Ärkebiskopen

Det handlar om Jesus. Det handlar om Moses. Det handlar faktiskt också om Adam. Ja, men framför allt handlar det om oss. Det är våra rädslor, vår uppgivenhet, vår övergivenhet det handlar om. Och skäl för oss att ändå inte ta handen från plogen och se tillbaka, för att använda Jesu egen liknelse. Att våga möta livet och våga göra något i livet och åt livet.

Det här är ingen historisk jubileumsnatt. Det här är berättelser om våra liv – sedda genom andras liv och med Guds budskap till oss – och till dem.

Det finns en underförstådd person i våra bibeltexter. Han heter Adam. Jag säger: heter, för det viktiga är inte om han var historisk. Han personifierar mänskligheten och människan, hur lätt det går, ett tag, för den som tar för sig. Han personifierar den gamla mänskligheten och den gamla människan i var och en av oss. Adam är rädd av sig. Adam vill ändå bli något särskilt. Att synas men inte vara, kanske skulle kunna vara ett elakt valspråk för honom, liksom för många av oss, åtminstone tidvis i våra liv. Att synas men inte vara.
I många klassiskt komponerade Golgatakonstverk finns Adams skalle under Jesu kors. Adam skulle vara begraven på Golgata är tanken. Vi kommer tillbaka till det.

Mose håller kanske på att svaja i texten vi hörde från Andra Mosebok, Exodus. Nu hade egypterna tagit upp förföljandet. Allt hade ordnat sig så tursamt och märkligt innan. En hel del ljus hade fallit på Mose, som väl inte hade något emot det. Men nu. Nu när folket som förut var så glada att bli ledda och befriade, vänder sig emot honom. ”Fanns det inga gravar i Egypten, så att du måste tas oss hit för att dö i öknen?… Hellre träla för egypterna än dö i öknen!” Och fastän Mose säger åt folk att de inte ska vara rädda utan gå på, så märker väl Gud att det svajar för Moses. Gud vet ju vad det är att vara människa. Och det som då behövs för Moses att höra, det är inte: ”Bli stilla i bön” utan ”Varför ropar du till mig? Säg åt israeliterna att dra vidare.”

Faraos härar hann upp oss vid stranden/just som vi kommit till PiHairot. Här mellan havet och hären i sanden/dödsdömda stod vi vid klippornas fot. En enda möjlighet, ljöd i oss ropet, vägen till havet, till döden i dopet. Halleluja! Halleluja! (Sv Ps 618)

Gå på, kan man göra på olika sätt. I vetskap om att man själv är starkast. I vetskap om att man har bra folk omkring sig som kan dra åt ungefär samma håll, i vetskap om att hela livet, både ordinär kraft och extraordinär kraft är sådant som kommer från Gud. I Mose fall var det nog ingen fara att Herren uppmanade till handling förr än till bön. För Mose visste om sin samhörighet, ja, sitt beroende av Gud.
Också vi vet att när man ger sig på det övermäktiga, kan det i sig öppna vägen till aktiv bön och kommunikation med Gud och ens inre röster.

Ett alldeles hopplöst läge. Som vändes. Ett alldeles hopplöst läge för den lilla hopkrympta skara i Jerusalem, som fortfarande höll ihop fastän de inte klarat av att ifrågasättas och hotas av övermakten. De hade svikit Jesus. Men ändå. De måste klänga sig fast vid varandra. De hade inget annat. Men nu kom kvinnorna, Maria från Magdala och den andra Maria, springande, ”fyllda av bävan och glädje” för att berätta för den lilla hotade och trängda lärjungagruppen, vad de hade fått vara med om. Jordskalv, sten undanrullad, ängeln på den undanrullade stenen. Vakterna skrämda. Graven tom. Ängelns ord om att Jesus uppstått.
Många frågor. Mycket oro. Ingen trygghet alls. Men ändå:

Då, i den sista förtvivlade stunden/brast för Guds vindar förskräckelsens hav. Vägen låg öppen när vattnen vek undan. Vi som var döda gick ut ur vår grav. Se här din möjlighet, ljöd till oss ropet, vägen från döden till livet i dopet. Halleluja! Halleluja!

Det handlar om dem, de kvarvarande lärjungarna, kvinnorna och männen. Det handlar om oss. Det handlar om mig. Det handlar om dig.

