Ett parallellt universum

Vad vore livet utan läger? Sitter i skrivande stund och väntar på att åka iväg på läger till Åsljunga med 43 konfirmander. Har dopat mig med lite Berocca då jag inser att det kommer bli intensivt. Samtidigt är jag dopad av glädje över att få jobba med ungdomar. Schemat är fullspikat och förmodligen kommer jag inte att få sova en blund. Men det kan jag ju göra hela måndagen sen som det sjungs i ”Jag är en fattig bonddräng. ”

Att vara tonåring tror jag är för många som att leva lite i ett parallellt universum. Tonåren är minst sagt en händelserik period i livet. Kroppen antar helt nya former och personligheten utvecklas i raketfart. Den här resan från barndomen till vuxenvärlden kan för en del liknas vid en racklig berg- och dalbana, men majoriteten färdas någorlunda säkert och lyckas – trots alla faror på vägen – komma fram utan större skador. I mångt och mycket handlar tonårstiden om att bli självständig och skapa sin egen identitet. Och det är just sökandet efter en identitet som kan föra oss in på diverse krokiga vägar under resan.

Bildresultat för tonåring

Min förhoppning är alltid att konfirmandtiden ska väcka tankar. Tankar som leder till att vilja söka sin tro. Väcka nyfikenhet och ställa frågor. Frågor som kanske inte besvaras just nu, men som kan leda till att det där ”tronsfröet” vattnas lite. Livet handlar kanske inte om att finna svaren utan mer att söka dem. Att söka Gud… Jag önskar att vi kan ge verktygen som konfirmanden kan använda för att förstå att hen inte är ensam under färden som ibland är som en berg och dalbana. Utan att Gud alltid är med och stöder och bär.

Själv var jag den där tonåringen som fick alla andra att oroa sig. Själv fann jag styrkan och kraften hos Gud. Att hitta sin identitet i livet är en utmaning, att älska sig själv och sin nästa likaså. Det är en del av det som konfirmandtiden handlar om.

Några av konfirmanderna pratar om att sjunga denna låt på sin konfirmation.

Allt handlar om att börja hos sig själv. Och förhoppningsvis kunna se på livet och sig själv genom Guds ögon.

I’m starting with the man in the mirror I’m asking him to change his ways And no message could have been any clearer If you wanna make the world a better place Take a look at yourself and then make a change

Trevlig helg önskar jag er alla. Och en fortsatt fin vår som får det att riktigt spritta i kroppen.

Have you met Miss Magnusson?

Har ni sett Bridget Jones filmerna? Ibland kan jag känna igen mig lite i henne.

Är ibland på fel plats vid fel tillfälle, spontaniteten som bor i mig är både till glädje och förbannelse. Ibland går det lite snabbt…

bridget 3

Men då är det bara att hålla huvudet högt och borsta av sig dammet och gå vidare. Det bästa är väl att bara acceptera sig själv för den man är. För mycket energi går annars till att vara någon man inte är. Så meningen ”var dig själv, alla andra är redan upptagna” funkar rätt bra.

Livet i sig självt är ibland som en film, skratt ömsom gråt. Men som en sann romantiker tror jag fortfarande på ”Happy Endings.”

FaceBook känns ibland som en lite för stor värld/bubbla kan jag tycka. Ibland önskar jag att jag var 30 år på 70 eller 80 talet istället. Kan förstå den stress som många unga känner idag. Ingenting sker i våra liv utan att det ”måste” synas för hela världen. Ett uppbrott från en relation, eller en ny relation som inleds. Ett nytt jobb, eller ett avslutat jobb. Samma sekund som ett barn föds ska kameran fram och det nya livet med familj ska visas för hela världen. Är någon inte tillräckligt aktiv på sociala medier undrar människor hur hen egentligen mår.  Är någon för aktiv kan människor undra precis detsamma.

Självfallet kan sociala medier också hjälpa oss att känna oss mindre ensamma i det som händer oss just nu. När jag läser om andra i min ”närhet” som hittat nya vägar i livet men ändå ser ljust på framtiden, fylls även jag av framtidstro. Det är gott när människors vägar delas på ett ömsesidigt plan. När drömmar, förhoppningar och önskningar ser olika ut, finns det ingen anledning att tvinga ihop vägarna igen. Då är det bättre att istället önska varandra lycka till på varandras fortsatta resa. Självklart är det oftast väldigt tråkigt med uppbrott då det ger upphov till en känsla av tomhet, misslyckande och saknad. Men ibland är det faktiskt det ända rätta och då gäller det att hitta sig själv igen och att anpassa sig till ett nytt liv. Först med sig själv, och sen på tanken att ge av sig själv och sin kärlek på nytt till någon annan. Något som kan kännas både skrämmande och förlösande.

