Svenska kyrkans diakoner har blivit synligare. Utan medmänsklighet blir det ingen riktig kyrka, och diakoner ser både när och hur människor far illa. När de vigs säger biskopen att de ska försvara människors rätt och stå på de förtrycktas sida. Till det hör att berätta. Jag är stolt över diakoner som, utan att lämna ut någon, visar hur dåligt en del människor har det när en stor grupp medborgare mest är upptagen av att bry sig om sig själv.
Rätt många församlingar tar till exempel upp kollekt för att kunna köpa matkassar till behövande, inte minst ensamstående föräldrar, nuförtiden. Jag blev överraskad när jag hörde det. Sådant borde vi dela på i hela samhället, inte minst för att undvika ”välgörenhetssituationer”.
Diakoner hörs nu, bl a i radio, och pekar på konsekvenser av till exempel sjukskrivningsreformerna. Konkreta exempel behöver ges, som inte drivs av sensationslystnad eller egenintresse. När Göran Persson var statsminister uppvaktades han av upprörda diakoner om följderna av nya tillämpningar av socialbidragsregler. Initiativ har återkommit och nu är det, med goda skäl, tryck i frågan igen. Heder åt dem som kliver fram och känner förhållanden! Diakonerna har ofta en särskild trovärdighet i denna fråga framför andra företrädare för kyrkan, därför att de har direktkontakt med dem som har drabbats.
Ingen politisk modell är fullkomlig. Utifrån värderingar om rättvisa och kärlek och, kanske, upplyst egenintresse, så ser man fördelarna olika. Kyrkan berättar om hur en del människor drabbas och bidrar på så sätt till en breddad politisk debatt.
Lite bakgrund:
Facebook-grupp för diakonuppropet mot utförsäkringarna
P1 Morgon 22 februari: Marie Larsson, diakon i Visby och Rosita Borum Halvars, diakon i Rättvik
Diakonerna Iréne Gunnehill och Mikaela Tehag i Helsingborg, P1 Morgon 22 februari
Diakon Margareta Birging i Uddevalla, P4 Väst 22 februari
Debattören Maria Ludvigsson om diakonuppropet, Aftonbladet 27 februari
P1/Godmorgon, världen! 27 februari, om bland annat Svenska kyrkan och diakonuppropet
-
Spännande att se att du börjat blogga min gode ärkebiskop!
Skall följa din blogg med stort intresse. Jag hoppas du tar för dig och verkligen vågar använda det här kraftfulla verktyget!
Långa dagar och ljuva nätter/ Samuel Varg Thunberg
-
Jag sitter här med funderingar som att,.Förmoda att GUD har en mening med detta som händer.
Så människor söker sig till sanningen inom var och en.
Och att vi som medmänniskor tar hand om nära och kära.
Att lämna över sitt liv till politiker har aldrig fungerat.-
Vissa upphör aldrig att förvåna…..
-
@Lisbeth kan du förklara dig.Jag förstår inte ditt svar..
Mina funderingar är skrivna till Biskopen.-
Bli inte ledsen Lena. Lisbeth pratar säkert med sig själv. För inte går hon väl in här bara för nöjet att bete sig illa. Kanske orkade hon inte skriva mer.
-
-
-
Och vem bryr sig om de som inte har några ”nära och kära”?
Vi lämnar inte över livet tillpolitiker. Vi har bara som ett stort och organiserat samhälle valt att låta vissa uppgifter säkerställas genom det allmänna. För att garantera att ingen faller utanför.
Nu ska vi ställa krav på de som vi gett i uppdrag att sköta det.
-
-
Tack för att du gör din och kyrkans röst hörd även i bloggosfären!
-
Innerligt tack för att du skriver om detta – och särskilt tack för länken till påskuppropet!
Litet förtydligande bara: det redan påbörjade påskuppropet är inte diakonernas upprop, utan det är två parallella rörelser som startades oberoende av varann (media har blandat ihop det). Men slutmålet är detsamma, och vi samarbetar som gräsrötter efter att vi hittade varann, många diakoner deltar lokalt i förberedelserna av manifestationerna den 25 april. I det påskuppropet (som jag tog initiativet till, och som redan har vuxit sig stort), saknar religiösa och politiska gränser helt betydelse. Vi är alla medmänniskor.