Vi ska alla dö. De första kristna trodde nog att de skulle komma undan. De fick revidera tanken till att vi dör vartefter men får gå in i Guds eviga rike vartefter. Men innan dess ska vi dö. Slita och slita ut oss, men långsamt. Det är det goda livet. Men löftet om Guds hjälp är inte tomt. Inte heller löftet om Guds frälsning. Räddning från uppgivenhet och total övergivenhet i tiden, räddning från död eller straff efter döden.
Adams grav. Adam har vi i oss, alla vi, adamar och evor. Själviskhet och felval. Ytlighet och kortsynthet. Feghet. Självunderskattning och självöverskattning om vartannat.

I ett så modernt men ändå klassiskt konstverk som Bertil Valliens altaruppsats i Växjö domkyrka, från 2000-talet, så ligger Adams dödskalle under korset med den avrättade Jesus. Blodet faller på Adam. Alltså: Förlåtelsen gäller mänskligheten. Frälsningen öppnas för alla. Också för dem som levt innan och som aldrig hört, då eller nu. Kristus ska bli allt i alla, som aposteln skriver. Eller som vi läser i trosbekännelsen i natt: ”Korsfäst, död och begraven, [och där kommer pausen när Jesu jordiska verksamhet vidgas utöver tidens gränser] nederstigen till dödsriket, på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda.” Också för de döda. Och för oss. Vi som är döpta kan lita på löftena. Döpta in i hans död. Döpta in i hans uppståndelse. Och du som inte är döpt: Kom och bli döpt! Inget hindrar!

Jublande lyfter vi upp våra händer, vi som vår räddning ej mer kunde tro. Nyfött står folket på skimrande stränder. Snart skall i Kanaan trygga vi bo. Manna från himlen är reskost på vägen, brödet vi bryter och vinet ur lägeln. Halleluja! Halleluja!

Att vi människor måste kunna lägga saker bakom oss och gå vidare är det få som förnekar. Nästan alla har väl upplevt situationer när det inte går att komma vidare bara genom att vara ”rättvis”. ”Betalt och kvitterat” gör att man aldrig kan lyfta. Man blir kvar på den nivå man var – eller mer sannolikt – man sjunker djupare. Någon måste våga lyfta. Ta risken att förlåta eller glömma. Se med nya ögon.

I dagarna har mångårige ambassdören Sten Rylanders förnämliga biografi om Nelson Mandela kommit ut. Läs och upplev djärva försök till försoning!

I söndags var det Marie bebådelsedag – men hade inte den dagen brutit fastan hade det varit Femte söndagen i Fastan, dagen med temat Försonaren.

Försoning – detta centrala begrepp i all mänsklig samvaro – uppfattas ibland problematiskt i kyrklig kontext, antagligen för att vi inte talar tillräckligt med varandra om ”försoningens mysterium” som det står i Svenska kyrkans vigningsritual. Ett mysterium går inte att förklara, men bilder, tolkningar och liknelser hjälper oss på vägen. Försoningsläror har vi flera i vår kristna tradition. De kompletterar varandra och kan förhoppningsvis göra det klart för oss hur mycket mänsklig försoning bygger på att Gud vill försoning och har handlat så, genom Jesus Kristus, att försoningen är på väg. Gud ger oss inte vad vi förtjänar. Gud ger mycket generösare.

Ett av Uppsala universitets verkliga prestigeprojekt finns faktiskt inom teologin, i samarbete med humaniora och juridik. Jag lärde mig att det som växer är biologi, det som smäller är kemi och det som inte fungerar är fysik. Skolerfarenheten bekräftade det. Men kunskapen finner sig inte i våra ämnesuppdelningar.
The impact of religion – Challenges for Society, Law and Democracy är ett stort projekt, knutet till Centrum för forskning om religion och samhälle vid teologiska fakulteten. Impact-projektet pågår fram till 2018 och har med ett fyrtiotal forskare från många fakulteter och institutioner. Nu har man hållit på sedan 2008 och börjar leverera allt fler skrifter och artiklar. Det är ju alltid roligt när man kan säga ”vad var det jag sa” och det känns så med mycket av det som kommit fram. Men det är ju den lilla delen. Det viktiga är all ny kunskap som växer fram!

