Gualöv, Ivetofta, Gualöv och lite grönt nagellack

Gualövs kyrka fylldes igår kväll med toner från vackra kärlekssånger. En styck sopranstämma samt en gitarr var instrumenten. Livet borde levas i kärlekens tecken, men ibland är dock kärleken en riktig plåga.

Men gårdagens kväll var hur som haver i just kärlekens tecken.

Klockan 10.00 var det gudstjänst i Ivetofta kyrka vilken jag hade med Pia Wiktors. Nu sitter jag utanför Gualövs kyrka och bättrar på mitt nagellack i väntan på att klockan ska bli 18.00 då jag tillsammans med andra kolleger håller i mässan här. Välkomna! 

Ps. Det gröna nagelkacket fick jag tillsammans med alla de andra liturgiska färgerna i prästvignings present av ljuvliga Hanna Malmqvist och Ellinor Burman i HelgeandsförsamlIng i Lund. Och nu är det ju trefaldighetstiden dvs grön färg. ;)

imageimage

Sankt Månsgatan 7E

Snart ska mitt lilla dockhus på 43 kvm säljas. Min 5:e lägenhet. Passade på att ta lite amatörbilder med mobilen samtidigt som fotografen tog bilder med sin kamera av lite annan kvalité. ;) Undrar vem som ska få njuta av dig nu lilla lägenhet. Kommer sakna August Strindberg som bodde i huset bredvid. Låtsades ibland att han fortfarande gjorde det, då kunde jag inte låta bli att hojta ”Tjena August” när jag cyklade hem innan jag svängde in på gården efter Hotell Concordia.

imageimage

imageimageimageimageimageimageimageimageimageimageimage

Efter att mäklare och fotograf hade gått passade jag på att njuta av stadens bästa bageri. Stenugnsbageriet. En surdegsbaguette samt en chokladfondantkaka fick följa med hem. Lägenheten var sig inte riktigt lik utan tavlor och själ. Men Stenugnsbageriets kreationer var precis som förr… alldeles underbara! #Egentid!

image

 

 

Mys, Mat och Mer av Mångsidigt arbete

imageimageimageimageimageimage

Börjar känna mig som hemma… Sölvesborg är härligt. En tur på cykel i den vackra omgivningen är verkligen att rekommendera. Glöm då inte att äta glass som man får i stora lass men innan det så är sillamackan ett måste! Mätt och belåten kan man sitta på en bänk och titta ut över havet och pussas på den alldeles speciella ”pussplatsen.” Om det hände här, vid denna utfärd förtäljer inte historien. ;)

****************************************************************************************

– Att mitt namn på en galge skulle stå, med prästkläder hängandes ovanpå, trodde jag aldrig jag skulle nå. Dessa träder jag i för att visa att det inte är >jag< som har något att bevisa. Jesus.- Vägen, Sanningen och Livet är, vill säga dig att du inte ensam något bär.

imageimage

Nu har jag hunnit ha fler begravningar och dop. Det blir onekligen kontraster i vardagen med både avsked för en avliden kyrkomedlem för att sedan i dopet välkomna en annan. Men så är livets gång.

Det känns så fantastiskt att få vara med om båda.

Tack min Gud för vad som varit, Tack för allt vad du beskär. Tack för tiderna som farit, Tack för stund som inne är. Tack för ljusa, varma vårar, Tack för mörk och kulen höst. Tack för redan glömda tårar, Tack för friden i mitt bröst.

Tack för vad du uppenbarat, Tack för vad jag ej förstår. Tack för bön som du besvarat, Tack för vad jag inte får. Tack för livets hemligheter, Tack för hjälp i nödens stund… Ps.261

Dop.

Hur gick mitt andra dop då? Med tanke på att jag inte riktigt fixade att hålla barnet vid det första dopet under själva dophandlingen, så gick detta bättre. Eller ja, det beror på vad man tycker är minst misslyckat. :P

1. Att inse efter en alldeles för lång tids joksande (möjligtvis ett skånskt uttryck) att jag aldrig kommer få ner barnet på rygg inklämd mellan arm och midja hållandes med endast vänsterarm för att ha högerhand fri. Vilket leder till att pappan kallas fram för att hålla barnet och alla i bänkarna pustar ut i en gemensam lättnads suck.

2. Jag peppar mig själv för att jag vid detta dop ska lyckas hålla barnet. – Jag kan, Jag kan, Jag kan… Med min kyrkoherdes tipps rullandes som ett mantra framför mig tar jag ett grepp om barnet lägger honom på vänster axel får in honom mellan arm och midja… Men varför känns allting så långt ner…? Känner att jag nästan håller honom nere vid höften… och varför står jag med böjda knän? Känner mig väldigt obekväm i denna ställning, vilket jag även kan se att det lilla dopbarnet gör. Istället för att mina tankar riktas till själva dophandlingen, som ju är den finaste gåva man kan få, så tänker jag:  – Förlåt, förlåt, förlåt – för att du får ligga i denna konstiga ställning som denna oerfarna präst har lagt dig i. Så det gick fort. (Läs snabbt.) Jag döper dig, i Faderns och Sonens och den helige Andes namn. Min kära kyrkoherde Pia som får höra om detta säger sen med glimten i ögat: ”Men vid dopfunten behöver man inte knäfalla.” Och vaktmästare Lenas kommentar som ser hela spektaklet undrar försynt hur jag kunde uppfatta dopfunten så låg? (Lena är lång, jag är 1.60, så hon om någon borde uppfatta dopfunten som långt ner.)

