I paradoxens tecken.

När information når dig kan det vara både utvecklande och givande. Samt förödande eller något motsägelsefullt gentemot annan information. Livet är som bekant varken svart eller vitt. Eller jo, ibland känns det förstås som svart respektive vitt. Men oftast består det av flera nyanser av grått.

Hmm, var det här flummigt? Ja, kanske något. Ibland känner jag mig som en blandning av Thomas Di Leva, Maria Montazami och Björn Ranelid. Det är dock fredag och hjärnan har gått på högvarv hela veckan med allt som hör prästjobbet till. Dock tänker jag flytta fokus si sådär en 10 dagar tillbaka i tiden.

”Gör skillnad” hette Lunds stifts medarbetarmöte den 1-2 september. Ca 850 personer som arbetar på något sätt i Svenska kyrkan hade samlats för att inspireras och utmanas dessa två dagar i Lund. Är tacksam för fortbildningsdagar som dessa!

image

En mening från ett av de seminarier jag hade valt löd som följer:

”En kvinna som jobbade för NASA hade som arbetsuppgift att göra te. Hon fick frågan: Vad är ditt jobb? – Mitt jobb är att se till att någon når månen.”

Hon såg sitt arbete i ett större sammanhang. Ur ett större perspektiv. Gör du det? Tror du att du bara gör något litet eller att det verkligen kan göra skillnad? Gud tror på att du kan växa och kyrkan ska vara en plattform för det.

Det är bara människor som behöver och söker mening i sin tillvaro. Vilka arenor finns det som ger människan detta? Allt går snabbare idag. På gott och ont. Om ett fruktansvärt stormoväder kommer att dra in över landet vet vi detta i god tid. Men all annan information då? Vi matas med information på ett sätt som aldrig förr. Vi kan inte ens titta på ett tv program utan att det ska rulla förbi en textremsa om kommande program. Allt pockar på vår uppmärksamhet hela tiden. Fokus, är det viktigt eller bara ett ord? (I detta nu plingade det till på min telefon om att något nytt hänt på facebook. Ska jag titta eller fortsätta att göra det jag gjorde? Nämligen att skriva denna text.) Visste ni att det finns något som kallas Phantom vibration syndrome = Att känna vibrationer fastän mobilen inte vibrerar. Inte konstigt att vi tappar fokus och därför tycker det är mer bekvämt att läsa kortare texter på mobilen eller paddan än att sitta i en fåtölj med en bok. Människan har numera en uppmärksamhetstid på 8 sekunder. Guldfisken har 9…

Allt ska gå fort helt enkelt. Men somliga saker har sin egen gång, dygnet kommer alltid att ha 24h och något måste kanske ut om vi väljer att hela tiden lägga till. Och vad är då viktigast att prioritera? Det finns heller inget quick fix för relationer, barn, eller relationen till Gud. Liksom whiskyn och osten behöver tid för att komma till sin rätt behöver även människan det.

Så under dessa kursdagar blev jag alltså påmind om att: ”Det gäller att inte tappa bilden om lägerelden. Där vi satt runt omkring och berättade berättelserna för varandra.”

Samtidigt var dag 1 och 2 något motsägelsefulla. Men som sagt, ingeting är ju varken svart eller vitt. På ett seminarium om medieforskning fick vi lära oss vart vi bäst når ut som kyrka i den mediala världen och hur. Att hänga med och helst ligga steget före. Ska vi vara ytterligare en instans som pockar på de ungas uppmärksamhet? Ja, det måste vi. Samtidigt som vi måste vara den där platsen runt elden och ta frågan: ”Det är mycket nu – hur ska man då hinna med Gud?” på allvar.

Vi har definitivt en uppgift och ett glatt budskap att förkunna. Bibelns berättelser måste enligt min mening få en högre prioritet i Svenska kyrkan och vi måste våga vara kyrka. Men viktigast är att vi pekar på Jesus. Och låter Jesus få möjlighet att själv tala till oss. Det viktigaste är inte hur många likes vi får på ett inlägg publicerat från vår kyrka även om det är kul.

peka  VS.   like

Vi fick också höra om begreppet: Mixed economy – vi behöver både nya uttryck för att vara kyrka samt våra gamla traditionsbärande uttryck. Om Fresh expressions och Messi Church. Så kul detta lät tyckte jag. (Känns som att spagettikvällarna, ”Gud och spagetti” jag tjatat mig till i vår församling kan ha drag av detta.) När man samlas, människor i alla åldrar kring en bibelberättelse och samtalar kring berättelsen på olika sätt som passar för var och en. Och äter och pysslar tillsammans.

Det finns så många vägar, så mycket att fundera kring, så många verksamheter som kan startas. Men det viktigaste är att gräva och söka där man står, tillsammans som man är.

Till sist vill jag också säga i just paradoxens tecken…

De första fyra raderna i detta blogginlägg beskrev känslorna som kan uppkomma när vi blir upplysta med information. Kursdagarna gav inspiration och mersmak. Dels för att de seminarier jag gick på inte var helt i linje med varandra vilket gjorde att tankeprocessen om hur man kan kombinera det bästa av två världar sattes igång. Så tack för denna positiva input!

Men informationen vi dagligen får på nyheterna om människor som flyr sina hem och liv är fruktansvärda att ta in. Jag tänker såklart på den  flyktingproblematik som råder just nu i Europa.

Det är förödande bilder som svetsar sig fast i ens inre. Vem kunde inte känna sorgen och ilskan i bröstet när vi såg pojken på stranden i Turkiet, som lika gärna kunde varit en bror eller son till dig eller mig. Guds kärlek är fortfarande levande över hela jorden, men konsekvenserna efter människors rädslor, egoism och förtryck gör att den känns som att den stundtals dolts. Eftersom besvikelsen över vilken smärta vi människor kan åstadkomma ibland tar över. Men detta kan vändas, människans kapacitet till kärlek och medmänsklighet är ännu större. Då ser vi Guds ljus igen. Även Jesus var en flykting och det finns inget som säger att du och jag eller kommande generationer efter oss aldrig kommer att bli det.

Vi kan göra skillnad!

#Gör skillnad

Hur kan vi hjälpa?

image

Psalm 289

Guds kärlek är som stranden och som gräset, är vind och vidd och ett oändligt hem. Vi frihet fick att bo där, gå och komma, att säga ”ja” till Gud och säga ”nej”, Guds kärlek är som stranden och som gräset, är vind och vidd och ett oändligt hem

Vi vill den frihet där vi är oss själva, den frihet vi kan göra något av, som ej är tomhet men en rymd för drömmar en jord där träd och blommor kan slå rot. Guds kärlek är som stranden och som gräset, är vind och vidd och ett oändligt hem.

Och ändå är det murar oss emellan, och genom gallren ser vi på varann. Vårt fängelse är byggt av rädslans stenar. Vår fångdräkt är vårt eget knutna jag. Guds kärlek är som stranden och som gräset, är vind och vidd och ett oändligt hem.

O döm oss, Herre, frisäg oss i domen I din förlåtelse vår frihet är. Den sträcker sig så långt din kärlek vandrar bland alla människor, folk och raser här. Guds kärlek är som stranden och som gräset, är vind och vidd och ett oändligt hem.