I vår nordiska kontext är det lite problematiskt att tala om kyrka och samhälle, som om kyrkan vore något annat. De har gått i varandra så länge. Svenska kyrkan har oftast en självklar ambition att inte marginalisera sig och bara vara till för religiöst specialintresserade. Den ambitionen kommer ibland i motsättning till förståelsen av Svenska kyrkan som en organisation för människor med vissa åsikter. Idén om en institution eller organisation vid sidan av förstärks när färre har egna erfarenheter av vad Svenska kyrkan är. Kyrkan är mycket mer integrerande och integrerad än vad många tänker. Men det är viktigt att vi själva, i organisationen, inser det!

I och med surdegsintresset i Sverige så har insikten återkommit att surdegar kan vara både goda och onda. Jesus har berättelsen om kvinnan som blandade i lite surdeg i en mycket stor deg. Till slut blev alltsammans syrat. Surdegen var som himmelriket. Om religionen i vårt samhälle ska kunna skildras rimligt så måste man ha med surdegsperspektivet. En till synes liten ingrediens som kan ändra hela degen/samhället. Det gör skillnad för samhället att det finns människor som har skäl för hopp. Det gör skillnad för samhället med människor som vågar tro att Gud är god och att det finns frälsning. Det gör skillnad att tänka sig att livet är en gåva och inget vi gör oss förtjänta av.

Jag sitter på tåget från Köpenhamn. Framåt elva ska jag vara i Uppsala. Halv fem gick tåget. Drygt sex timmar känns som ett bra alternativ till en flygresa som med allt inräknat tar rätt många timmar den också. Man kan tänka. Man kan höra dialekter förändras bland de påstigande. Man förflyttas längs den yta som vi kultiverar, bebygger, bebor. Flygresan lyfter ur mig och släpper ner mig. Tågresan sker i kontakt med omgivningen, även om mörkret nu sänkt sig och bara låter mig skymta det som är upplyst. Jag är ändå i livet, i verkligheten. Det kommer bara an på mig om jag vill ta in något av den, den bara väntar på det.

Jag kommer från en dag med ärkebiskoparna och deras motsvarigheter i de nordiska folkkyrkorna och en dag innan med dessa ärkebiskopar samt biskoparna i de romersk-katolska stiften i norden. Institutioner har låg trovärdighet i hela Europa. Kyrkornas ställning försvagas snabbt på många håll, inte minst i Tyskland, men vi ligger inte långt efter. Att samtala om sådant ger väl inga snabba lösningar men ändå viss uppmuntran. Tystnad och passivitet befordrar inte kyrkorna även om många tycker att det är lugnast så. Det är när man syns som man finns. Det är bara att gilla den insikten, även om det kan kännas som att ge ytligheten billiga poäng.

I söndags kväll var jag på konsert. TV- eller dataspelsmusik framförd av en minst fullstor symfoniorkester och långt över tusen i publiken. Osannolikt, kraftfullt, glädjespridande. Som jag fattat det är dataspelsmusiken uppbyggd av kadenser som kan kopplas till varandra på olika sätt beroende på hur spelet förs framåt. Man kan alltså känna igen musiken men den låter som helhet aldrig likadan från ett tillfälle till ett annat. Jag associerar till många nutidsmänniskors ovilja att binda och förplikta sig. Men man vill känna igen sig. Det ska finnas frihet men ändå tillhörighet. När det är på det viset är det fullständigt följdriktigt, tänker jag, att människors förtroende för Svenska kyrkan som helhet och institution är avsevärt mindre än för enskilda präster, för vilka människor i allmänhet har ganska gott förtroende. Undersökningen publicerades i slutet av förra veckan – och resultatet var väl väntat. Den understryker verkligen vikten av att präster och andra företrädare för kyrkan är redo att ge av sig själva, att använda sig själva (och framför allt bönen och det övade gudsumgänget) som redskap!

Mycket är viktigt. Ett är nödvändigt. Så minns jag en både kraftfull och skavande formulering av biskop Sven Silén på sextiotalet. Kraftfull därför att den visade på att det viktigaste i vår livshållning är Gudsförtröstan och tillit. Skavande för att risken fanns för att min passiva och rädda tro skulle kunna gömma sig bakom att konsekvenserna inte är så viktiga i alla fall.

