Livet är det som händer medan du gör upp andra planer…

Hej mina fina läsare. Nu ber jag er att hålla pupillerna i fokus och sinnet öppet, för nu blir detta ett inlägg av blandad kaliber. Den röda tråden är mer i regnbågens färger och kärnan i texten är mer som kärnorna på en jordgubbe snarare än en stor i mitten av en persika. Med andra ord lägger jag mallen för hur man skriver en text (som ska fånga läsaren istället för att få hen att bli alldeles snurrig) åt sidan. Så kan det gå när tankarna är många och det var längesen sist… Så häll upp kaffet, gå och kissa, för detta är alldeles för långt enligt regelboken.

Ja, livet är det som sker medan du fyller det med tusen och en sak.

Det är tur att talesättet ”där jag sätter mina skor är mitt hem” faktiskt också är en sanning för mig.

Vårt hemland är himlen, och därifrån väntar vi också den som skall rädda oss, herren Jesus Kristus. Han skall förvandla den kropp vi har i vår ringhet så att den blir lik den kropp han har i sin härlighet, ty han har kraft att lägga allt under sig. Fil 3: 20-21

Ty här på jorden har vi ingen stad som består, men vi söker den stad som skall komma. Heb 13:14

Men hur som haver är klackaskorna många som det måste beredas plats för i det nya hemmet…

Dagarna på jobb kantas av både det ena och det andra. Och för varje dag som går känner jag en oerhörd tacksamhet över att få vara just där jag är. Gudstjänsterna avlöser varandra, vigselpar dansar in i kyrkan till allas stora glädje och förvåning och jag dansar med framför altaret i takt till musiken. Syrenerna börjar slå ut och rapsen ligger som guldtäcke över åkrarna. Livet är som vackrast nu.

rapsimage

Valborg, Rönneberga backar.

image Kosläpp i Svalöv.

Ibland är dock livet för människan inte alltid i fas med naturen. Men det är absolut på god väg för min del. De kyligaste nätterna är över och jag ser det mer som att det inombords är en aning sen vår. Kanske mitt inre för tillfälligt rent geografiskt och meteorologiskt sätt tillhör de mellersta delarna av Sverige istället för tropikernas Skåne. :P

Vi har haft ”Drop in dop och vigsel”. Så himla kul! Dagen då man vaknar taggad och med aningen nervositet i magen. – Tänk så kommer det ingen. – Tänk så kommer det massor så att trycket blir mer än vad vi klarar av. Meningen med ”drop in dop och vigslar” är inte att det ska gå så fort som möjligt eller att inga samtal behöver ske innan mm. Detta är ett ypperligt tillfälle att kunna vara kyrka i tiden. Inte för att det är en fluga och att man då bör haka på den. Utan för att livet många gånger idag är på tok för ytligt, det stressas och jagas och det tappas ofta fokus kring vad det egentligen innebär att gifta sig eller att bli döpt. Det finns en hel business kring ett av Svenska kyrkans sakrament, (dop, nattvard) nämligen dopet. Och lika mycket kring det vackra att få vigas samman. Dopet är en gåva från Gud, ett löfte om liv som aldrig dör. Dopet är en källa till glädje, en väg till kyrkans gemenskap. Jesus Kristus som räddar från det onda, och den heliga Anden som ger kraft, är alltid med dem som döps. (Från tydningsorden i dopceremonin.) Dopet är helt enkelt en bekräftelse på Guds ständiga kärlek. Något som redan existerar innan dopet men som manifesteras i och med dopet. Då vi tillsammans i tacksamhet passar på (om det är ett barn) att hälsa barnet både välkommen till livet, skapelsen och familjen. Både den jordiska och Guds. I dopet ber vi för dopkandidaten, nämner hens namn så som Gud kallar oss vid namn som de unika och värdefulla individer vi är. I dopet får vi en vattenstämpel i Guds den treeniges namn som aldrig kan tvättas bort. På den står det; Jag ska alltid älska dig, aldrig lämna dig, oavsett vad du gör så är du mitt älskade barn. Ett namn läggs till vårt eget, nämligen: Jesus Kristus. Jesus som vet vad det är att vara människa och vill vandra med oss genom livet varje dag. Gud vill att vi alla på jorden ska känna en samhörighet med varandra. Bara genom att vara en människa så har vi ett gemensamt ansvar för varandra och vår jord. Vi döps in i en gemenskap, och vi kommer alltid att vara en del av den världsvida kyrkan.

