Alla tårars helg…

… Eller allhelgonahelgen.

Helgen som gått är en helg som betyder mycket för många. Helgen då extra många ljus brinner på våra kyrkogårdar.

Men varför firas alla helgons dag, (denna helg) i Svenska kyrkan?

Allhelgonadagen har firats sedan 700 talet men avskaffades som helgdag på 1700 talet. Senare blev istället alla helgons dag en helgdag som vi firar till minne av helgonförklarade människor. Det är en kristen tradition och har sedan tidigt stadium varit betydelsefull och firats i den kristna kyrkan. Det är både helgon och martyrer som firas. Martyrer betyder också vittnen och man skulle kunna säga att det är någon som fråntas sitt liv för trons skull. Paulus och nästan alla Jesu lärjungar dog martyrdöden. Tyvärr finns det fortfarande martyrer, människor blir dödade och torterade än i dag på grund av sin tro. I det heliga landet Israel, Syrien och Egypten, är bara några länder där det sker just nu. Det är fruktansvärt, men får inte blandas ihop med en annan form av ondska vilket är självmordsbombare som mördar i Guds namn.

Ett helgon inom kristendomen är någon som under sitt liv levt väldigt nära Gud och efter sin död blivit helgonförklarad av kyrkan genom en rad olika kriterier som uppfyllts.

Utöver alla helgons dag  uppstod det snart ett annat behov av att minnas de döda vid en speciell minnesdag. Nämligen sina nära och kära bortgångna själar. Vanliga människor som varken var helgon eller martyrer.  Den katolska kyrkan införde därför på 1000 talet ”alla själars dag” . Dagen då man skulle önska dem man saknade en evig vila. Dagen försvann dock när reformationen kom. Luther var minst sagt inte så förtjust i denna helg men firandet fortsatte långt efter reformationen.

I svenska kyrkan har alla själars dag fått en plats igen, den firas söndagen efter alla helgons dag.

Uppenbarligen finns det ett behov av att tänka på och visa vördnad för de man saknar och som inte längre finns i livet. Det verkar uppenbarligen som att det för många (och även för mig) känns gott i själen att på ett konkret sätt få visa denna saknad, t.ex. genom att tända ett ljus.

Förr tände man dessa ljus för att man hade en bild av att de döda i mörkret behövde vägledas hem i anknytning till att sommaren tog slut och vintern tog vid. Kanske är det så att detta lever kvar. För mig handlar det mycket om att Jesus säger: ”Jag är världens ljus, den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.” Joh 8:12

”Och ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det.” Joh 1:5

Dessa ord ”Och ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det” har varit mitt bibelord som lagt sig som en tunn skyddande hinna över mitt hjärta sedan predikan i söndags som Michael Ivarsson höll i S:t Nicolai kyrkan i Sölvesborg då jag även sjöng i kören.

Sådan var min helg:

I fredags på allhelgonadagen hade vi öppet hus inför allhelgonahelgen. Jag var stationerad i uppståndelsens kapell mellan kl 12.30 och 15.30. Sedan kom Pia och avlöste mig. Det var en ruggig och kall höstdag och människor strömmade in i kapellet för att värma sig med kaffe och vetelängd efter att ha skött sina bortgångnas gravar och lagt kransar, planterat nytt och tänt ljus.

Kanske var det inte bara kaffet som värmde. Många samtal och mångas sorger fanns det tid och plats för, men också minnen som skänkte skratt. Livets tankar och samtal fick rum. Ute låg sorgen och tomheten som en dimma, men inne gavs en liten stund av värme och hopp. Stolt berättade en 85 årig man: – Jag var med och renoverade Ivetofta kyrka 1952. Vi flyttade och ändrade allt! Det var mitt livs största bygguppdrag. Tråkigt bara att jag inte förstod det stora och mäktiga just då. Många kom och gick och plötsligt sa någon: – Hej är du här? Och så möttes två människor som båda var ensamma och just mist sin livskamrat. Plötsligt kändes världen just då inte så ensam längre för just dem.  Inne i kapellet spelades svag musik, där fanns det möjlighet att tända ljus och bara vara.

På lördagen och söndagen var jag ledig. Efter mässan på söndagen hade jag bestämt mig för att åka till Malmö till S:t Pauli mellersta kyrkogård. Saknaden efter pappa är stor. Många barn mister sina föräldrar alldeles för tidigt, men jag är inget barn längre, varför gör det då så ont? Under 1,5 timme i bilen från Sölvesborg till Malmö och 1,5 timme tillbaka hann jag fundera lite. Även när jag var liten fanns det en saknad efter pappa, så saknaden efter honom började inte när vi kopplade bort respiratorn efter att hjärtat stannat på honom den 8 januari 2009.

Sedan funderade jag vidare… Tack Gud för att du ofta hjälper mig att kommer på svaren till varför jag känner som jag gör eller varför jag reagerar som jag gör i olika situationer. Det hjälper mig att utvecklas och gå vidare i livet. Men framförallt att ta tag i mitt liv.

Säg inte till någon att du beklagar sorgen. Säg istället att du beklagar förlusten. För sorgen är en hjälp oavsett hur du uttrycker den. Men så länge du ignorerar den så kan den förgöra dig. När du möter den är du inte ensam, så ta den i hand, gör upp med den och sen lämna den bakom dig. Då kan den få dig att börja leva igen. Saknaden däremot är minnen som vi inte kan göra oss fria från. Det enda vi kan göra är att överlämna den i Guds händer och be.

”Och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer och ingen sorg och ingen gråt och ingen plåga. Ty det som förr var är borta.” (Upp 21:4)