Mitt förra inlägg handlade precis om att det allra viktigaste är förtröstan på Gud. Vi får ge andra ”strider” de proportioner de förtjänar.

I förrgår sammanträde kyrkostyrelsen hela dagen. Igår deltog jag en stund i kyrkorådsordförandenas och kyrkoherdarnas utredningsgrupp om Svenska kyrkans framtida organisation i Uppsala kontrakt. Idag hade vi prostmöte för Uppsala stift. När man är på sådant så inser man att polariseringen mellan Kristi kyrka, politikernas kyrka, medlemmarnas kyrka, prästernas kyrka och allt vad det talas om är ganska löjlig. Här finns massor av människor som tror och vill och kan – söker och kämpar. Vi behöver varandra men inte ens med varandras hjälp kan kyrkan bli en filial till himlen. Men den kan bli till hjälp för livet, inför döden och i döden. Om evangelium blir hört och upplevt! Det har betytt en avgörande sklillnad för oss i våra liv. Hur gör vi för att den möjligheten ska stå öppen för så många som bara är möjligt när förutsättningarna hela tiden förändras?

Ibland ler man. Jag läste just i en kommentar till att jag var häpen över vapensamarbetet med Saudiaarbien, att det är galet att jag uttalar mig om sådant, när den värsta striden på länge pågår i kyrkan. Vilken strid då?

Är det den som handlar om upptäckten av att mänskliga rättigheter innehåller konflikter mellan till exempel barns rätt till en andlig tradition och till kroppslig integritet? Den konflikten, på senare tid uttryckt i att några ville lagstifta mot omskärelse, däribland en präst, och att andra reagerat med religionsfrihetsargument, är kanske inte den värsta som rasat i kyrkan på länge. Det är en debatt. Sådana ska vi ha. Knappast den värsta striden på länge. Dessutom är Svenska kyrkans officiella ställningstagande i förhållande till centrala judiska traditioner ovanligt tydligt, vilket jag skrivit om tidigare här i bloggen. Jag undrar om denna debatt är lika närliggande i länder som ockuperades av Nazi-Tyskland under andra världskriget?

Eller är det en strid om man ska ha respekt för muslimer eller utgå från att de vill lägga alla kristna under sig? Det är inte mycket till pågående strid det heller om man försöker ha lite proportioner.

Nej att ha åsikter om dubbelmoral i politiken (en högstämd övergripande politik för global utveckling men praktiskt handlande som ger exportstöd till krigsmateriel) är inte perifert för en kristen kyrka. Vi ser hur oskyldiga drbbas av stater som begår övergrepp och vad det betyder med vapen på drift, som beväpnar både brottslingar och politiska grupper – vilket allt sätter fart på våldets spiral. Att ha åsikter om att det är staters primära skyldighet att bygga för fred och rättvisa och inte att skydda mot rättvisa med vapenmakt, är en självklar följd av att predika och försöka leva ut kristen tro.

Kristen tro måste levas och exemplifieras av människor. Vi måste våga berätta om vad vi tror på och bärs av. Vi har ansvar för att besöka gudstjänsterna och hålla seden levande. Men får det där inte följder för hur vi lever blir trovärdigheten liten.

Idag har jag fått del av siffror för den svenska vapenexporten under 2011. Jag blir bekymrad. Sverige inte bara fortsätter att exportera vapen till diktaturer, utan har under 2011 ökat denna export, trots högt uppsatta mål om demokrati och mänskliga rättigheter i vårt internationella arbete. Att länder som Thailand, Pakistan, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten är bland de tio främsta mottagarna av svenska vapen är genant.

Hur kan denna export få vara viktigare än mänskliga rättigheter? Svenska kyrkan vill att Sveriges politik som helhet ska bidra till mänskliga rättigheter och utvecklingsmöjligheter. Inte att den ska ha motstridiga mål för olika politikområden.

I höstas var jag i Sydafrika. Många vanliga kristna tog upp sorgen över Gripenaffären. Den solkar bilden av Sverige. I förra veckan, på Kyrkornas Världsråds exekutivkommitté, mötte jag en pakistansk biskop som påminde om hur allvarligt klämd religionsfriheten och över huvud taget rättssäkerheten är där.

För ett år sedan skrev jag på DN debatt (5/2 2011) om skärpt lagstiftning för den svenska vapenexporten. Det som kom att kallas den arabiska våren hade just inletts i Tunisien och Egypten, länder där mänskliga rättigheter kränks och som Sverige under lång tid har exporterat vapen till. Vi var många som krävde en skärpning av reglerna, så att exporten av krigsmateriel till diktaturer och länder som bryter mot de mänskliga rättigheterna kan stoppas. Jag välkomnade därför riksdagsbeslutet den 19 maj 2011 om en skärpt exportkontroll av vapen till ickedemokratiska stater. Riksdagen gav då regeringen ett tydligt uppdrag att ta fram en ny lag om krigsmateriel. Nu skulle något kunna hända! Men icke. Nu har det gått nio månader. På denna tid har inte ens ett utredningsdirektiv presenterats.

I stället presenterar Inspektionen för Strategiska Produkter (ISP) statistik där vi ser att Sverige fortsätter med och ökar sin vapenexport till ickedemokratiska regimer där allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna begås. Jämfört med 2010, har exporten till länder utanför EU, som Sverige inte har ett etablerat samarbete med sedan tidigare, mer än fördubblats. Vi ser att under 2011 exporterade Sverige vapen för 2.9 miljarder kronor till Saudiarabien, som därmed är den näst störst exportdestinationen för svensk försvarsmateriel. Bland de tio främsta mottagarna av svenska vapen finns också Förenade Arabemiraten. Dessa länder har fått skarp kritik för att ha hjälpt regimen i Bahrain att slå ned demokratiska frihetssträvanden.

Vad sänder detta för budskap? Utfästelser om en skärpt lagstiftning gavs kanske bara för att lugna en opinion så länge?

Samtidigt vet vi att Sverige anses som en av de främsta företrädarna för mänskliga rättigheter och hållbar global utveckling, med ett omfattande arbete för fattigdomsbekämpning och mänsklig säkerhet. Detta arbete är oerhört viktigt. Sverige har en politik för global utveckling där det tydligt framgår att rättighets- och fattigdomsperspektiv ska genomsyra alla politikområden. Att fortsätta och utöka vapenexporten till diktaturer är för många av oss oacceptabelt.

Svenska kyrkan står i daglig kontakt med människor runt om i världen, som drabbas av det väpnade våldets förödande konsekvenser. Det är kyrkans uppdrag att försöka stå på utsatta människors sida. Vapen ska inte säljas till länder där kränkningar av mänskliga rättigheter äger rum. Försvarsindustrins exportintressen ska inte ges företräde framför humanitära, demokratiska och människorättsliga bedömningskriterier i tillståndsprövningen.

Frågan om en skarpare krigsmateriellagstiftning var brådskande för ett år sedan. Nu är den akut. Vi ska inte behöva vänta på denna nödvändiga utredning och en skärpning av lagstiftningen. Sverige måste ha en samstämmighet mellan de högt uppsatta målen om att främja demokrati och mänskliga rättigheter och regleringen av den svenska vapenexporten. Regeringen får lov att sluta tala med kluven tunga i sin utrikes- och handelspolitik!

Ärkebiskopen i Ekot 22 februari 15.45

Svenska kyrkans remissvar om svensk vapenexport till Utrikesdepartementet 7 oktober 2010

Flera arbetsdagar förra veckan ägnade jag åt Kyrkornas världsråds exekutivkommitté. Vi brukar sammanträda två gånger om året. Kyrkornas världsråd illustrerar för mig hur framgång kan leda till isolering. En stor organisation med positiv syn på trosfrihet, kunskap, forskning, politikens möjligheter, ”faith and reason”, som anglikanerna brukar säga, som det gick så bra för att den kom bort.

Det blev en värld för sig där i Genève (där KV har sin bas) där förbindelserna med de levande kyrkorna blev mindre viktiga. Och livskraftiga kyrkor som kombinerade konservativ teologi med redikal socialetik kändes sig inte hemma. Kombinerat med en tid då den förre påven hade mycket stor påverkan på politik och offentliga samtal och konservativa kristna grupper i USA lät mycket mer än de hade att komma med, så hamnade KV i skuggan. Och de breda och efteränksamma kyrkorna som bar upp organisationen förlorade också mycket av sitt självförtroende.

Så det blev kris. Och nystart. Mycket färre anställda. Mycket mer arbete genom medlemskyrkorna och med dem. Och insikten som så smått börjar komma även i det svenska samhället: De rika är inte bara här. De fattiga är inte bara där. Resursöverföringar förvandlar inte världen. Ansvartagande lokalt måste till. Och ingen kyrka vill kröka rygg för andra, gamla, rika kyrkor.

Från sina många fokus riktar organisationen in sig alltmer på utrymme för religionsfrihet och yttrandefrihet och att tala för att kristnas uppgift är att försöka bygga kyrkor och samhällen som ger rum för respekt, riktig demokrati och fred men med växande insikt om att det inte finns några enskilda partipolitiska linjer som är ”de kristna”.

Med mig tar jag på påminnelserna om att ingen församling, ingen organsation, ingen kyrka kan leva utan att hela tiden vårda budskapet och låta det möta den aktuella verkligheten.

Samhället behöver religionerna. Religionerna ska ge rum åt varandras övertygelser och åt människors fria val.
Det låter kanske inte så upphetsande men vi var ändå med om något historiskt igår då ett uttalande om detta undertecknades i samband med avslutningen av FN:s Interfaith Harmony Week, som i Sverige skötts av ett litet antal engagerade och ägde rum vid och på Medborgarplatsen i Stockholm. Uttalandet har antagits av många fler än de som var närvarande vid undertecknandet. Eftersom det var sabbat hade de judiska ledamöterna undertecknat i förväg. Den romersk-katolske biskopen Anders Arborelius och pingströrelsens ledare liksom två av de muslimska ledamöterna hade exempelvis också förhinder just vid undertecknandet även om man står bakom dokumentet.

Andras religiösa seder och tänkesätt provocerar. Vi ser exempel på det. Det är viktigt att föra samtal om när tänkesätt eller praxis skadar gemenskapen eller när de helt enkelt tillför gemenskapen perspektiv och ger utrymme för samhörigheter. Om inte religiösa ledare från olika håll känner varandra och har ett mått av grundläggande förtroende så når man inte varandra i kriser.

Veckan som kommer innebär för mig fyra dagar i Genève och sammanträde med exekutivkommittén i Kyrkornas Världsråd. Det är en organisation i viss omorientering. Medlemskapet breddas mot mer av pingströrelse och andra socialt engagerade väckelsetraditioner och det ortodoxa engagemanget verkar ha ökat efter nittiotalets kris. Samtidigt är ekonomin dålig och vi har omställningsbeslut att förbereda inför den stora generalförsamlingen nästa höst.

Jag har fått frågan i omskärelsedebatten. Man har inte noterat att någon av oss har uttalat sig. Här på bloggen skrev jag faktiskt om saken den 17 januari men kanske i ett så självklart konstaterande tonläge att det inte observerats.

Läromässiga ställningstaganden sker hos oss i kyrkomötet, efter beredning i läronämnd och biskopsmöte. I många frågor vet vi att bredden är stor och taket högt i Svenska kyrkan. Men ibland finns det ställningstaganden från sen tid som bär rakt in i den aktuella situationen. Vad gäller omskärelsen finns sådant. 1995 skrev biskoparna:
”I vår kyrka vill vi arbeta för att få bort sådant som kan tolkas som antisemitism eller förakt för det judiska folket och försvara dess rätt till sin historia, sin tro och sina seder.”
Till sederna hör naturligtvis omskärelsen. Sedan behandlade kyrkomötet dokumentet Guds vägar som har just denna inriktning och antog det 2001

Så att biskoparna inte ryckt ut på bred front den här gången beror nog på att Svenska kyrkan har en så tydlig inställning. Den har inte ändrats. Ingen biskop har trott att enstaka debattinlägg skulle uppfattas som att kyrkomötets och biskopsmötets beslut inte skulle gälla längre. Men uppenbarligen är ställningstagandena inte bekanta längre. Vi överskattar lätt minnet.

Sedan bör vår kyrka präglas av öppet samtalsklimat. De blir alltid bäst med öppen och någorlunda respektfull diskussion eller samtal. Om åsikterna likriktas blir inte kyrkans stark utan död. Med sex och en halv miljoner medlemmar varav drygt 5 600 är prästvigda och 2 200 diakonvigda, så finns det förutsättningar!