 

 

Blowin in the wind

Idag blev det cykel till jobb. 10,5 km enkel resa. Svettigt och härligt.

I lurarna sjöng Bob Dylan ”How many roads must a man walk down..” Stundtals känns vägarna i livet oändliga. Dem tar liksom aldrig slut. Trillar man ska man upp på sadeln igen sägs det. Ibland är vägarna backiga och steniga och ibland jämna och välkomnande.

”Gud utsätt oss inte för prövning…”

imageimageimage

 

En dag ska jag också vara sommarpratare.

imageLouiseLinder Präst som pratar om livet, döden och hela härligheten i sitt Sommarprogram.

Natten ägnades åt att köra flyttlass från Lund till Sölvesborg. Vilket nu innebär mer kaos än tidigare här hemma. Alltså borde den lediga dagen ägnas åt att komma i ordning. Men istället väljer jag att njuta! Gör ni det med vetja. Så lyssna på gårdagens sommarpratare om ni inte redan gjort det. Hinner du inte? Då säger jag det igen. Lyssna på gårdagens sommarpratare med Louise Linder, präst i Svenska kyrkan.

”– Mitt Sommarprogram ska handla om livet, döden och hela härligheten – om glädjen i tystnaden och om en stormig natt ute på Nordsjön.”

Ingen sommar utan vägkyrka.

imageimageimageimageimage

 

Om ni ser en skylt där det står ”Vägkyrka” sväng då in! Njut av eftermiddagskaffe, en stilla andakt och upptäck Sveriges vackra kyrkor med lång historia och fantastisk arkitektur.

Här är jag, diakonen Karin och församlingspedagogen Sofie in action i Gualövs kyrka.

#väg #sommar #vägkyrka

 

 

Dopets gåva, Kärlekens kraft, Dödens smärta – En prästs vardag.

image

Att få vara med i livets alla skeden och att få ta del av människors allra viktigaste stunder i livet är ett privilegium.

Från död till liv. Genom Jesus kan vi förmedla tröst och hopp.

Men under ett sorgesamtal inför en begravning trasas hjärtat sönder en aning. Det kan på ett sätt kännas som att ett intrång i en människas allra mest privata rum görs, det rum vi har inombords där sorgen bor. Då får man vara så varsam man bara kan och lyssna på orden som berättas med inte bara öron utan med hela hjärtat. Trots höga åldrar gör döden ont. Döden går inte att skydda sig mot. När band bryts – skälver jorden.

Det kan i sorgen kännas som att tiden står stilla. Här på jorden får vi älska, gråta och skratta. Men detta är inte vårt hemland, det är himlen. I livet är vi  förgängliga. Vårt jordiska liv kommer att förgås precis som ett frö till synes dör när det läggs i jorden.
Men livet slutar inte i döden. Jesus har dött för vår skull, och visar genom sin uppståndelse vägen för oss genom döden till livet. Ett evigt liv får vi genom Jesus Kristus som är livets väg. Tillsammans med honom är vi aldrig ensamma. Av Gud är vi alltid omslutna på alla sidor.

Gud var med alla de som sörjer, låt dem finna tröst och vila i dig. Inneslut dem i din kärlek.

 

Kärlek

Jag vill älska dig, dela glädje och sorg med dig, och vara dig trogen tills döden skiljer oss åt…

I helgen var vi på bröllop som gäster. Michael och Sofie gifte sig. De hade en jätte fin vigsel och en super trevlig fest. Tack för att vi fick dela den fina och lyckliga dagen med er. Jag önskar er all lycka till och Guds rika välsignelse.image

Tre armar vore toppen…

Nu har jag haft mitt första dop! :) Jag kan verkligen rekommendera prästyrket! Det är så fantastiskt! Det kändes bra och barnet är numera döpt. Nu och alltid.

Däremot förstår jag inte grejen med att hålla barnet med en arm. (Under själva dopakten, när vatten ska svepas tre gånger i faderns och sonens och den heliga andens namn.) Kändes inte naturligt. Ser dock fint ut när andra präster gör det. Efter mycket kramande med barnet då jag försökte vinna tid så att jag kunde lista ut hur jag skulle få in barnet mellan min högra arm och midja bestämde jag mig för att be pappan att komma och hålla barnet. Önskar verkligen att jag hade tre armar. Men så skapade inte Gud oss. Funderade en sekund på att doppa barnets hjässa ner i dopfunten, då hade jag åtminstone hållit i barnet med båda armarna. Men bestämde mig för att inte göra det, skulle kunna bli lite uppståndelse, och rubriker.

Pappan kom gärna fram och höll, och storebror torkade lillebrors huvud och jag passade på att rädda situationen genom att prata om allas vårt gemensamma ansvar…

Alla blev nöjda och glada och jag kände trots allt en stor Gudsnärvaro genom hela dopet. Efteråt kom det fram en kvinna och sa: (Varning för skryt) ”Är det så här trevligt att gå i kyrkan så kan till och med jag tänka mig att göra det oftare”

… Gud vill att vi alla på jorden ska känna en
samhörighet med varandra. Bara genom att vara en människa så har vi ett gemensamt ansvar för varandra och vår jord.

Gud gör oss alla uppmärksamma på det gemensamma ansvar vi har för varandra och vår skapelse. Gud hjälp detta lilla dopbarn att dag för dag leva i ditt ljus.