Det finns en första gång för allt.


Det finns en första gång för allting. Nu har min första gång kommit då jag haft en begravning för en människa jag lärt känna. För några dagar sedan hade jag en sådan där dag av det lite tyngre slaget…

Under hela dagen hade jag känt att det nog var dags att göra ett hembesök hos en äldre människa som jag hälsat på ett antal gånger. Nu var det ett tag sedan och jag ville verkligen gå dit. Men jag bestämde mig för att inte lyssna på den inre rösten utan först göra klart det jag hade på skrivbordet för att sedan ta detta besök en annan dag. Jag körde hem runt halv fem, vilket var ovanligt då jag brukar stanna mycket längre på jobb. Telefonen ringde, det var begravningsbyrån som ville underrätta mig att jag fått in en begravning och att denna person (vi kan kalla henne för Agnes) skrivit i sitt vita arkiv att hon ville ha mig som präst på sin begravningsgudstjänst. Denna dag skulle jag redan ha en begravning, vilket är helt normalt men detta var dock första gången jag visste precis vem som låg i kistan. Annars får man en liten levnadsberättelse från de anhöriga på den döde. Nu kunde jag se ansiktsuttrycken på ”Agnes” framför mig, höra hennes skratt, se tårarna rulla nedför hennes kinder och le åt hennes humor. Hennes livs historia var denna gång formulerade med hennes egna ord.

Jag kunde inte hjälpa det, men jag var tvungen att stanna bilen för att gråta. Kände att en del känslor behövde komma ut. Varför hade jag inte gått dit? Varför hade jag inte lyssnat på mitt inre? Nu var det försent. Lite senare på kvällen ringde jag min mamma, jag hörde att något inte var som det skulle men hon ville inte berätta vad. Till sist fick jag henne att berätta även om hon helst inte ville göra det på telefon. Med tyngd röst sa hon: ”Jag har fått bröstcancer…”

Dagen har nu varit då jag haft mina två begravningar varav den ena var för en människa jag lärt känna under min tid som pastorsadjunkt. Allt gick bra och det kändes otroligt stort och fint. Sorgen kunde jag vända till en välsignelse. Tänk att >jag< fick möjligheten att lysa frid över ”Agnes” Även den dagen fick ett slut.

Grythandskar ”Agnes” virkat och som jag fått. Hade med dem under begravningsgudstjänsten.

image

Livet drabbar oss, och det drabbar oss inte när vi är som mest beredda. Självklart är både jag och mamma ledsna och oroliga men nu får vi ta en dag i sänder och försöka vara starka. Resten får vi lägga i Guds händer.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *