

Han var ett ljus och levde som ett ljus. Och mörkret hade ingen makt över det!

Johan Linnman, komminister

predikan hölls i Heliga Trefaldighets kyrka i Arboga

Bild från dopfest i Heliga Trefaldighets kyrka - vi firar att livet är starkare än döden

Bild från dopfest i Heliga Trefaldighets kyrka – vi firar att livet är starkare än döden

 

Mar 5

Predikan 1 söndagen i fastan 2015

När Israels folk leddes av Moses genom öknen i 40 år så höll allt på att sluta i förskräckelse. Röda havet låg framför dem och Egyptens härar med Farao i spetsen kom ridande bakom dem.  Drömmen om befrielse tog slut. Flykten och allt lidande i öknen hade varit för gäves. Det skulle ha varit bättre att stannat i Egyptens slaveri.

Men så sker undret. Mose slår på vattnet med sin stav och vattnet börjar dela på sig. Botten blir synlig och hela folket lyckas ta sig igenom havet och upp på andra stranden. Ett nytt liv började nu. Färden mot det utlovade landet, ett liv i frihet!  Ni som kan er bibel vet att det nya livet inte var enkelt på något sätt. Många problem och konflikter förföljde folket Israel iäven kanans land. Men vilka problem som än mötte de i livet så berättade men alltid om Exodus, Uttåget ut Egypten. Det blev och är fortfarande det judiska folkets grundberättelse som allt annat speglas emot. Den påsk som de firar varje år.  Gud räddade dem från slaveri till befrielse.  Och visst var det härliga bilder vi fick se på nyheterna igår när norska muslimer och judar tillsammans bildade en skyddsring kring synagogan i Oslo. Kampen från förtryck till frihet lever i högsta grad och vi är alla inbjudna och kallade att delta i den kampen.

Jesus som ju själv var jude fördes ut i öknen för att frestas och prövas av djävulen står det. Och självklart är det så att de 40 dagarnas fasta är en direkt parallell till Israels 40 år i öknen. Liksom vår fasta också är 40 dagar. En tid för oss som är kristna idag att leva oss in i det som israels folk och det som Jesus upplevde i deras ökentid.  En tid att träna oss i att motstå prövningar och frestelser, att öva oss i att inte ge upp när mottgångar möter oss. Att öva oss i att inte ge upp våra värderingar, vår tro eller vår kärlek när det blåser motvind.

Jesu 40 dagar i öknen sker direkt efter att han blivit döpt av Johannes döparen i jordanfloden.  Ett dop som påminner om Israels vandring genom röda havet.  Och det är ju därför som vi i våra gamla medeltida kyrkor har så djupa dopfuntar! Tanken var från början att man skulle doppa ner hela barnet i dopfunten. En tydlig bild av att dopet är en vandring från någonting gammalt, som symboliskt drunknar i vattnet och när man kommer upp på andra stranden så börjar ett nytt liv. Livet med Kristus, livet i uppståndelsen ljus, ett liv i frihet!

Att bli döpt är inte särskilt svårt. Det var inte svårt för Jesus att bli döpt i jordanfloden heller. Svårigheten börjar efteråt, då kommer ökentiden med prövningarna och frestelserna.  Det första vi ber när vi döper barn i vår kyrka, direkt efter att vi haft vatten över barnets huvud så ber vi: Livets Gud; uppfyll det här barnet med din heliga ande och hjälp henne att dag för dag leva i sitt dop!. Så även om det är en kort engångshandling att bli döpt så är det ju så att vi ska leva i vårt dop. Varje dag!

När vi pratar om dopet i konfirmandgruppen så kommer jag inte på någon bättre förklaring på dopet än att det är motsatsen till dopning. För dopning vet alla vad det är. I skid VM tider så förstår vi hur stor frestelsen måste vara för skidåkarna att dopa sig. Det vill säga hitta en genväg till framgång.  Tänk om man genom vissa preparat kan träna mindre men ändå bli snabbare eller starkare.  Det kan lyckas, bara man inte åker fast i en dopingkontroll.

Men även vi som inte elitidrottar frestas dagligen med andra typer av dopning. I skolan kanske vi fuskar på ett prov för att då kan vi plugga mindre men få bra betyg ändå.  Den som är blyg på dansgolvet dricker lite extra alkohol och plötsligt infinner sig modet och man kan bjuda upp.  Men jag övar aldrig upp mitt mod och snart har alkoholen blivit ett behov.  Vi kanske ljuger för att slippa det jobbiga i att säga precis hur det var.  Jag orkar inte lösa mina relationsproblem och väljer istället att jobba övertid allt oftare. Eller jag orkar inte de sociala samspelen och jag flyr in i artificiell verklighet där allt bara tycks vara på låtsas; Tv spel, underhållningsvåld, pornografi osv. Och all ideologi som säger, att alla dessa människor som lider runt omkring oss, det är deras problem, de har inget med mitt liv att göra.

Allt sådant kan vi kalla för dopning.  Det som gör att jag kan surfa på ytan, det som gör att jag inte behöver kliva ner i djupen inom mig eller i de djup som omger oss.  Att skolka från själva livet.

I prövningens stunder behöver vi tänka tillbaka på vårt dop! För löftet i dopet handlar inte om att allt ska bli enkelt och framgångsrikt.  Att vara kristen betyder inte som djävulen påstår i sitt samtal med jesus att vi kan bli som Gud och befalla guds änglar att ständigt skydda oss, eller att vi kan njuta av allt som finns bara för att det går!

Dopet handlar om något oerhört trivialt;  vetekornets lag. Vi behöver sömn för att orka vara vakna. Vi behöver natten för att orka dagen. Vi behöver konfrontera alla frestelser och lögner och reklam och politisk propaganda och ständigt fråga oss; leder detta till befrielse eller till fångenskap.  Israels folk var tvungna att gå genom havet och precis det handlar dopet om. Att inte fly det svåra utan att försöka ta sig igenom det. Som en barnpsykolog sa en gång: Vi kan aldrig skydda barn från sorg. Men vi ska alltid skydda våra barn i sorgen.

Jag är med er alla dagar till tidens slut. Det är de ord vi får höra när vi döps!  Det är ju därför som det är möjligt att leva i våra dop. Vi får misslyckas och misslyckas och misslyckas och misslyckas igen. Och just därför försöka och försöka och försöka om och om igen att inte skolka från vår vandring genom livet.  Aldrig ensam.  Alltid med Gud vid vår sida. Alltid!

Johan Linnman, komminister

Predikan i Trefaldighetskyrkan i Arboga den 22 februari 2015, JL

 

Dopklänning i Arbogabygdens församling

Dopklänning i Arbogabygdens församling