Påskuppropet är alltså redan igång, på facebook och på ett 40-tal orter i landet. Och vi hoppas att SKR’s alla medlemskyrkor väljer att vara med officiellt.
Du är varmt välkommen att vara med på manifestationen i Uppsala!
-
Och heder år Dig som så tydligt och kraftfullt träder fram nu. Det är en efterlängtad reaktion på det samhälle som håller på att utvecklas sedan en tid.
Om inte kyrkan och/eller dess representanter gör sig hörda i situationer då människor far illa av hänsynslös politik, vem ska då göra det? Någon måste ju försvara och påtala de etiska värden som annars riskerar att lämnas utanför debatterna och samhällsutvecklingen, och kyrkan måste ju vara den självklara budbäraren, kan tyckas.Dessutom… Var annars ska alla diakoner finna stöd i sitt arbete?
Jag instämmer med föregående talare. Kör hårt! Hoppas Du får det stöd du behöver.
-
SÅ BRA SKRIVET: Tack.
-
Tack att för att du visar vad Alla troende borde göra, hjälpa sina medmänniskor.
Har försökt få Jönköpings kyrkor att hjälpa till, men de har inte ens svarat på mailen jag har skrivit…..
Men du ger mej hopp inför påskuppropet.
Kram Cecilia -
Tack, för att Du gör din röst hörd för oss som lever i en verklighet långt från den där våra politiker befinner sig ekonomiskt. Tack vare diakonen i min förra församling där jag tidigar bodde, så fick jag och maken en matkasse som räddade oss i flera veckor.
Av olika skäl har jag inte kommit i kontakt med min nya församling arbete ännu, men jag får ändå andligt och psykologiskt stöd från komministern i den förra församlingen. Utan deras stöd hade jag inte orkat det senaste året. Att nu höra och se att Ärkebiskopen tar oss som på olika sätt är utsatta genom sjukdom t ex (som i mitt fall) och därmed din personal som står upp för de svaga i samhället under dina händer känns betryggande.
Tack! -
Tack för att Du lyfter fram diakonerna i blickfånget! Och de människor som lider och är utsatta! Men när samhället inte hjälper kan inte kyrkan stå och se på vi måste i ord o handling hjälpa de som är i nöd inte bara med samtal utan även med matkassar mm.
-
Så….”ÄB” Dumdryg har börjat blogga….hurra, hurra….vi behöver ”verkligen” hans klokskaper på nätet!!
-
….verkligen hans ”klokskaper”….
-
Kan inte du börja blogga. Du verkar så himla trevlig och klok.
-
-
Bra initiativ!!! Jag har sett griniga och sura artiklar att kyrkan ska inte syssla med politik. Därför måste budskapet ut att kyrkans uppdrag är att stå på den utsattes sida. Det är inte politik,partipolitik- det ÄR evangeliet. Däremot kan det – bidra till en breddad politisk debatt- som det står ovan.
-
Välkommen till bloggvärden ”Utan medmänsklighet blir det ingen riktig kyrka” håller med. På min blogg skriver jag om de kristna palestiniernas situation
-
Detta blir bra.
För tre och ett halvt år sedan gästbloggade ärkebiskopen på Upsala Nya Tidning. Nu fortsätter det på riktigt och borta är oron som fanns då. Ärkebiskopen uttryckte då en liten osäkerhet och sa att bloggande inbjuder till att man ofta med elektronisk snabbhet skickar iväg saker innan man riktigt tänkt färdigt.http://kyrkoordnaren.blogspot.com/2007/12/rkebiskopen-har-bloggat-en-vecka.html
-
Ett stort tack till både Ärkebiskopen och Charlotte Terese B som drog igång dessa upprop . Utan min kära diakon Anneli hade jag inte klarat min långa svåra sjukdomstid o livet i fattigdom – Hon har ”burit” mej många gånger under dessa tio år, som jag fått lyckan att känna hennes empati o medmänsklighet o godhet, då jag inte ”kunnat gå själv”, precis som i favorit-dikten Fotspår. Då Gud sa, då bar jag dej, då det bara syndes ett par fotspår .
Även Anneli är med o stöder oss sjuka i detta upprop, som inte är partipolitskt alls, men nåt måste göras nu, innan vi sjuka helt tappar fotfästet i tillvaron. Jag vädjar till er friska medmänniskor, tänk till nu, o ställ upp på detta upprop o protestera, för nästa gång kan det vara er tur att bli kroniskt sjuka el skadade i en olycka. Ingen går fri från sjukdom o olyckor, alltid finns det nån i er närhet /familj/släkt/vän som lider under detta sjuka förtryck av oss sjuka. Jag håller med Linnea Johansson, det känns betryggande att du ger diakonerna och oss sjuka ditt stöd.
ÅTER IGEN TACK FÖR ATT DETTA UPPMÄRKSAMMAS HÄR PÅ BLOGGEN.
E. Eva-Lena Hedström -
Ibland undrar jag om ingen i kyrkan kommer på att människor som har riktigt ont om pengar kan tycka att det är pinsamt att ha svårt att ge kollekt. Tjugo kronor kan till exempel betyda en middag!
Så man ska kanske fundera över om någon uteblir från gudstjänsten av den anledningen. Det kan kännas obehagligt på mindre orter.
Jag tror inte att man inom kyrkan riktigt har en aning om vad fattigdom kan betyda hur många påskuppror man än sätter igång. Så innan man ber folk om kollekten till behövande, fundera på om dessa sitter i kyrkbänkarna! Och kom inte och säg att alla kan ge! -
Jag är lite förundrad över biskopens självsäkra påstående att frivilligt given välgörenhet är sämre än den som finansieras tvångsmässigt via skatten.
Själv tycker jag det är precis tvärtom, inte minst är det nyttigt för dem som ger eller arbetar frivilligt. Jag ger en del efter min förmåga men gör också var fjortonde dag en frivillig insats med matkasseutdelning.-
Det handlar ju inte om de som ger. Det är det som är poängen. Därför är välgörenhet fel – den som ger får det att handla om givandet, när ett gott liv i ett civiliserat samhälle ska vara en mänsklig rättighet, inget man ska behöva tigga sig till. När vi har en struktur för saker och ting, som ta till exempel skolmaten som alla barn får vare sig de har mat hemma eller inte, pekas inte den fattige ut. Men jag håller med dig om att det är nyttigt att ge och arbeta för andra – men då via ordnade, allmänna strukturer som håller självgodheten och godtycket borta.
-
-
Tack Anders för ditt mod och frimodighet i försvar för dem som drabbas så omänskligt av de absurda utförsäkringsreglerna! Som läkare och kristen har jag förvånats över att reaktionerna från såväl läkarkår som kyrka varit så tama när så många av våra ömtåligaste medlemmar av samhällskroppen hanteras kränkande, bryskt och grymt. Genom Nätverket Resurs har jag kommit i kontakt med flera hundra utförsäkrade som vittnar om hur de nya reglerna slagit undan benen för deras möjlighet att återhämta sig från den sjukdom eller olycka som drabbat dem. De allra flesta sjuka vill inget hellre än att bli friska och kunna försörja sig själva, men får brottas inte bara med sin sjukdom utan också med samhällets brist på empati och förståelse.
Jag vet själv vilken kick man som givare kan få av att bedriva välgörenhet- men givande som bygger på givarens behov av att känna sig värdefull snarare än Guds kärlek lämnar ofta en bitter eftersmak hos den som är utsatt för välgörenheten. Således behöver vi ett samhälle där vi verkligen på riktigt vill att alla ska få må bra – och inte ett samhälle där vi behöver att andra ska må dåligt för att vi ska få möjlighet att känna oss ”goda”. Den människa som själv har kontakt med Gud och accepterar att han eller hon faktiskt är älskad av skaparen själv behöver inte bedriva välgörenhet- utan kan nöja sig med att umgås med såväl fattig som rik i jämlik gemenskap.
-
Pingback från Påskuppropet engagerar « De Tystas Röst vid 2 mars, 2011 vid 08:46
-
Att dela med sig medför välsignelse. Tro och handling borde följas åt.
Bra att diakonin lyfts fram. En otroligt viktig del av en kyrkas arbete
Blir intressant att förlja din blogg -
Bäste ÄB! Jag är skeptisk! Under de sista 60-80 åren har vi försökt att fostra fram medmänsklighet genom att bygga en stor stat snarare än genom ett stort samhälle. Det har väl gått sådär. Anledningen till att människor kommer i kläm har inte primärt att göra med bristfälliga system utan med människans ofullkomlighet, människans synd och brustenhet. Att försöka kompensera detta med storskaliga system snarare än genom att betona det individuella ansvaret har varit vår väg. Nu når vi vägs ände, vår ekonomi (mycket skakigare än vad kvartalssiffror om BNP-växt ger sken av) tillåter inte längre de excesser som förekommit.
Var barmhärtig mot den fattige, arbeta och ge. Sammanfattar väl rätt bra skriftens undervisning och vår traditions innehåll. För om skatten och staten lurar mig att tro att mitt personliga ansvar inte gäller, då är det farligt. Där tror jag att vi är idag.
/Johannes, präst någonstans i Sverige-
Mycket tas för givet. Det handlar om att stat, kommun eller ”någon” ordnar med det ena och andra, samtidigt som mycket har fråntagits människor som då faller in i en slags bruksanda.
Det hela är komplext och etiska budskap saknas. Framför allt saknas människors engagemang i de processer som ligger till grund för en sann demokratisk anda. Lika lite som människor vill överlåta sina barn till andra att fostra, lika svag borde viljan vara att överlåta sina egna och barnens framtid i händerna på marknadskrafter. Demokrati är ett ständigt engagemang, kommunikation och arbete.
Jag erkänner gärna att jag inte är troende enligt den definition som ligger invävd i många religiösa budskap. Jag kan därför förstå människor som inte lutar sig mot dessa som vägledning. Dock har jag länge velat se kyrkan och kyrkorna stå enade runt de etiska budskap som i grund och botten är desamma. Hur ska en medvetenhet om etiska begrepp nå ut så att de får kraft att verka i vår samhällsbyggnad?
Jag tror på att gemensamt ta sig en titt i backspegeln för att summera vad som skett historiskt. Vi bör vara öppna och ödmjuka inför det som tidigare skett och i ärlighetens tecken vända på bladet gemensamt. Historien berättar för oss vad vi behöver för att skapa en ljus morgondag. Så länge människor vill försvara eller dölja sina äldre handlingar och grupptillhörigheter blir det nog svårt att skapa hållbara förändringar.
-
-
Så mycket evangelium…. Tack ÄB!
-
Så fint att protestera! Påskuppror, tåga med plakat, eller en tjuga i kollekt då ”manifesterar och verkligen gör något”!! Men hur skulle det vara om du bjöd hem någon på middag efter kyrkan, öppnar din familj för den som ingen familj har? Det skulle inte synas och höras så mycket…
-
Astrid – ja det är fint att protestera – därför att tusentals sjuka och utförsäkrade BER kyrkans män och kvinnor att höja rösten för deras skull, och hjälpa dem att göra sig hörda!
http://www.nyhetsverket.se/nyhet/9078/Sjuka-och-utsatta-k%C3%A4mpar-f%C3%B6r-att-n%C3%A5-ut
Sedan är det förståss inget fel med att bjuda in sina medsystrar och medbröder när man har möjlighet – men som du själv skriver så märks det ju inte så mycket i vilken omfattning detta (kanske) redan görs.
Men frågan är väl – om du själv blev sjuk och inte hade ork nog att arbeta – skulle du då vilja bli beroende av välgörenhet för att överleva?
-
Kära Jenny!Jag har varit/ är där. Arbetslös, sjukskriven,blivit pensionär, fråntagen änkepension när jag uppnådde egen pensionsålder. Pga felbehandling sängliggande, skrivit debattartiklar, skrivelser till patientnämnd och socialstyrelse och i stort sett blivit förlöjligad, ”musen som röt”. Kan sedan 4½ år inte sitta,stå eller gå.. så jag är beroende av andras hjälp. Dagligen. Bäras ner för trapporna om jag ska ut. Jag har arbetat som volontär i mission utan lön och social trygghet och fått lita på Guds omsorg och försörjning, det är en nåd och glädje att se tillbaka på. vi delade med glädje med oss vårt hem till gömda flyktingfamiljer med många barn.. det var en glädje att se att maten räckte. När vi gör det möjliga av det vi har fått av välfärd, gör Gud det omöjliga. Etablissemangets politikers och kyrkans ord har jag inte så mycket till övers för, utifrån erfarenhet. Professionellt är man styrd av regler och någon rehabiliteringskedja och helhetssyn är mest vackra ord. Men om var och en som kallar sig kristen frågade Herren ”Vem kan jag göra något gott för idag?” Ge tionde, och heliga gåvor, be för dina medmänniskor, det finns en hemlighet i att dela med sig… Det kan kännas förödmjukande att vara beroende, betjänad, men vi måste lära oss både att kunna ge och att ta emot, tjäna och bli betjänade. Gud välsigne dej!
-
-
-
Det finns stunder när jag funderar över om jag gjorde rätt när jag en gång lämnade Svenska kyrkan, och blev ”kyrklös”, på grund av alltför många s k troendes inställning till kvinnliga präster, homosexuella m m.
När jag läser en del av kommentarerna här inser jag att jag gjorde rätt.
Trist, men tyvärr sant, så finns det fortfarande alldeles för gott om ”svartrockar” …-
Kära Fru Kyrklös, har du räknat andelen ”svartrockar” i konversationen ovan? När blir kyrkan tillräckligt ”svartrocksfri” för att du ska kunna vara med och ta din del av ansvaret för kyrkans diakonala verksamhet?
-
Ja, precis BengaB, det är ju lite löjligt när både kvinnoprästmotståndare och -anhängare lämnar kyrkan p.g.a. motsidans existens. Eller samma fenomen i äktenskapsfrågan. (Samma problem är just nu i Finska kyrkan).
Existensen av andra meningar kan ju också vara ett skäl att STANNA KVAR och stärka den egna linjen. Eller hur? Så tänker jag i a f beträffande mitt kära Folkparti och min kära Svenska kyrka. Just nu är det t.ex. otänkbart att jag skulle lämna Svenska kyrkan till alla de många som nu tror den gnostiska läran att vissa mammor ”egentligen” är män. (Jag kan bara inte tro att ÄB hör till dem som tror det).
BRA att du börjar blogga, ÄB Anders! Det stärker och vitaliserar och ”öppnar upp” även om det någon gång kan drabba dej själv. Pluspoäng för modet! (Att våga är att förlora fotfästet en liten stund – att inte våga är att förlora sej själv).
-
-
Jag är mera orolig för alla som vänder kappan efter vinden. Vi kommer aldrig ifrån att det finns en anstöt i att vara Jesu lärjunge.
-
Eller så kan du göra som jag. Som homosexuell man vigdes jag med min make i vår egen församlingskyrka av två kvinnliga präster. Jag tar aktiv del av församlingens arbete och gudstjänstfirande och jag har ALDRIG i de sammanhangen mött några sneda blickar pga att jag är homosexuell.
Så istället för att ställa dig utanför pga att du inte är överens med alla så borde du vara med i en levande kyrka där kärleken och vår tros innersta kärna växer i styrka.
-
-
F.ö. bloggar inte bara du och Esbjörn utan även biskop Tuulikki, om än under det blygsammare namnet ”anteckningar” se http://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=639205
- så du får gärna länka även till henne.
-
Jag har länge funderat över hur jag ska betrakta kyrkan mot bakgrund av historien och den hierki som snarast påminner om sökande efter makt istället för att ödmjukt tjäna mänskligheten. Jag har saknat en anpassning till samtiden och ett klart definierat uppdrag att hålla etiska värden och diskussioner vid liv. Detta är som sagt min upplevelse.
Som sjuk och mer eller mindre ”förföljd” av nedskärningar och skatter med extra pålagor därav, finns inte mycket kvar att leva på. Då jag blev informerad om att skötseln av mina föräldrars och min systers grav nu skulle bekostas av de anhöriga, hade jag inget egentligt val. Jag har varit tvungen att flytta till glesbygd och har långt till gravplatserna. Till detta kom att kyrkan inte gjorde något under tiden utförsäkringarna och alla tragedier utspelades.
Trots att jag inte är troende i vanlig bemärkelse har jag alltid tyckt det känts rätt att betala den skatten. Jag bestämde mig ändå att gå ur Svenska Kyrkan för att använda kyrkoskatten till gravskötseln.
Förhoppningsvis får jag anledning att tänka om. Detta beror på hur kyrkan ställer sig till den nu aktuella frågan. Att falla undan för regeringens krav att inte delta i Påskuppropet eller på annat sätt tydligt manifestera sin avsky för det som sker tycker jag vore helt fel även logiskt. Om man böjer sig för regering och politiker att inte lägga sig i pågående politik. Då först agerar kyrkan politiskt. En fri kyrka är just fri.
-
Oppositionen mot sjukförsäkringsreglerna torde alla beslutande politiker nu ha
hört. Vissa förbättringar har redan gjorts, men det ärsynnerligen olämpligt att
kyrkorna , kollektivt försöker tvinga regeringen till ändringar. Vårt folk har gjort sitt val och sittande regering skall sköta landet. Vi kan protestera högljutt
men inte försöka hota vare sig med Gud Fader, Sonen eller den Helige Ande! -
Hur kan man stödja att vissa lite finare” de utförsäkrade” inte ska behöva gå till soc, medans alla andra som hamnat mellan stolarna ska glömmas bort och få fortsätta kränkas och trampas på i den omöjliga karusell som nu målas upp för hur de stackars utförsäkrade,kommer att på det hos socialkontoren, varför är det skillnad på folk och folk!
Måste man inte ta strid för alla som sitter i den sitsen??? Eller är dom inte lika fina människor????-
Jag är medveten om det du skrev och det tillhör det som finns med i sammanhanget – liksom det gjorde det i samtalet med socialförsäkringsministern. Med vänlig hälsning Anders Wejryd.
-
Bra att du påpekar det här.
Det finns andra grupper som omnämns i fler sammanhang. Sjuka, arbetslösa och skuldsatta är väl de största som är kopplade till varandra, där även barnen ingår.
De här grupperna kommer alldeles säkert att omnämnas i uppropet. Dock är det lite speciellt med gruppen sjuka då det gäller hanteringen och regeringens aktiva arbete med att slå ut 100 000 i en fokuserad och aggressiv ”kupp”. Saken är också den att det är väldigt svårt att arbeta för alla på en gång. De sjuka har kanske från början organiserat sig på ett bättre sätt också.Alla måste, som du säger, hjälpa varandra. Solidaritet är vad demokrati ytterst handlar om och naturligtvis ska man inte göra skillnad på folk och folk. Vi har alla lika rätt till värdiga och meningsfulla liv.
Nu tog en person knuten till kyrkan strid för de sjuka. Kanske kan du själv påverka någon som för talan för just den grupp du själv tillhör. Finns det inget nätverk som kämpar för just din rätt?
Jag har länge efterfrågat ett samarbete mellan de olika grupperna i några olika sammanhang. Men det är svårt att få till detta då det handlar om så många olika viljor och så många som har det så svårt att de knappt orkar eller har råd.
Åter igen. Visst har du rätt.
-
-
Tack för ett mycket vackert och viktigt inlägg i debatten!
-
Gott att du startat denna bloggsida – om ni också medverkar för positiva förändringar i praktiken, för annars kan uppmärksamheten på oegentligheter, som drabbat vissa av statens försäkringskunder, väcka förhoppningar som grusas och gör smärtan svårare att bära för sjuka.
Det är bra att ni uppmärksammar problem, men har ni också ett intresse för att se lösningar och såsom Jesus vara föregångare? Lösningarna finns i Bibeln men inte i något partiprogram – ännu – så ni blir inte partipolitiska om ni presenterar dem.
-
Pingback från Proteststorm mot utförsäkringarna « Ett hjärta RÖTT vid 16 mars, 2011 vid 12:16
-
Pingback från Påskuppropet – fler länkar « Påskuppropet 2011 vid 5 maj, 2011 vid 06:06
52 kommentarer
Prenumerera på kommentarer för detta inlägg
Trackback-länk: http://blogg.svenskakyrkan.se/arkebiskopen/2011/03/01/diakoner-och-manniskors-ratt/trackback/