Idag blickade jag ut över havet. Såg Ven- båten glida in mot land från min balkong. Solen värmde mitt ansikte och jag tackade Gud för både tårar och skratt, kärlek och skilda vägar. Det låter kanske konstigt, men livet är som en färgpalett. Vi måste våga blanda färgerna för att få till de kulörer vi vill använda oss utav för att hitta nyanserna. Målar vi med färgerna precis som de är blir det väldigt endimensionellt. För att hitta rätt och bottna i livet måste vi prova oss fram. Ibland måste vi kanske till och med måla om tavlan. Eller för att använda Biskop Johan Tyrbergs metafor: Ibland går vi på grund eller får bottenskrap. Men då lär vi oss av det. Istället för att bli rädd och uppgiven får vi prova igen. Kanske använda nya sjökort. (Herr Tyrberg är ej citerad här så ni vet.) J Dock känner jag mig inte riktigt hemma bland ”båtfolket” även om min pappa var sjöman. Så jag återgår till konstens värld då båda mina föräldrar var/är konstnärer.

färgpalett

Ibland målar vi med de stora penseldragen och ibland med de små. Men det är först när färgen kommer på duken vi kan se att livet skapas och att världen är otroligt vacker. Vi måste betrakta och bejaka livet. Picasso säger: ”En målning är aldrig mer levande än när den blir betraktad.” Sen gäller det att inte se bakåt. ”Ty det som en gång var är borta.” Att glömma sin historia är inte möjligt, men den får inte grusa det som komma skall. Det är en konst att tacka för det som varit, ta det i hand och ta med oss erfarenheterna på ett konstruktivt vis. Picasso säger också: ”Mina tidigare målningar intresserar mig inte längre. Jag är mycket mer nyfiken på det jag skall komma att måla.”

”Ge inte upp er frimodighet, den skall rikligen belönas. Uthållighet är vad ni behöver för att kunna göra Guds vilja.” Heb. 10:35-36

Nu spirar livet på nytt… Älskade vår, du är så efterlängtad! Jag har nästan svårt att hålla ögonen på vägen när solen skiner. Det är inte för att jag blir bländad, utan för att jag njuter så av alla människor som går och ler… Det smittar och det vårviruset vill jag inte vaccinera mig mot.

vitsippor

På insidan ut

Nu längtar våra bleka vinterkroppar, längtar efter solens värme och längre dagar. Det som var dött ska väckas till liv.

Ibland tar bruset över för mycket. Bruset som stör kommunikationen med dig själv.

image

I helgen bytte jag ut det bruset mot havets brus. Fyra dagar i Spanien med mig själv gjorde gott för själen. Ibland behöver man ta ett steg ut och försöka se saker från en annan vinkel. Ibland funderar vi för mycket över vad andra tänker och tycker, att vi glömmer att lyssna på vad vårt eget hjärta säger oss. Kanske är vi rädda för att göra det som gör oss lyckliga.

Många är rädda för ensamheten. Jag kan inte påstå att jag själv alltid är vän med den. Men många är också rädda för att komma för nära någon annan. Då ensamheten istället blir något man vant sig vid och som fungerar som ett skydd. Kanske är dessa motsatser något många av oss behöver bejaka. Att både kunna stå på egna ben, vara självständig och trivas i sitt eget sällskap, med sina egna tankar. Samtidigt som vi vågar låta någon annan människa komma nära inpå, så nära att det kanske till och med kan göra ont. Vi lever i ett individualistiskt samhälle, var tredje svensk bor ensam och vi har de högsta siffrorna för singelhushåll i världen. Är vi vilsna själar eller ser vi det som ren lyx att inte behöva ta hänsyn till en annan människa? Det ena behöver inte utesluta det andra och jag sitter tyvärr inte på några sanningar om detta.

Tommy Nilsson sjunger ”Vi är alla samma människa, lika olika som du. Vi kan lära av varandra…” ”… Var stjärnorna faller är det ingen som vet…”

Kanske behöver vi se tecken eller under för att tro. Jesus säger i Joh. 4:48 ”Om ni inte får se tecken och under, så tror ni inte.” Kanske är vi omättliga på det. Vår tro ser olika ut och har olika behov. Precis som våra liv. Men jag är övertygad att Gud verkar på det sätt som i slutändan blir rätt för mig. Men visst gör det ont ibland.

Ja visst gör det ont

Ja visst gör det ont när knoppar brister. Varför skulle annars våren tveka? Varför skulle all vår heta längtan bindas i det frusna bitterbleka? Höljet var ju knoppen hela vintern. Vad är det för nytt, som tär och spränger? Ja visst gör det ont när knoppar brister, ont för det som växer och det som stänger. Karin Boye

För att byta spår något så tänker jag åter på Tommy Nilssons låt. Men istället för att vi alla är samma människa så tänker jag på att kyrkan är en kropp med många lemmar.

image Precis som att vi längtar efter att våren ska väckas till liv så behöver kanske också kyrkan väckas till liv. Det kan vi endast göra tillsammans, men på olika sätt. Du som läser detta behövs! Du är viktigare än du tror! Jag tror att jag talar för samtliga församlingar om att det önskas och jobbas för en levande öppen kyrka. Att dina åsikter som medlem i Svenska kyrkan behövs. Församlingen är inte bara kyrkor, församlingshem och sockenstugor. DU är församlingen!

Den senaste tiden har vi kunnat läsa och höra om de många utträdanden i Svenska kyrkan. Svenska kyrkan är en mötesplats. En plats dit alla är välkomna utan exkludering. Detta är något som kanske inte alla uppskattar, men som Svenska kyrkan står för. Det är inte lika med att vi förringar vår kristna tro, inte står upp för den, eller tonar ner oss själva. Tvärtom.

Oftast tror jag att kyrkoavgiften är den som många undrar över. På Svenska kyrkans hemsida kan du läsa detta:

KYRKOAVGIFTEN GÖR GOTT FÖR MÅNGA

Största delen av din kyrkoavgift går till arbetet i din lokala församling. Genom att betala kyrkoavgiften är du bland annat med och stödjer:

  • kyrkans öppna förskola där små barn och deras föräldrar kan mötas,
  • gemenskapsträffar för äldre,
  • arbete för människor i utsatta situationer,
  • ett rikt musikliv med körer och musiker,
  • underhållet av våra kyrkobyggnader.

Du stödjer även en kyrka som:

  • vill förmedla hopp till den som drabbas av sorg och smärta,
  • vill vara med och uttrycka den glädje man känner över att ha fått barn eller funnit en partner,
  • tillsammans med andra goda krafter vill vara med och bygga ett så bra och tryggt samhälle som möjligt.

I skrivande stund har jag precis sagt hejdå till dagens konfirmander. Vi har många konfirmander just nu, 45 stycken. Det är fantastiskt roligt och givande. Samtidigt som det kräver mycket. När jag döper barn brukar jag säga att barnen är allas vårt ansvar. Detta gäller även när barnen blivit lite äldre. När hormonerna sprutar och livet spretar. Dessa ungdomar försöker hitta sin plats, sin väg i livet. Alla växer inte upp under samma förutsättningar. Självkänslan när man är 14 år kan oftast tyckas väldigt hög utåt sett. Men lika ofta är den precis tvärtom. Vi har alla ett ansvar att se och lyssna. Det kan göra stor skillnad! Tänk på att för världen kanske du bara är en person, men för en person kan du vara hela världen. Att växa gör ibland ont precis som det beskrivs i dikten ovan. Vi har alla känt denna värk både metaforiskt och bildligt sett. Men den kan lindras. – MED KÄRLEK.

Ta hand om er alla och var rädda om er. Hoppas vi ses!

image

 

 

 

 

Ett sprucket men ett hoppfullt halleluja

Det är något romantiskt och visst över julnatten. Allt känns idylliskt och aningen rosaskimrande. Ett barn är fött på denna jord…

Kyrkbänkarna är fulla, stearinljusen tända och stämningen är hög. Människor samlas mitt i natten, ett lugn infinner sig som en helande kraft och gemenskapen känns nästintill magisk. Som om vi tillsammans kunde göra under i vår värd just här och nu.

Några dagar innan jul fick vi reda på att vi inte kan få barn på ”naturlig” väg. Iklädda gröna rockar och mössor stod jag bredvid britsen, klappade en svettig panna och försökte hålla modet uppe. För varje prov som togs och som synades i rummet bredvid med mikroskop, kom en kvinna med hökögon tillbaka och skakade på huvudet med ledsam min. Läkaren såg ännu mer sammanbiten och koncentrerad ut, som om han kände vår sorg och därför inte ville ge upp. Tyst bad jag till Gud varje gång samma kvinna gick ut med ett nytt prov från operationsrummet som skulle synas. Återigen kom hon tillbaka med samma ledsamma ansiktisuttryck och den där skakningen på huvudet som skar i bröstet.

Nu är det lille julafton och jag sitter här och ska försöka skriva predikningar till morgondagens gudstjänster. Till Maria och Josef kom inte ängeln med ett skakande huvud, utan med ett glädjebud.

jesusbarnet

Här sitter jag och är avundsjuk på Maria och Josef… Är det verkligen okej att vara tänker jag? Känslorna stormar inombords, och livet känns lite orättvist och hopplöst. Samtidigt som det också känns hoppfullt.  – Det är fortfarande något visst över julnatten. Och om sanningen ska fram så var det inte idylliskt och rosaskimrande för Josef och Maria heller. Julnattens människor var inte beskyddade från mörkret och livets kamp. De visste, liksom många idag hur det är att leva på flykt eller hur det är att leva som hemlös, eller hur det är att få ett barn som man inte vet hur man ska kunna beskydda.

Att jaga och jäkta är inte meningen med livet. Varken efter den perfekta julen eller efter det perfekta livet. Stanna istället upp och försök att ge dig själv lite sinnesro. Det ”normala” och det ”perfekta” finns inte.

Gud kom till oss – i ett vanligt stall, en vanlig natt och inget blev som vanligt igen. Gud blev ett med oss.

Vi är inte ensamma på vår vandring genom livet. Livets mörker, utsatthet och sorg kommer vi inte undan. Men Gud övervinner allt detta med sitt ljus. Julen är ändå den tid som med sin glädje och ljus omringar oss alla. Hur våra liv än må se ut. Gud är inte långt borta från någon av oss. Jag är förvissad över att när mörkret känns djupare än någonsin desto mer kraftfullt är också ljuset.

Jag önskar er alla en God och välsignad jul. Var rädda om er!

Just nu går denna låt varm i lurarna…

…som jag också ska sjunga på julnatten.

Vill också passa på att slå ett slag för Svenska kyrkans julkampanj. LÅT FLER FÅ FYLLA FEM! High five för barnen – #5för5

Dela en high five för att fler ska få fylla fem. För varje offentligt delad high five-bild med #5för5 ger våra sponsorer fem kronor. Dela på Facebook, Twitter och Instagram.

https://www.svenskakyrkan.se/highfive

ALLA barn är ALLAS barn. Vi har ett gemensamt ansvar! Gud kom till oss som ett litet barn, för att påminna oss om att vi måste se på världen från barnens perspektiv!

 

 

Ett namn…

I livets bok är våra namn skrivna. penna-och-papper

Hoppets tecken. Stillhet. Toner. Bön. Ett namn läses upp. Ett ljus tänds.  Ett namn som rymmer ett liv. Ett unikt liv, värdefullt och oersättligt. Ett kort eller ett långt liv som fyllts av glädje, sorg, arbete och vila. Vid dopet lyser ett dopljus, ett ljus som påminner om att Jesus säger till Dig: ”Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.” ”Jag är världens ljus” säger Jesus.

ljus

När vi till helgen tänder ljus i kyrkor och på kyrkogårdar påminner det mig om detta. Att livet är starkare än döden. Ljuset starkare än mörkret. Vi sätter alla våra hjärtavtryck. När vi lämnar avtryck efter oss kan inte ens döden radera dem igen.

