I glädje och sorg.

När en livspartner rycks bort från en annan livspartner tar livet sig en ny skepnad. Igår såg vi filmen ”En man som heter Ove.” Det var skratt blandat med gråt, precis som livet självt. Livsgnistan försvann från Ove som fått sitt liv krossat efter att hans fru dött i cancer. Ove ville inte längre leva, han såg ingen annan utväg. Men något eller någon tycktes hålla honom kvar på jorden. Än hade han uppgifter att utföra. Var det inte den ene grannen så var det den andre som behövde Oves hjälp. Eller så var det någon som inte följde gatans (Oves) regler som gjorde att Ove fick ta itu med det där först. Han besökte sin frus grav och berättade för henne att de snart skulle träffas igen, men att han hela tiden blev ”störd.” När höggravida Parvaneh med familj flyttar in i radhuset mittemot och backar in i Oves brevlåda inträffade något som det egentligen inte fanns tid till i Oves planer. Nämligen en oväntad vänskap. Livet är starkare än döden, och ljuset övervinner mörkret… Än var inte Oves tid kommen. Han behövdes. Hans bräckliga kärl vattnade andras liv. Hans livserfarenheter och historia gav mening och kraft åt andra. Han behövdes!

Häromdagen åt jag sopplunch i församlingen och samtalade med en man om hans liv. Han berättade om sina resor och erfarenheter och om den stora sorgen. Tiden gick och till sist var det bara vi kvar i den stora salen. Han fick berätta sin historia.

På mitt skrivbord sparar jag alla kort som skickas till mig från en man som är över 90 år. Det värmer lika mycket varje gång jag får ett kort. När jag var pastorsadjunkt hade jag hans frus begravning och sedan dess hör han av sig kontinuerligt. Ibland ringer han och jag lyssnar… Även när jag får stå ut att bli kallad för ”lilla tösabiten” haha.

Funderar ofta på hur det kommer att kännas. Det måste vara som att få något amputerat på kroppen. När man har levt så länge tillsammans. Men det är ju så att var sak har sin tid.

Allt har sin tid

Allt har sin tid, det finns en tid för allt som sker under himlen: en tid för födelse, en tid för död, en tid att plantera, en tid att rycka upp, en tid att dräpa, en tid att läka, en tid att riva ner, en tid att bygga upp, en tid att gråta, en tid att le, en tid att sörja, en tid att dansa, en tid att kasta stenar, en tid att samla stenar, en tid att ta i famn, en tid att avstå från famntag, en tid att skaffa, en tid att mista, en tid att spara, en tid att kasta, en tid att riva sönder, en tid att sy ihop, en tid att tiga, en tid att tala, en tid att älska, en tid att hata, en tid för krig, en tid för fred.

Vad får då den strävsamme ut av all sin möda? Jag har sett vilket arbete Gud har lagt på människan. Allt vad Gud har gjort är skönt i rätta stunden. Han låter människor urskilja ett sammanhang, men aldrig kan de fatta Guds verk från början till slut. Jag insåg att för människan finns ingenting gott utom att glädja sig och njuta livets goda. Att äta och dricka och finna glädje mitt i all sin möda – det är en gåva från Gud.

Jag vet att vad Gud gör består för alltid, ingen kan lägga något därtill, ingen kan dra något därifrån. Så handlar Gud för att man skall bäva inför honom. Det som är har redan varit, det som kommer har redan funnits.

Gud letar åter fram det flydda. Pred. 3: 1-15

Efter filmens slut var det som att alla fick sig en funderare över hur bräckligt livet är. Innan filmen hade knappt någon bytt några ord med varandra som inte kände varandra. Men efteråt blev stämningen som förbytt. Jag och min stolsgranne log mot varandra med tårar i ögonen, hur löjligt det än må låta så var det så. Det öppnades dörrar i foajén åt varandra och många log åt varandra innan vi alla skildes åt. Främlingar pratade med varandra om hur rörda de blivit. En gemensam nämnare hade vi alla. Det vi alla har gemensamt. Livets skörhet och sorg. Men också den glädje som finns i våra liv som vi ibland blir påminda om att tacksamt ta emot och vara varsamma om.

Nästa gång jag eller du möter den där sura gubben eller tanten bör vi kanske fundera över vad hen har upplevt genom livet. 80 eller 90 år av glädje och sorg måste sätta sina spår. Människor behöver bli lyssnade på, få uppgifter och känna sig betydelsefulla. Så är det bara. Det kan förlänga någons liv.