Stilla veckan, även passionsveckan, dymmelveckan, tysta veckan eller påskveckan, är den sista veckan i fastetiden, det vill säga veckan före Påskdagen, från Palmsöndagen till Påskafton och firas till minne av Kristi lidande och död på korset.
När vi pratar om påsken är det ofta den sista måltiden vi tänker på, då Jesus instiftade nattvarden.
Nu går det någon reklam på TV som jag inte riktigt minns vad den handlar om, något slags pålägg tror jag. När jag såg den första gången hoppade jag till vid orden ”den första måltiden.”
Just det tänkte jag… I livet är det inte många saker som får vara den första många gånger. Det är liksom det som är själva poängen med en första gång. Men när jag tar emot nattvarden ser jag det som en första måltid varje gång. Ett nytt möte med Jesus varje gång. Ett möte fyllt av nåd och kärlek. ”Guds nåd är var morgon ny, ja, stor är hans trofasthet” Klag. 3:23
När våra konfirmander går på sina gudstjänster inför själva konfirmationsdagen följer ibland även deras föräldrar med. En mamma berättade om ett gudstjänstbesök som träffat henne starkt. Inte nog med att det var kvalitetstid med hennes son, där mobiltelefoner och annat som brukade pocka på uppmärksamheten var borta, så tillät hon också känslorna att komma fram. Ett första möte?
Kanske ska vi inte bara tänka på den sista måltiden som den sista Jesus firade med sina lärjungar. Utan även den som är den första som han vill dela med dig, just som den första, om och om igen.
Gud består, men relationen mellan dig och Gud fördjupas och förnyas varje dag. Gårdagen finns inte längre. Ty den är borta och kommer aldrig mer igen. Endast nu, nu, nu består. Och i detta nu, är du älskad, buren och förlåten.
Här har vi i ”Gud och Spagetti” under gudstjänsten pratat om liknelsen om senapsfröet. (Använde mig dock av vete) 😛 Efteråt planterade vi egna fröer som nu behöver vår omvårdnad för att sen kunna planteras ut. Våren är här och allting blir som nytt igen.
Första stunden ute i solen, naken med täcket runt om kroppen och med kaffe i handen. Det känns som att hela själen andas in våren. Hade förstås varit trevligt med en gräsmatta som tyvärr fick ryka med efter den nya dräneringen. Men hönsen tycks inte ha något emot att sprätta i jorden.
Din trofasta kärlek aldrig oss lämnar, din barmhärtighet den kan aldrig ta slut. Den är ny varje morgon, ny varje morgon. Stor är din trofasthet min Gud, stor är din trofasthet. Psalm 704