Det har varit midsommar… Det har varit läger med konfirmanderna… Det har varit konfirmation…
En midsommardag må vara en av de längsta dagarna på året men försvinner ändå bort så fort. En konfirmand sa: – ”Jag vill inte att denna tid tillsammans ska vara slut…” Stannar till, tar en blomma som står i full blom så försiktigt i min kupade hand, blundar och borrar in näsan djupt i blomman och drar in ett andetag som fyller hela min kropp och själ. Tvingar mina sinnen att njuta mer än vad det egentligen går, för jag vet att tiden är kort. Somliga dagar, eller perioder i livet går så fort över. Men känslan av dem består även om färgerna bleknar något.
Tillsammans med syföreningen åkte jag på en bussutfärd innan deras sommaruppehåll.
Vi var i Höganäs, köpte keramik, besökte vikens tomater och Rut på skäret. Firade andakt. Stannade till vid fantastiska utsiktsplatser i vårt vackra Skåne och njöt av livet och skapelsen. Under bussturen fanns det tillfälle att prata. Hur vackra utsikter vi än må skåda så är mötet med en annan människa så mycket vackrare. När samtalet går från hur gott lammet smakade och vilken tur vi har med vädret – till det vi faktiskt själva, tyst sitter och funderar på. På riktigt. Vi pratar ofta och kanske framförallt i sommartider om när två blir till ett. När två människor viger sina liv tillsammans. När två står sida vid sida om varandra framför altaret och väljer att leva tillsammans. Vilken glädje och kärlek detta är! Åren går och sen händer samma sak igen. Två blir en, återigen framför altaret. ”Vi brukade alltid åka på dessa utfärder tillsammans, nu är det bara jag kvar.” Saknaden blir stor. Hur anpassar man sig? Jag känner hans närvaro hela tiden, vart jag än är eller vad jag än gör.
Ja, vi drar in ett djupt andetag i blomman, och vill inte släppa ut luften igen. Men hur mycket vi än vill hålla kvar, måste vi andas ut.
Konfirmanderna var helt fantastiska. De pratade om tro och tvivel, sorg och död, tillit, kärlek, och frågor som handlade om; vem är jag egentligen?
Att leva av och endast för någon annan är inte enbart gott. Att leva MED är istället att eftersträva. Liksom naturens växter dör om de står alltför tätt. Vi måste Behöva varandra men inte vara Beroende av varandra. Vi får hämta näring från varandra men inte uteslutande. Då dör våra rötter om den andre försvinner. Rötterna måste gå djupare in i oss själva. Där mening, hopp och tillit bor. – Gud – Ibland är det lättare sagt än gjort. Störst av allt är ju kärleken… Den ger mest, men tar också mest. Men det är också svaret. Kärleken. Den är större än livet självt. Gud är större. Gud låter inte vår källa sina utan fyller ständigt på. Men vi måste våga dricka av den…
Tiden läker inte alla sår. Men smärtan står ej bi.
Ord från konfirmandernas predikan i lördags gestaltades med många kloka tankar, målningar, dikter, sång mm. Här kommer ett litet utdrag som får ringa in dagens blogginlägg.
- ”Under livets gång kan det vara svårt att hitta sig själv. Under vår konfirmationstid har vi lärt känna varandra och oss själva mycket bättre, vår syn på olika saker här i livet har förändrats för samtliga av oss…”
- ”Även om man vandrar på vägen själv så är man aldrig ensam. Gud är alltid hos oss, Gud älskar oss för den vi är, även fast det inte känns så ibland.”
- ”Alla bär vi någon typ av mask någon gång. Det kan vara så att man kanske inte vågar visa sitt sanna jag för att man är rädd att folk ska döma en. Eller man kanske har en sida av sig själv man skäms för och därför inte vill att folk ska se. Eller kanske bara bär en mask för att man inte vill att någon ska se hur sårad man blivit, hur ont någonting gör. Det finns oftast mycket mer bakom och inuti en person, mer än vad vi kan förstå! Vi har ofta ingen aning om folks situationer, därför ska vi inte döma för snabbt! Det kanske är lätt att säga! Alla är vi fördomsfulla, vi är ju bara människor. Men desto mer vi har lärt oss om oss själva och om andra desto öppnare har vi blivit.”
Dikt av konfirmand:
”Det jag ältar äter mig inifrån och ut
Försöker hålla gråten tillbaka vill bara få ett slut
Pressar fram ett motvilligt leende, kan inte folk förstå deras beteende är vad som gör så himla ont!
Försöker vara jag, den glada och snälla tjej jag egentligen är.
Vill bara att allt ska vara över, är det för mycket till begär?
Men när ingen ser då kommer allt ut, det får ett tillfälligt slut.
Då lämnar jag över allt till Gud, allt som jag inte längre orkar bära.
Nu kan inget på mig längre tära. Det känns som jag fötts på nytt.
Som Gud min inre trädgård prytt, med alla olika färger.”
- ”Idag tar vi konfirmander av våra masker och visar vårt sanna jag. Vi behöver inte bära någon mask eftersom Gud finns hos oss. Han ger oss nya sätt att tänka, bär oss och lyssnar på oss. Han gråter med oss och skrattar med oss. Han ger oss styrka. Vi ger över våra roller som vi inte längre vill bära till Gud. Det är därför vi lämnade våra masker på altaret och låter dem förbli i Guds goda händer. Och då öppnar det en helt ny värld.”
- ”Med den här bilden jag har målat/ritat försöker vi visa att man ska försöka ha tillit till Gud i de svåraste stunderna. Bilden visar en man som är på väg att falla nerför en klippa. Men under han står Gud och är beredd att fånga honom. Gud ber han att släppa taget. Han släpper taget och hamnar i Guds famn. Han har visat tillit till Gud.
- Med bilden så menas inte att om du hänger på en klippa så ska du släppa taget och så fångar Gud dig. Bilden försöker visa att om man har det svårt, om t.ex. en nära har gått bort eller om man mår dåligt så kan man lita på att Gud kommer att hjälpa dig.”
Dialog mellan två konfirmander om död och sorg:
- ”Varför händer detta mig, vad har jag gjort för fel?”
- ”Du har inte gjort något fel, ingen har gjort något fel. Känn inte att det är ditt fel för det är det inte. Ta en dag i sänder fast att du kanske känner att en stor del av ditt hjärta saknas ibland.”
- ”Sorg och död upplever alla någon gång i livet. Detta för med sig några av de hemskaste stunderna men på något sätt lyckas nästan alla att komma upp på benen igen hur tufft det än är. För vi vet att där finns någon, antingen mänsklig eller andlig som tror på en… Sorg och död är en del av livet som inte går att utesluta. Det som man måste ha är hopp och tron att de som inte längre sinns med oss, finns inom oss och är evigt kvar i Guds kärlek.”
- ”Man kan tänka på att Gud är som en herde till oss på jorden. Att han hjälper oss att leda vägen i livet…”
- ”Det kristna budskapet är hoppet om att livet inte tar slut efter döden. Att vi fortfarande lever kvar i Gud. Att ljuset övervinner mörkret.
- Detta tolkar jag som att vi återuppstår på något sätt. Vi kanske inte blir något spöke eller kommer till någon himmel. Men själen finns alltid kvar.”
Om jag är stolt över dem? Svaret är ett självklart och rungande JA!
Herren är min Herde… 
Sista låten dem valde att sjunga var: Wiz Khalifa (feat. Charlie Puth) – See You Again Lyssna på texten!
https://www.youtube.com/watch?v=j6obloW-Cck