Mannen sitter med rak rygg bredvid sin hustru i soffan som nyss fyllt 90 år. Han tittar rakt fram och hans kroppsspråk säger att han måste vara stark för hennes skull. Jag sitter på en stol bredvid kvinnan och ser in i hennes ögon. Det är en stor omställning att flytta till ett boende anpassat för äldre efter 60 år i samma hus. Det som var hemmet med stort H. Hon skäms för att hon är ledsen. ”Det finns inga känslor man kan känna som är fel” är ord som hon stilla betänker med en stunds tystnad. Hon bryter tystnaden… – ”Jag vill inte leva längre.” Den äldre mannens tårar faller nu som små genomskinliga droppar fyllda med förtvivlan ner i hans knä. Styrka är framförallt att våga visa sig sårbar och att inte ständigt behöva vara klippan. 90 år, 32850 dagar är dagar som både gått obemärkt förbi, som aldrig tagit slut, som skrattats igenom och som gråtits igenom. Sorgerna har varit många och glädjeämnen likaså. Inte konstigt att man stannar upp när en ny era i livet tar vid och att man minns… Bara dessa två timmar har innehållit tårar och skratt. Jag andas, funderar och frågar. Frågar om vi kan be tillsammans? Mannen svarar med att det kanske är försent, kvinnan säger att hon inte vet. Vill inte pressa. Men med en stilla nick och en djup blick jag får fylld av längtan efter att få ro i själen, ser hon in i mina ögon, ögon som är 62 år yngre än hennes och ger mig tillåtelse att be tillsammans. Det gamla gifta paret tar varandra i händerna och jag deras, vi ber. Tiden försvinner och allt runtomkring likaså. Jag ser upp… Tårarna rinner nu längs med båda deras kinder och de säger i samma utandning – Tack. Något försvann från bröstet som gjort ont säger kvinnan. Innan jag lämnar deras nya hem, ser jag för första gången sen jag kom, ett leende på kvinnans läppar och ett skämt till sin make som lämnar samma mun.
Gud välsigne dem.
Mod är rädsla som blivit bön.