En nyårspredikan

Predikningar ska höras i en gemenskap. Inte läsas. Men jag gör det lätt för mig här under min semester i början av det nya året och lägger ut min predikan från nyårsdagens högmässa. Men. Som sagt. Det är en predikan – inte ett blogginlägg som sådana brukar vara….

Nyårsdagen 2012. Första årgången. Sv ps 194, 42, 788, 285.
”Man gör rätt och ändå blir det fel. Några har fått julklappar med bruksanvisning. Fastän man läser fullständigt fundamentalistiskt bokstavstroget så blir det inte som det ska. Oftast går det bra om man ber något barn eller barnbarn ordna saken. De gör det utan att läsa. Istället förklarar de hur det hela hänger ihop, de stora linjerna, de chansar och provtrycker lite, och sedan, även om man inte fattar riktigt, så fungerar apparaten.

Vi suckar över hur världen styrs. Var finns ansvarstagandet? Var finns inlevelseförmågan? Pengarna har blivit viktigare än ideal och moral. Men å andra sidan, två länder som verkligen betonar ideal och moral är Iran och Nordkorea. Jag vill inte bo i något av dem.

Fundamentalism får varken apparater eller kulturer att gå igång. Men frimodighet gör gott!

Vi har firat jul. Många av oss har låtit berättelserna sätta fart på tankarna. Samma berättelser men nya associationer. Det blir väldigt påtagligt när man ska skriva eller säga något om julberättelserna. Det blir någon ny betoning för varje år. När ska det ta slut på perspektiv? Rymmer verkligen berättelserna så oändligt mycket eller är det tack vare den Heliga Andens aktivitet som tolkningarna kommer? Finns det så mycket att avvinna berättelserna i varje ny tids- eller associationssituation?

När jag kan komma på så mycket utifrån julberättelserna så undrar jag oroligt om det kan bli vad som helst av det hela. Men inser ganska snart att det kan det inte. Världslig makt gäckas alltid i julberättelserna. Att val och handlingar i det lilla kan ändra de stora sammanhangen går inte att prata bort i julberättelserna. Det går heller inte att komma runt att Guds makt kan hindras om inte människors kärlek släpper fram den och tar hand om barnet. Liksom mycket mer – som inte kan förnekas. Att det ändliga faktiskt kan rymma det oändliga. Att respekt för gränser kan hindra det goda. Att Guds allvar, nåd och kärlek är på riktigt. Att frimodighet gör gott.

Men man kan ju läsa julberättelserna – och det som inte berättas i julberättelserna – som bruksanvisningar också. Fundamentalistiskt, bokstavstroget. Och få problem. Man betraktar istället för att beröras. Om det nu är så viktigt med jungfrufödelsen, varför står det bara om den hos Lukas och Matteus men inte hos Johannes och Markus – eller Paulus? Och om födelsen är så viktig varför finns den egentligen bara hos Lukas? Och var det ett stall som hos Lukas eller ett hus, som hos Matteus, åtminstone när de vise männen kom? Och det stämmer ju inte riktigt med tidsangivelserna på makthavarna och med astronomiska fenomen. Var det år fyra eller sju och inte år ett – eller fanns det ett år noll? Hur kunde man komma till rätt stall när man tog sikte på en stjärna? Ja, man kan sno in sig i mycket. Och var det verkligen mitt i vintern? Det står det ingenstans att det var. Skulle man haft fåren ute på natten då? Inte vet jag.

Men det är säkert en trehundrasextiofemtedels chans att det var just natten mellan den 24 och 25 december. Det kanske var så, som man ofta förklarat det, att det viktiga var firandet av bebådelsen, nära vårdagjämningen, när mörkt och ljust var lika starka, himmel och jord var i balans, och att det sedan skulle ta nio månader till födelsen, som det brukar. Och då blev detta en fin och framgångsrik konkurrent till alla förkristna vinterfester. Det blir väl ingen mindre Gud och ingen sämre Kristi födelses fest av dessa osäkerheter? Istället är det, som jag vill minnas att den gamle domprosten i Västerås sade: Den kärlek som övergår allt förstånd hindras med framgång av det snus som övergår allt förnuft.

Nytt år. Det förra året blev delvis förskräckande men alla vi som kan reflektera över året har livet kvar. Och att ha livet kvar är att vara buren av Gud. Det tror jag allt och alla är, fastän den medvetna gemenskapen med Gud inte finns där. Men gemenskapen kan fördjupas och därigenom öppna för allt mer samhörighet. Den första bibeltexten vi hörde var just det vi brukar kalla Välsignelsen. Vi brukar höra och läsa den i konjunktiv, Herren välsigne dig, bevare dig, låte sitt ansikte lysa över dig, give dig frid. En bön om allt det där, med andra ord. I den nuvarande bibelöversättningen står den i indikativ, eftersom den form som hebreiskan har inte är konjunktiv, utan i så fall närmare indikativ. Och med den här formen påminns vi om att Gud faktiskt och pågående välsignar, ger mer kraft, ger djupare samhörighet, räddar ytterligare och bär längre. Men man behöver inte ta emot det. Tackar man nej så blir det väl inget. Men så viktigt att möta det nya året med den vetskapen, att om du vill: Herren välsignar dig och beskyddar dig! Var inte rädd! Gud är med dig! Frimodighet gör gott!

Inget är utskrivet och exakt under kommande dagar. Vi kan inte rusta oss genom bokstavstro. Vi får försöka hitta de stora linjerna, provtrycka lite och sedan: Gå i tro! Gud är med. ”Var och en som åkallar Herrens namn skall bli räddad”, stod det i episteltexten. Och – framför allt, det som är helgdagens ämne: ”I Jesu namn”. I Jesu namn vågar vi möta dagarna som kommer. Namnets rötter är ”Gud räddar”. Den tilliten gör det möjligare att möta detta nya år, fastän bruksanvisningarna inte stämmer och hur mycket som helst kan gå fel och vi vet att jag måste dras med vår kluvenhet och själviskhet. Men, i Jesu namn vågar vi. I alla fall.

I Jesu namn. I hans namn som frälser oss och som därigenom gör det möjligt för oss att få vara nära Gud. Därför får vi läsa psaltarpsalmen som hör särskilt till nyårsdagen, just som vår psalm, sagd till oss: Jag ser upp emot bergen: varifrån skall jag få hjälp? Hjälpen kommer från Herren, som har gjort himmel och jord. Han låter inte din fot slinta, han vakar ständigt över dina steg… Herren skall bevara dig, i livets alla skiften, nu och för evigt. (Ur Psalt 121)

Om man vågar inse att man behöver hjälp, med längtan ser upp mot bergen, söker välsignelsen, så är man bättre rustad. För livets alla skiften. Nu och för evigt. Frimodighet gör gott! I Jesu namn.”