När livet dör och kommer tillbaka.
Att prestera när man inte känner sig på topp går inte att göra till en vana. Däremot händer det ibland att man måste. Då handlar det om att kliva ur sig själv och in i sin roll. Lämna allt bakom sig och fokusera på uppdraget. Upprepa fråga och svar för sig själv: Vem är jag här för och varför? Be Gud om kraft, och återigen fokusera. Jag hörde en gång av en präst på en praktik jag hade, att inför varje gudstjänst ska man gå in med målet att detta ska bli den bästa gudstjänst jag någonsin haft.
Det värmer inte lite om hjärtat utan mycket, när man innan en begravning får höra: ”Det känns så tryggt att just DU står där framme. ”när man denna, annars dåliga dag just klivit in i sin ”roll/fokusering.” Och efter begravningen får höra: ”Det kändes som att du var en vän som stod där framme som vi känt hela livet.”
(Varning för att det kan tyckas att Jantelagen inte följs.) Så om jag får fortsätta att inte följa denna lag, så frågade en ung man till mig på begravningskaffet efteråt; ”om begravningsbönen jag sjöng var playback?” 🙂
Hur som helst så kan en annars död dag i ens egna liv, bli till liv i mötet med andra på en begravning. Från död till liv…
Sedan finns det mindre fysiska dödar och mer själsliga. Ni vet dem när man ligger i sängen i tre dagar och känner hur livet, kraften och livslusten rinner ur en. All energi man har går till hjärnan som kämpar för att kunna försörja kroppen när tårar och ångest tar över ens vakna tid. Man tror att hoppet är ute, att det inte finns någon väg tillbaka. Bönen blir ett mantra som upprepas gång på gång och så till sist anar man att livet återvänder. Förtvivlan och känslan av maktlöshet byts mot ett val. Gud ger oss ett val att våga tro, känna tillit. Om vi vågar lyfta blicken och möta livet är halva striden vunnen. När den ljusa tiden på året nalkas, vänder det. Då får vi suga i oss näringen som kommer med den. Bara tanken på att träden återigen kommer att knoppas talar Guds eget språk. den Helige Ande blåser livet i oss igen.
Idag började jag så smått att ta bort julsaker, städa, plocka bland saker och möblera om… Ju mer jag fortsatte desto ivrigare blev jag. Det var som att städa inombords, gammalt skulle bort och nytt skulle in. Det ruttna ska skäras bort så att nya skott kan komma fram. I morgon efter nästa begravning tror jag att jag ska köpa mig ett fång tulpaner…
2 kommentarer
Kenneth Ljungberg säger
14 januari 2014 – 08:06Bästa Bernice ! Tack för att Du delar Dina tankar och känslor från vardagen och prästlivet !
"Du vet väl om att Du är värdefull..."
bernice svarar
19 april 2024 – 09:02Tack!!
anonym säger
10 februari 2014 – 11:04Jag är rädd och har en klump i magen, ångest. Jag är uppvuxen med kyrkan, många av mina vänner litar blint på gud, medans jag tvivlat hela livet. Bibeln har så mkt dubbelmoral. Och jag har svårt att tro, varför skapar man en människa? Vad ska ha med oss sen? Vad är meningen? Jag vill inte vara med om jag inte får se planen jag är en del av. När jag vänder ryggen till ett tag mår jag mkt bättre jag leer mer, fokuserar på mina drömmar, kämpar på i skolan å gör mitt bästa på gymnasiet, läser flera språk och blir glad av arkitektur, kulturer, litteratur, inredning osv. Umgås mkt med mina vänner dricker vin och äter gott å reser Sen faller jag det blir ett mörkt hål mitt i vardagen, en dvala som är olika lång från gång till gång. Det värsta jag vet är döden, klarar inte av när någon dör, att någon plötsligt inte finns. Har haft ett jobbigt år flera i min närhet har dött och mib kusin tog livet av sig. Jag är så rädd för döden, är det här allt, finns det nått mer. Som sagt jag är uppvuxen i kyrkan, har dragit mig ur i bland i perioder. Men jag kan inte tro på någon jag kan inte lita på någon som inte litar på mig, på något som är så oklart å tjorvigt. Det känns inte som om gud älskar mig för jag älskar inte honom så ofta, är ofta arg på han för räcker inte till och orkar inte med det här jävla tjorvet han låter mig fundera på. Och om han nu finns vet jag inte ens om jag vill ha honom för jag förstår inte varför han vill ha mig, vad är hans plan varför finns vi människor vad är det här för sjukt experiment. Jag hatar det. Jag vill å önskar att allt var sant, att vi är hans barn, att alla är lika värda, han förlåtar allt han älskar oss. Han älskar mig.
bernice svarar
19 april 2024 – 09:02Kära du. Först och främst vill jag säga Tack för att du delar med dig av dina tankar och känslor. Det är naturligt att känna som du gör! Bara för att man är uppvuxen i kyrkan innebär inte det att livets frågor är lättare att handskas med. Förstår att det är lätt att jämföra sig med vänner och deras sätt att tro eller inte tro på. Men mitt råd till dig är att fokusera på dig själv och DIN relation med Gud. Att tvivla är också en del av att tro. När du berättar för mig om allt du varit med om är det helt normalt att reagera som du gör. Du skriver att bibeln har mycket dubbelmoral i sig och det tänker jag inte säga emot. Bibeln är en samling skrifter man måste jobba med och ta till sig hela livet. Bibeln är inte en gåta att lösa över en natt… Men bibeln vill få oss att fundera vidare och själv tänka. Precis som livet är svårt att förstå sig på ibland så vill bibeln spegla våra liv. Spegla människans relation till Gud och tvärtom. Kanske finns det en bibelstudiegrupp i den församling du bor i eller i närheten. Det är faktiskt riktigt roligt att läsa bibeln tillsammans – tro mig. Kanske kan det vara något för dig att ta kontakt med en församling du kan trivas i där det också finns någon du vill och kan prata med om precis allt och om det du skrev till mig. Dem finns där för dig! (Präster har ju också total tystnadsplikt.) Man ska aldrig skämmas över att be om hjälp, det är en styrka! Det är ett steg i rätt rikting att öppna sig och få ”tömma” sig på känslor och ventilera dem med någon. Om man behöver hjälp ska man aldrig tveka på att höra av sig. För DU är viktig och ditt välmående och ditt liv är viktigt även om jag förstår att det inte alltid känns så. Du skriver också att du mår bättre när du fokuserar på annat och gör det du tycker är kul. Klart att du ska fortsätta göra sånt som du mår bra av och som driver dig. Men man behöver inte vara bäst på allt. Försök att inte ställa så höga krav på dig själv. Du duger som du är! Men det är roligt att höra om dina intressen, det låter kul. Och när livet känns mörkare är det som jag skrev väldigt viktigt att få prata med någon som du kan få förtroende för om detta så att du kan hantera de stunderna. Varför Gud skapade människan tror jag är för att vi har en uppgift att fylla, livet är en gåva och Gud har lovat att vara med oss vad som än händer. Oavsett vem du är eller vad du gör så älskar Gud dig. Oavsett vad du har med dig i ditt bagage så är du unik och högt älskad för just den DU är! Självklart älskar inte Gud allt vi gör, men vi blir förlåtna, förlåtelsen är aldrig långt borta. Det är aldrig kört! Gud släpper aldrig taget om dig utan bär dig när du inte orkar gå. Att leva är att se, du är inte med i något experiment, det finns en plan för dig och en uppgift just för dig. Det är ibland jätte svårt att våga lita på, jag vet. Men Gud tror på Dig, det är allt du behöver veta även om Du inte tror på det. Du behöver inte älska Gud, Gud älskar dig ändå. Det finns inget du måste göra. Men Gud vill att du ska försöka älska dig själv. Det är något vi måste lära oss och kanske det svåraste vi måste lära oss i livet. Du är unik glöm aldrig det. Jag ska be för dig. Glöm inte att kolla in om det finns en schysst församling i närheten. Kram.