När det kommer till vigslar då? Ja, om det inte handlar om den enorma festen för 200 gäster, eller klänningen, eller bröllopsresan, eller Manolo Blahnik klackaskor. Vad är det då? (Nu säger jag inte att det är fel med ett par Manolo…) Det som sker i en sakral vigsel är att man säger sitt ja till varandra. Detta för att ge varandra löftet om fortsatt trohet och kärlek! Att återigen, högt manifestera det inför Gud varandra och församlingen. Och att vilja ha med Jesus i sitt fortsatta liv som gifta. Att få höra att Gud har lovat finnas med en som en vän att våga lita på i allt. Dagarna är som paret säkert redan vet inte alltid som en dans på rosor men nu står dem inför varandra för att de tagit ett gemensamt beslut om att vilja lösa det besvärliga. Att fogas samman som ett juridiskt par men också att få sluta ett förbund med varandra som man håller högt även om det inte medföljer några garantier. Men att dem nu står inför Gud för att få Guds välsignelse och för att få dela sin glädje. Kärleken är en gåva från Gud. När vi ingår äktenskap visar vi att vi tror på kärleken och att vi säger ja till vår vilja att höra samman.

”Att leva som gifta är att tillsammans bidra till ett gott samhälle, att visa varandra omsorg och gemensamt ansvara för hem, familj och barn. Ni får troget gå vid varandras sida och ta emot Guds gåva dag för dag. Låt Gud bära er med sin kraft och nåd, nu och alltid.” (Från vigselordningen i handboksförslaget)

Det var lite kort om vad det egentligen handlar om. Gud vill vara en del av våra liv. Skydda oss där vi går och bära oss när vi inte längre orkar. När vi tror att vi nått botten, är själva bottnen vi känner i själva verket Jesus som inte låter oss sjunka längre. Gud vill göra oss till sina lärjungar och följeslagare, som utan krav och prestationer ger oss en nåd och en oåterkallelig kärlek som bär i livets alla stunder. Ingen är för liten eller för stor för Gud. I Guds hus hänger regnbågsfärgade gardiner – som ett bevis på människans värde och rättigheter oavsett vem du är. På fönsterkarmarna står blomkrukor som är spruckna – som ett bevis på att världen inte är perfekt. Men genom en människas sprickor kan kärlek och förståelse komma igenom till glädje för någon annan.

Allt detta är gratis och ska inte behövas göra mer komplicerat än vad det är.

image

Hur som helst, så var denna dag med ”drop in dop och vigsel” en fantastisk dag. En dag som kanske kan ha ordet tillgänglighet som ledord. Gud är tillgänglig. När det som skulle ha blivit av för många för längesen dröjt på grund av yttre omständigheter. Hela sex par kom för att gifta sig. Tyvärr blev det inga dop. Detta tror vi beror på att vår dopstatistik är så hög och att dopkulturen i församlingen är väldigt etablerad. Vi tror dock att det ändå ska erbjudas möjlighet till dop även i fortsättningen i denna form.

Självklart hålls det dopsamtal och vigselsamtal även under en dag som denna. Jag tror verkligen att det är väldigt viktiga samtal som genererar mycket gott. Men visst, det blir inte några två timmars samtal som det annars skulle kunna bli. Så det kan väl vara det enda som kan vara baksidan av myntet med drop- in dagar. Men de positiva aspekterna är hel klart övervägande och de positiva reaktionerna är slående.

imageimageimage

Nyss hade jag dock ett dopsamtal där flera teologiska frågor kom fram och många funderingar som en av föräldrarna burit med sig sen sin egen konfirmationstid diskuterades. När det blir så fruktsamma samtal känns det extra bra att avsluta den arbetsdagen. Tack Gud för alla möten och utbyten med människor jag får ta del av. Det är en rikedom och tillfredställelse av livet som heter duga.

Något annat att vara tacksam över är nära och kära. En helg i Stockholm med mamma. Gå på teater och sen träffa min syster och hennes två döttrar gör underverk för själen. Min ena systerdotter med fru bjöd på barnkalas för tvillingarna Ella och Alma. Inte helt lätt att förstå hur en baddräkt ska tas på… Lite pekbibel blev det också läsning ur denna dag. Är en stolt gammelmoster minsann!

image imageimageimage

Tänk er drygt 400 präster som tillsammans sjunger ”vi ska ut och röja”… Händer det inte? Jodå. På teologdagen i Lund fick lundaspexarna oss att släppa gardet. Humor fick vi lära oss var en viktig ingrediens i livet. Låt humorn verka. Tur att vi fick lära oss det. :P

prästerimage

Det var en mycket givande dag med skratt och viktiga ämnen som togs upp. Mpho Tuto var där och pratade om förlåtelse. Hon var en av huvudtalarna när biskop Johan Tyrberg i Lunds stift bjöd in till denna teologdag med temat: ”Jordens salt.” Förlåt så som du själv har blivit förlåten. Mpho talade om att vi måste ha hela sanningen för att kunna förlåta. Att berätta hela sanningen kan vara fyllt med både skam och ångest berättade hon. Så vi måste lyssna och inte döma. Inte lyssna för att ”fixa,” bara lyssna. ”Gud skapar och återskapar hela tiden världen och vi är medbjudna och är en del av detta” säger hon. Lyssna mer på henne här.

Matt 5:13 ”Ni är jordens salt. Men om saltet mister sin kraft, hur skall man få det salt igen? Det duger inte till annat än att kastas bort och trampas av människorna.”

Johan Tyrberg pratar om saltets betydelse.

Hur låter vi saltet påverka?

  • Det behövs inte så mycket för att göra skillnad.
  • Saltet har en skyddande och konserverande effekt.

Vad händer när saltet mister sin sälta? Sältan=kärleken. Den som är älskad kan älska.

Läs mer om vad vår eminenta biskop talade om denna dag.

Johan Tyrberg

Även TV4-journalisten Jenny Strömstedt var där med sin uppfriskande närvaro. Här kan du höra hennes syn på biskopens valspråk.

Efter föreläsningar och paneldebatt blev det mässa i domkyrkan med efterföljande after work, öl och bowling med wee för dem (läs in mig) som var sugna. En lyckad teologdag med andra ord!

I söndags var det söndagen före pingst. Paulus och Jesus talar om lidande. Och det handlar inte om problematiken huruvida vi ska vara hemma på semestern eller åka iväg någonstans, eller om vi ska göra den där salladen Ernst Kirchsteiger gjorde till grillkvällen eller inte. Att dö för det man tror på eller inte tror på är det fortfarande många som gör i vår värld idag. Livets egentliga självklarheter är inte självklara. Hjälparen kommer, var temat för söndagen.

Jon Henrik som jojkar och som tagit hela Sverige med storm berättade för någon dag sen på TV om hur han tillkallat hjälparen. Han berättade hur hans bästa vän dött och sorgen efter detta. Att han själv tappat lusten att leva. Men så satte han sig ner och bad till Gud. Och så föddes låten som blev hans vingar tillbaka till livet igen. Eller rättare sagt hur Guds hjälp och kraft gav han nytt syre till kroppen. Gud och den helige Ande som vi ibland har så svårt att greppa finns i våra liv både när det är som en spegelblank sjö eller när det är stora svallande vågor på öppet hav. Den helige Ande finns där vi minst anar det. ”Och en dag ska det inte längre finnas någon inre kyla eller frost. Det ska vara en ständig dag, när kvällen kommer ska det vara ljust.” Sakarja 14:6

Denna 17 maj var även den dag som skulle varit min pappas födelsedag. Jag tände ett ljus och lät han leva en stund i mina minnen och i filmen som spelades upp under mina ögonlock.

image

Nu ska jag fortsätta packa upp mina klackaskor. klackasko

Våren är nära även i min själ nu. På fredag blir det även lite försmak av sommaren. Då bär det av på en weekend till Malaga med en ängel som kommit in i mitt liv och saltat det lite.

Har du läst ända hit så kan jag bara säga Tack.

Då har du läst mitt längta inlägg på denna blogg någonsin. Det ska inte hända igen. (Lovar)

Gud vare med er!

En sista bild. Kvällsarbete när känslan av –jag måste göra något med händerna kom- Klockan blev 23.45… och 120 bullar senare. Jag glömde inte saltet i dem. Gjorde definitivt skillnad. :)

image Livets bröd…