Allhelgonaljus i form av hjärta

Inte ett endaste liv har levts förgäves. Och det som tar slut här tror jag bara är början på något nytt. Gud tar emot oss utan att se till våra tillkortakommanden. Jag är förvissad om att Gud ser våra goda intentioner och förstår allt det som blev och inte blev. Att Gud kallar på oss vid namn med förlåtelse och kärlek i rösten.

Som liljan på sin äng, som fågeln högt i skyn, som stjärnan i sin rymd, så är jag till i dig. Du mäter alla mina år. Du räknar mina huvudhår. Jag växer i din närhets land, du bär mig i din hand. Och inte ens ett strå på ängen vissnar bort och inte ens en sparv till marken faller ner, om inte du har stakat ut när livet börjar och tar slut. Vart än jag flyr så finns du där, du har mig mycket kär

Psalm 798

Sorgen är den process vi måste ta oss igenom för att läka. Så trots att den smärtar är den en vän som vill hjälpa oss att acceptera det vi inte kan förändra. Att livet som fortsätter inte fortsätter på samma sätt, men kan bli bra ändå. Inte sällan är sorg också förenad med tacksamhet för vad som varit eller lättnad för det som blev. Det finns inga känslor man kan känna som är fel när någon nära gått bort, många gånger känner vi att livet är orättvist och att vi helst skulle vilja vara med och påverka våra öden. Samtidigt som många av oss också känner en tacksamhet för att det inte är människans sak att avgöra. Det ligger en viss befrielse och nåd i att människan inte är förmögen att påverka så mycket som hon skulle vilja.

Ibland behöver vi bygga upp och byggas upp igen. Livets olika perspektiv, erfarenheter och skiftningar formar oss hela tiden. Det som en gång var är nu något annat. Men Gud är beständig i sin kärlek och trofasthet.

imagesi0k2kcbc

Den som lever ett liv med kärlek och förlust har både vunnit stort och förlorat stort. Men trots smärtan det innebär att förlora någon kär, skulle jag inte vilja leva ett liv utan kärlek. Hellre ett rikt liv med kärlek, sorg och förlust än ingetdera. Starka band vävda av kärlek kan aldrig förgöras.

På en knappnål jag har så står det: Lean on me! Come to me, all you who are weary and burdened, and I will give you rest. #Jesus

Jag glömmer aldrig den dag samtalet kom efter att min pappa fått hjärtstillestånd. Respiratorn skulle stängas av och tårarna rann längs med pappas kinder. Reflexer sa läkaren. Kanske inte, tänkte jag. Jag höll honom hårt i handen och kysste hans kind. Tänk att minnena, doften, rösten, skratten, blickarna och känslan av kramarna inte har försvunnit. Pappa har, men inte det som var han. Att det finns kvar gör att pappa fortfarande finns kvar som en del av mig. Livet är starkare…

Tack mamma och pappa för det liv jag fått. Jag älskar er!

Det finns många jag älskar. Och ibland är jag rädd att jag älskar för mycket. Ju mer jag älskar desto mer ont kan det göra. Men jag tänker inte sluta älska. Däremot vill jag bli bättre på att ta vara på det som är nu.

bro

Ett namn läses upp. Några få bokstäver. Men ack så mycket mer ändå.

Ja visst gör det ont

Ja visst gör det ont när knoppar brister. Varför skulle annars våren tveka?Varför skulle all vår heta längtan bindas i det frusna bitterbleka? Höljet var ju knoppen hela vintern. Vad är det för nytt, som tär och spränger? Ja visst gör det ont när knoppar brister, ont för det som växer och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller. Skälvande av ängslan tungt de hänger, klamrar sig vid kvisten, sväller, glider – tyngden drar dem neråt, hur de klänger. Svårt att vara oviss, rädd och delad, svårt att känna djupet dra och kalla, ändå sitta kvar och bara darra – svårt att vilja stanna och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper, Brister som i jubel trädets knoppar. Då, när ingen rädsla längre håller, faller i ett glitter kvistens droppar glömmer att de skrämdes av det nya glömmer att de ängslades för färden – känner en sekund sin största trygghet, vilar i den tillit som skapar världen.

Karin Boye

Jag önskar er en fin och ljus allhelgonahelg!

 

 

 

Gulliga små terrorister

Det råder lite vemod på gården. Dagen eller dagarna när lammen tystnar är här… Det är alltså dags att skicka lammen på slakt. Trösten finns i att de haft det så bra man bara kan ha det i livet som ett lamm!

Det är synd att min kära bonde inte är bokstavstroende. För då hade han kanske varit lite mer lättövertalad till att behålla några lamm.

1 Mos 21:21 – Men sju lamm i hjorden tog Abraham (Krister) undan.

Eller:

3 Mos 23:20 – Och prästen (Bernice) skall lyfta upp dem till ett offer inför Herren (Men bara för att beskådas) tillsammans med de första bröden av skörden och två lamm. De skall helgas åt Herren och tillhör prästen (Bernice).

imageimageimage

”Jag hoppade ut ur hagen för att möta dig när du kom hem…”

Höstterminen är i full gång och konfirmanderna likaså. Våra församlingshem har nu 45 konfirmander som kommer varje vecka. Det är underbart! Tonåringarnas hormoner fyller rummen…

image

Min sambo har det nästan likadant på sitt jobb.. De 45 lammen (lika många lamm som konfirmander) är tonåringar nu. Tackorna/mammorna är trötta och längtar efter att gå och beta i lugn och ro. En dag sa jag:

  • Jag skulle också vilja vara lantbrukare. Sitta i traktorn hela dagarna, i mina egna tankar. Sköta fåren och ha en alldeles lugn och harmonisk dag…
  • Krister svarade: Skojar du?! När jag går in till fåren är det IS jag möter. De stångar mig och ”skriker” på mig. Var har du varit? Du skulle varit här för länge sen! Hör du inte att vi nästan svälter ihjäl? Du är vår tjänare och du ska komma när vi väcker dig på morgonen!

En dag fick alla får några påsar fallfrukt. De visade inte jätte mycket tacksamhet utan tryckte mest i sig frukten.

En annan dag när jag skulle köra hem från jobb (ganska sent på kvällen) stod ett gäng killar med sina moppar utanför. De körde runt och ”burnade” med sina mopeder. Med hjälmarna på såg jag inte vem det var. Sen började dem vinka en efter en. Jag satt i bilen på parkeringen och de kom fram till mig. Jag rullade ner rutan och innan jag visste ordet var stoppade en kille in hela överkroppen i bilen. Han skulle krama mig. Det var mina gamla (fjorårets) konfirmander som stod där. Jag klev ur bilen och fick kramar av alla. De skämdes inte trots att några av deras kompisar som inte var konfirmander tittade lite konstigt på dem. Jag kom på att vi hade en massa frukt inne i församlingshemmet och bad killarna titta till min bil. Dörren till bilen stod helt öppen. När jag kom tillbaka delade jag ut frukt till hela gänget och kände mig som en gammal tant. De frågade om de inte fick komma och hälsa på och sa att de saknade konfirmationstiden. Mitt hjärta smälte, och känslan att jag har värdlens bästa arbete omslöt mig. En känsla som infinner sig så många gånger. Tack Gud!

Så hur trevligt det än må vara med ett kommande påvebesök, slår det inte konfirmandernas besök.

Jag glömmer aldrig när jag själv var konfirmand och rymde hemifrån en gång. Jag hade varit borta i två dygn och vandrade i mörkret längs en väg för att lifta. När första bilen stannade och rutan rullades ner, hörde jag: ”Bernice! Vad gör du här? Det var min konfirmandpräst Per Kristiansson.

Ps 71:5 – Du är mitt hopp, o Herre, min Gud, min trygghet ända från min ungdom.

 

 

Koka kaffe…

Kommer ni ihåg simmärket baddaren? Det första märket man kunde ta… Ett moment man skulle klara av för att ta det märket var att koka kaffe på vattenytan genom att bubbla med munnen. Vilken tur att vi lärde oss det så tidigt! För är det inte det man som vuxen gör alldeles för ofta i livet? Alltså försöker ha huvudet precis ovanför vattenytan när livet blir för mäktigt.

baddaren

I mitt arbete hör jag många livsberättelser. Många av dessa berättelser skulle kunna bli till tjocka böcker. Vi trampar vatten och försöker hänga oss kvar. Ofta förundras jag över hur mycket en människa kan orka. Alla har sin berättelse och varje berättelse är unik. Det ena kapitlet är inte det andra likt. Det här med att vända blad, som kungen sa… Varje dag vänder vi blad. Gud skriver vårt namn i livets bok, men slutar inte där. Vi är inte bara en anteckning. Vi är aldrig ensamma. ”Han ger mig ny kraft och leder mig på rätta vägar…”

Just nu kretsar min och min blivande mans värd om att få barn. Långtifrån alla förunnat. Många har vandrat den vägen innan oss. Varför blir det inget? Vad är det för fel på oss? Hur länge ska man orka? Livet runtomkring blir suddigt. Man börjar få tunnelseende. Allt kretsar kring den stora längtan. Barn.

Jag läser ur Med evig kärlek: ”Gud kan vara väldigt tydlig när han vill. Ge liv till förtorkade benknotor, det kan bara Gud. Det Gud gjorde då, kan han också göra idag. De förtorkade benen kan bli en symbol för allt det som verkar dött. Finns det något i ditt liv som känns hopplöst och oinspirerande? Något som du längtar efter att få känna hur det fylls av Guds närvaro, av liv. Kan Gud ge liv till en benknota, kan han sannerligen göra samma sak med dig.”

Jag vet inte om jag ska ta det som ett hån eller hopp. Men beslutar mig för att välja det sistnämnda.

Be ständigt står det i bibeln. Jag finner mig själv i kyrkan om kvällen, tårarna rinner ner för mina kinder när jag ensam går in i den mörka tomma kyrkan. Men jag känner mig inte ensam. Jag har längtat. Längtat till Gud. Ibland längtar jag efter Gud så fruktansvärt mycket. Det låter kanske konstigt när jag jobbar som präst i Svenska kyrkan. Kanske är det samma sak för en kock eller konstnär. Att längta efter det som en gång var det man levde för, men som ibland tycks bli till vardagsmat. Men jag är inte rädd för den längtan. Inte längre. Innan skrämde den mig. Betyder det att jag kommit bort från Gud? Nu tänker jag att det betyder att jag är närmre, men den påminner mig om att ständigt komma tillbaka till källan. Källan som ger mig liv.

Kanske är det samma sak med vår längtan efter barn. Min rädsla kan omvändas till bön. Inte bara för mig utan en bön för alla som längtar. Kanske något som verkade hopplöst kan lösa sig ändå fast på ett annat sätt än det jag först tänkt mig… Gud griper inte alltid in på det sätt jag vill. Men lyssnar, stöder och bär. Vad mer kan jag begära?

Jag lyssnar på låten ”Strö lite socker på mig” av Timbuktu eftersom en medarbetare denna lunch sa: ”Ibland önskar jag bara att någon såg mig och strödde lite socker på mig.

Gud strö lite socker på oss så att vi slutar koka kaffe på vattenytan och går från baddaren till simborgarmärket.

Några rader ur låten som definitivt kan tolkas (i min värld) till relationen mellan mig och Gud.

”Jag minns inte riktigt var jag träffa’ dig först
oavsett vad jag har sagt och oavsett vad du hört
jag tror jag blev presenterad för dig av någon annan
förmodligen min pappa, mamma eller hennes man
hur som helst är det länge vår relation pågått
fastän mitt jobb har förändrat vår situation något
du har gjort vissa dagar bättre bara av att va’ där
och jag undrar faktiskt hur länge jag kommer vara kär
säkert så länge jag lever – men det vet du väl
när jag dör så finns du kvar, du är en del av min själ
du har underlättat min väg i allt som har hänt
och när jag tänker efter verkar detta förutbestämt…

blessa mig mucho – jag kan inte vara utan
strö lite socker på mig som bara du kan
blessa mig mucho – ge mig inget än det bästa
strö lite socker på mig och det vill växa
blessa mig mucho – det får mig att vilja leva
strö lite socker på mig, jag vill ha mera
blessa mig mucho – jämt och ständigt
strö lite socker på mig är du vänlig”

Ett himmelskt recept. Bör tolkas bokstavligt!

Detta recept fick jag till mig från ovan. Ursprungstexten finns att hitta på www.koket.se Skulle vara egoistiskt att inte dela med mig av dessa kalorier.

Detta är min tolkning. Har dock kastat bort vissa ingredienser och bytt ut till andra. (Rekommenderas inte till söndagens texter…)

Kaka från kunskapens träd.  Redskap utöver köksredskapen: En bibel. Facit för den lata – Se nedan.

Den gula färgen kommer från äggen som våra snälla höns ger.

image

Du behöver

  • 4 medelstora mogna päron från kunskapens träd
  • 1 msk evangeliskt strösocker
  • 1 tsk äkta himmelskt vaniljsocker
  • Gudomligvaniljglass till servering

Kaksmet

  • 3 stora Jeremia 17:11
  • 4 dl Andra Mosebok 13:5 (Dock i annat sött format)
  • 4 dl Tredje Mosebok 2:2
  • Hackad choklad eller nougat av livets goda som Jesus vill att vi ska njuta av.
  • Ca 2 msk hackad mynta från den Helige Anden som ger liv åt kakan.

(Gärna chokladmynta vilket jag använde. Ger lite after eight smak.) Annars 0,5 tsk stött kardemumma som i originalreceptet.

  • 3 tsk Första Korinthierbrevet 5:6
  • 0,5 tsk av det Jesus i Matteus kap 5 vers 13 säger att vi är…
  • 25 g Psaltaren 55:22

Gör så här

  1. Sätt ugnen på 175 grader. Smörj och mjöla en 24 cm springform.
  2. Kärna ur päronen och skär 1-2 cm bitar. Lägg i en påse med 1 msk strösocker och vaniljsocker – skaka runt påsen. Lägg åt sidan medan du gör smeten.
  3. Vispa ägg och strösocker riktigt vitt och poröst.
  4. Blanda de torra ingredienserna och rör ner i äggsmeten. (Inkl. myntan och chokladen/nougaten)
  5. Bred ut den tjocka smeten i formen. Tryck nu ner päronen i smeten. Fördela små klickar av smör på toppen.
  6. Grädda i ca 45-50 min tills päronen är mjuka och kakan blivit gyllene. Täck med folie om kakan blir för mörk. Servera päronkakan ljummen med vaniljglass!

Välj mat efter säsong. Just nu svämmar päronen över.paron

Vi blir allt fler människor på jorden. Fram till år 2050 förväntas vi vara minst 10 miljarder människor som alla har rätt att äta sig mätta. Vi behöver hjälpas åt att uppmuntra människor att vara med och utrota hungern i världen. Detta kan man göra på olika sätt. Att tänka på vilka sorts produkter vi köper. Att handla närodlat och närproducerat mm. Vi behöver dela med oss av de resurser som finns på jorden och värna skapelsen.

Den mat vi äter påverkar andra. Ett aktivt val kan vi alla göra för att hjälpas åt.

Trevlig helg! Hoppas kakan ska smaka.

Facit för den lata:

Jeremia 17:11 = Ägg

Andra Mosebok 13:5= Socker

Psaltaren 55:22 = Smör

Tredje Mosebok 2:2 = Mjöl

Första Korinthierbrevet 5:6 = Bakpulver

Matteus 5:15= Jordens salt

Hösttankar

 En sida till vårt kommande församlingsblad.

Nu sitter jag här i juli månad och drömmer mig bort en stund till hösten. Den årstid som detta församlingsblad vittnar om. I skrivande stund ligger jag på taket i stekande sol och lyssnar på sommar i P1 och blickar ut mot rapsfälten som min käresta samtidigt tröskar.blad 1

Lovad vare du Gud, som vattnar fälten med ditt regn, och frambringar jordens gröda – Vårt dagliga bröd på vår jord. Hjälp oss att rätt bruka och förvalta vår jord.

Jag tänker på alla nya försteklassare. Själv minns jag de knallrosa, nästan självlysande kepsarna vi fick som det stod försteklassare på. Vi syntes i trafiken. Men blev vi sedda? Tyvärr skyddade kepsen inte oss mot mobbare och utstöttning. Jag minns rasterna som en enda lång kurragömmalek. En lek med en deltagare. Jag själv.

Gud, låt varje barn synas på riktigt, hjälp oss vuxna att se och gripa in.

För mig är hösten en tid för tacksägelse. En tid att förundras över. Kvällarna är fortfarande långa när de första tecknen på att sommaren inte är evig kommer.

kantareller

Värmen vänder. Gamla traditioner tar plats. Skördegillen.  Kräftskivor och löjliga hattar. Älgjakten. Ålagillen. Mårtensafton. Tacksägelsedagen. Den helige Mikaels dag. Alla helgons och alla själars dag. Ljusen tänds, så även längtan efter bön och reflektion.

Än är det långt till vintern och dagarna kan fortfarande bjuda på riktig högsommarvärme. När vi nu kliver ur våra badtofflor och återväder från våra semesterresor och sommarstugor får vi sätta samman vår vardagliga värld igen. Efter en tid då vi låtit oss sköljas bort till en aningen diffus tillvaro. När vi så smått börjar ta avsked av sommaren och hösten nalkas, infrias många ”nyårslöften”. Saker vi vill ta tag i, förändra till något annat. Kanske tänker någon: ”Jag ska minsann inte springa i det där hamsterhjulet mer, det är dags att kliva av.” Eller: ”Skönt att allt är som vanligt igen.” Gemenskaper årerupptas och livet går åter sin lilla gång. Men hösten har också ett visst mått av vemod i sig, nämligen påminnelsen om livets förgänglighet.

image

Gud kom till oss när tvivel råder, hjälp oss då att växa och mogna i vår tro. Låt ditt ljus lysa upp vår stig i mörkret.

Gud, Du som fortsätter att kalla oss att arbeta för rättvisa, fred och försoning. I en värld märkt och sårad av orättvisa, våld och likgiltighet. Fyll oss med ett hopp bortom allt förnuft.

”Jag är så glad att få tacka dig, och gärna vill jag det göra. Jag vet det visst att du ser på mig, och vad jag ber vill du höra.” Ps. 210

Jag önskar dig en ljus och färgsprakande höst. Var rädd om dig!

Bildresultat för höst

Sidan om…

Vid många tillfällen i livet står vi vid sidan om. Ibland är vi MITT i livets och händelsernas centrum. Men ibland står vi vid sidan om. Antingen är det ett aktivt val eller så är det tillfället som gör det.

Vid sidan om,  med alla de känslor som en människa kan känna.

Att stå vid sidan om kan både betyda att du inget gör, men det kan också betyda precis tvärtom.

  • Sidan om din vän på skolgården som blir kränkt. Antingen står du vid sidan om och säger: ”rör inte min kompis!” Eller också är du passiv.
  • Sidan om i kaoset… En sjukvårdare får möta en chockad och rädd liten pojke, täckt av blod och smuts. Mannen bär upp pojken på en stol i ambulansen. Han sitter som ett ljus och möter världens blickar. Med sina stora ögon är det som han säger till hela den vuxna befolkningen i vår värld: ”Varför gör ni så här?” Hemma i TV sofforna får vi ännu en gång en bild som svetsar sig fast på näthinnan, tagen från en värld där scener gång på gång spelas upp av grymhet och våld.
  • Jag som kristen i Sverige skäms när jag står bredvid min koptiska vän Michael från Egypten. Michael, som varje dag ser på sitt intatuerade kors på sin handled. Som en påminnelse om att han är kristen och av samma anledning behöver frukta sitt liv ibland. Många tänker – På vilket sätt står Svenska kyrkan bredvid våra kristna systrar och bröder? Under 2014 nådde Svenska kyrkans hjälp ut till mer än två miljoner flyktingar. Vi samarbetar internationellt mot förföljelse av kristna, och av ­säkerhetsskäl sker arbetet ibland i det tysta. Men engagemanget för utsatta människor kan ­inte villkoras utifrån trostillhörighet, skriver ärkebiskop Antje Jackelén.
  • Att som präst finnas vid sidan om i sorgen. Att lägga sin hand på kvinnans hand som alldeles för tidigt misst sin man. Att krama om barnen som alldeles för tidigt misst sin pappa. Ibland räcker orden inte till. Men förhoppningsvis är ens närvaro, tysta och uttalade böner en bit på vägen.
  • Eller att som storasyster stå sidan om lillasyster som ska döpas. Att känna sig viktig med en uppgift. Att hälla upp vatten i dopfunten och torka huvudet efter att prästen blött ner systerns huvud med vatten.

image

  • Att stadigt stå sidan om varandra i ett känsloladdat ögonblick med ett löfte om fortsatt kärlek och trohet, men nu som man och hustru. Löftet om att älska varandra i nöd och lust inför Gud, vänner och familj.

Första helgen i augusti var det bröllop för en av mina vänner som jag känt längst i mitt liv.

När jag frågade dem varför de ville gifta sig så svarade dem: ”Det är det yttersta beviset för vår kärlek. Något vi vill slå vakt om. Vi visar för oss själva och för andra att det är vi och hur mycket denna relation betyder för oss.”

Mikaela (bruden) och jag har känt varandra i evigheter. Vi lekte häst – på våra cyklar. Vi gjorde våra debuter tillsammans i livet. Vi drack billigt vin och blev fulla, färgade håret eller solade med citron i det så att det skulle blekas. Vi har följts åt sedan lågstadiet för att slutligen ta studenten tillsammans. Vi fanns alltid där för varandra även om det fanns år då vi inte träffades så mycket på grund av olika studier eller bostadsorter.

En gång när vi var små fick Mikaela skriva ett kärleksbrev som var från mig. Hon följde hela vägen med mig och la det i killens brevlåda. Det är vänskap. Hon gjorde det jag själv inte vågade. Denna kille blev i och för sig kär i Mikaela sen, men det är en annan historia.

Sen jag var 11-12 år har hon varit som en extra mamma för mig. Alltid gett mig tipps och råd, förbjudit mig att göra vissa saker och pushat mig till andra. Hon har alltid funnits där för mig när livets läxor kom ikapp. Rest mig upp när jag har fallit och pusslat ihop mig igen. Vi har stått bredvid varandra även när det varit fysiskt omöjligt.

Det var en bröllopshelg som hette duga och som varade i dagarna tre. Jag var både tärna och präst. Det fanns fyra tärnor. En gul, turkos, grön och rosa. Tärna ”grön” var höggravid och var beräknad att föda i anslutning till brölloppshelgen. Även detta är en mycket nära vän och hennes närvaro var viktig för oss alla.

Detta är från första kvällen då vi alla var samlade.vi

Första kvällen nådde sitt slut med tärna grön och hennes man närvarande. Vi gick och la oss vid midnatt och Klockan 02.00 knackade det på vår dörr. Vi studsade upp… Eller om sanningen ska fram sov jag så djupt att jag istället inbillade mig att jag drömde att det knackade på dörren. Men efter en stund såg jag sanningen i vitögat och den blivande pappan stod i dörren och undrade om vi kunde köra dem till BB. Krister hoppade i sina byxor och körde fram bilen. Han hörde smärtan i baksätet yttra sig genom slag mot bilrutan, samtidigt som den blivande pappan försökte trygga och stötta. Det var ju faktiskt det enda han kunde göra, att finnas bredvid. 03.10 kom en liten flicka till världen. Två lyckliga men trötta föräldrar fick träffa sitt barn för första gången.

fötter

Dagen efter gick vigseln av stapeln. Vi skulle upp tidigt för fotografering mm. även om själva vigseln inte var förrän kl. 16.00

Jag var trött och Krister som hade kommit tillbaka från BB försökte med små gulliga ord väcka mig. På andra sidan väggen, sidan om oss, bodde en annan gammal kär barndomsvän tillsammans med sin man. Som ni kanske vet är sann vänskap ärlig och utan filter. Den här vännen vet hur morgontrött jag är och störde sig på Kristers tafatta försök att få upp mig. Dörren till vårt rum slogs upp, så gjorde även mina ögon… Jag hör: ”Bilen går om 10 min och då ska du sitta i den.” Varpå jag svarar: ”Jag tror jag ansluter lite senare och hoppar över champagnefrukosten.” Min vän drar fram skuldkänslosvärdet. – ”Jaså, vad tror du Mikaela skulle tycka om det?” Jag svarar att jag måste vara utvilad till vigselceremonin, det är ju ändå en ansträngning från min sida. Min vän svarar: ”Bu-hu, stackars dig.” 10 min senare sitter jag i bilen…

image

Tacka vet jag vigslar utanför vänskapskretsen. De behandlar fortfarande en präst med respekt… :P

image image

Efter mitt vigseltal under ceremonin sjöng jag en liten överraskningssång. Dock med en aningen hes stämma.

Sång. Mel. ”Känn en doft av kärleken” Nu har dagen kommit. Som ni länge väntat på. Jag fick bli er präst – tänk vilken tur, och brudtärna också. Vad hade vi väl väntat, än en magisk bröllopshelg. Ja kärleken den flöööödar mellan er. Det kan vi alla se. Refr:

Slå ett slag för kärleken och att ni blivit ett. För detta är er stora bröllopsdag och vi vill hylla den.

För jag tror på kärleken och att ni funnit rätt. För jag vet att ni har det som krävs för ett lyckligt äktenskap.

Min bästa vän nu gift sig, tänk så mycket vi har gjort. Jag är dig evigt tacksam för att du – alltid funnits där. En 08:a jag tänkte, men visst det får väl gå. Men åh vad jag är glad att det blev du, en vän att lita på.
Refr: Slå ett slag för kärleken och att ni blivit ett. För detta är er stora bröllopsdag och vi vill hylla den. För jag tror på kärleken och att ni funnit rätt. För jag vet att ni har det som krävs för ett lyckligt äktenskap. Nu är ni, Herr och Fru Odlander, ett sånt maka par.

Jag är så lycklig för er bådas skull. Ni vet jag älskar er.

Lycka till och Må Gud rikligen välsigna er kärlek och ert äktenskap!

m&b

Gräset var grönt. Men det är inte alltid grönare på andra sidan. Om så är fallet, finns inget annat att göra än att vattna sitt eget.Mikaela och Buster valde denna dag att alltid göra sitt yttersta för att vattna och gödsla sitt eget gräs med massor av kärlek genom livet.

Däremot var det några andra som häromdagen lockades av det gröna på andra sidan… Jag stod bredvid och filmade. Klicka på länken för att se när fåren är på vift.

Klicka här för att se när fåren är på vift.

Fast går man tätt vid varandras sida så är det inte så läskigt att vara på upptäcktsfärd.

image