Gud och fjortonåringen konfirmerar ett ja…

Så kul det är med konfirmationer. Man satsar allt och ger järnet, vilket känns när man kommer hem och är trött som om man sprungit ett maraton. Den stolta känslan över konfirmandernas prestation, glädjen över allt vi delat och den vemodiga känslan att vi nu inte kommer träffas en gång i veckan mer är påtagliga känslor som inte försvinner så lätt. Dessa känslor präglar delvis gudstjänsten med en och annan tår av rördhet som inte längre kan hållas tillbaka. Samtidigt som taket lyfter och applåderna ljuder av all glädje och sång.

Två konfirmationer senare sitter jag där i soffan på kvällen något urladdad… Då kommer meddelanden från konfirmander som skriver hur viktig denna tid varit för dem… någon skriver att dem först inte tänkt konfirmera sig men att de är glada att de ångrat sig… Eller att tiden tillsammans spelat en stor roll för dem i livet de just nu befinner sig i… Att tiden som konfirmand gjort skillnad… Den urladdade känslan laddas upp igen och jag tackar Gud för att jag får vara en del av detta.

Det handlar inte så mycket om enskilda medarbetares förmåga att vara en bra konfirmandledare, utan mer om att förstå att vi i Svenska kyrkan har ett förtroende och en möjlighet att förvalta. Att vi tillsammans kan göra skillnad. Vi träffar tonåringar med allt vad det innebär. Det handlar om att se, och inte döma. Tänk om vi kan visa hur ett liv faktiskt kan fyllas med mening, självkänsla och en tro på sig själv Gud och framtiden. Vi kan inte ge det. Men vi kan peka på det och jobba för det.

När jag själv var konfirmand kände jag mig ibland vilsen och utan stadig mark att stå på. Jag var nog någon många skulle kalla för ”strulig” idag. En gång hade jag bestämt mig för att rymma… kanske från mig själv, men bort ville jag. Jag plankade på tåg och var borta två dygn. Till sist var jag ännu mer vilsen än jag var när jag åkt hemifrån. Jag gick längs en landsväg, det var mörkt. Kommer ihåg att jag bad till Gud att hjälpa mig hitta rätt.  Jag tänkte att jag skulle lifta med nästa bil som kom. Det kom inte många bilar på denna väg men jag tog tillfället när det kom en. Bilen stannade vid kanten, rutan rullades ner… ”BERNICE, VAD GÖR DU HÄR?” hörde jag. Detta var min konfirmandpräst Per Kristiansson.

Idag har jag hittat rätt… Tack Gud och tack Per för allt!