Mys, Mat och Mer av Mångsidigt arbete


imageimageimageimageimageimage

Börjar känna mig som hemma… Sölvesborg är härligt. En tur på cykel i den vackra omgivningen är verkligen att rekommendera. Glöm då inte att äta glass som man får i stora lass men innan det så är sillamackan ett måste! Mätt och belåten kan man sitta på en bänk och titta ut över havet och pussas på den alldeles speciella ”pussplatsen.” Om det hände här, vid denna utfärd förtäljer inte historien. 😉

****************************************************************************************

– Att mitt namn på en galge skulle stå, med prästkläder hängandes ovanpå, trodde jag aldrig jag skulle nå. Dessa träder jag i för att visa att det inte är >jag< som har något att bevisa. Jesus.- Vägen, Sanningen och Livet är, vill säga dig att du inte ensam något bär.

imageimage

Nu har jag hunnit ha fler begravningar och dop. Det blir onekligen kontraster i vardagen med både avsked för en avliden kyrkomedlem för att sedan i dopet välkomna en annan. Men så är livets gång.

Det känns så fantastiskt att få vara med om båda.

Tack min Gud för vad som varit, Tack för allt vad du beskär. Tack för tiderna som farit, Tack för stund som inne är. Tack för ljusa, varma vårar, Tack för mörk och kulen höst. Tack för redan glömda tårar, Tack för friden i mitt bröst.

Tack för vad du uppenbarat, Tack för vad jag ej förstår. Tack för bön som du besvarat, Tack för vad jag inte får. Tack för livets hemligheter, Tack för hjälp i nödens stund… Ps.261

Dop.

Hur gick mitt andra dop då? Med tanke på att jag inte riktigt fixade att hålla barnet vid det första dopet under själva dophandlingen, så gick detta bättre. Eller ja, det beror på vad man tycker är minst misslyckat. 😛

1. Att inse efter en alldeles för lång tids joksande (möjligtvis ett skånskt uttryck) att jag aldrig kommer få ner barnet på rygg inklämd mellan arm och midja hållandes med endast vänsterarm för att ha högerhand fri. Vilket leder till att pappan kallas fram för att hålla barnet och alla i bänkarna pustar ut i en gemensam lättnads suck.

2. Jag peppar mig själv för att jag vid detta dop ska lyckas hålla barnet. – Jag kan, Jag kan, Jag kan… Med min kyrkoherdes tipps rullandes som ett mantra framför mig tar jag ett grepp om barnet lägger honom på vänster axel får in honom mellan arm och midja… Men varför känns allting så långt ner…? Känner att jag nästan håller honom nere vid höften… och varför står jag med böjda knän? Känner mig väldigt obekväm i denna ställning, vilket jag även kan se att det lilla dopbarnet gör. Istället för att mina tankar riktas till själva dophandlingen, som ju är den finaste gåva man kan få, så tänker jag:  – Förlåt, förlåt, förlåt – för att du får ligga i denna konstiga ställning som denna oerfarna präst har lagt dig i. Så det gick fort. (Läs snabbt.) Jag döper dig, i Faderns och Sonens och den helige Andes namn. Min kära kyrkoherde Pia som får höra om detta säger sen med glimten i ögat: ”Men vid dopfunten behöver man inte knäfalla.” Och vaktmästare Lenas kommentar som ser hela spektaklet undrar försynt hur jag kunde uppfatta dopfunten så låg? (Lena är lång, jag är 1.60, så hon om någon borde uppfatta dopfunten som långt ner.)

 

 

En kommentar

Caroline säger
24 juli 2013 – 09:08

Du får träna på dina små "systerbarn" Ella o Alma, de är ju snart i den storleken man är när man döps ♡♥
Kramizzz i massor

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *