Koka kaffe…


Kommer ni ihåg simmärket baddaren? Det första märket man kunde ta… Ett moment man skulle klara av för att ta det märket var att koka kaffe på vattenytan genom att bubbla med munnen. Vilken tur att vi lärde oss det så tidigt! För är det inte det man som vuxen gör alldeles för ofta i livet? Alltså försöker ha huvudet precis ovanför vattenytan när livet blir för mäktigt.

baddaren

I mitt arbete hör jag många livsberättelser. Många av dessa berättelser skulle kunna bli till tjocka böcker. Vi trampar vatten och försöker hänga oss kvar. Ofta förundras jag över hur mycket en människa kan orka. Alla har sin berättelse och varje berättelse är unik. Det ena kapitlet är inte det andra likt. Det här med att vända blad, som kungen sa… Varje dag vänder vi blad. Gud skriver vårt namn i livets bok, men slutar inte där. Vi är inte bara en anteckning. Vi är aldrig ensamma. ”Han ger mig ny kraft och leder mig på rätta vägar…”

Just nu kretsar min och min blivande mans värd om att få barn. Långtifrån alla förunnat. Många har vandrat den vägen innan oss. Varför blir det inget? Vad är det för fel på oss? Hur länge ska man orka? Livet runtomkring blir suddigt. Man börjar få tunnelseende. Allt kretsar kring den stora längtan. Barn.

Jag läser ur Med evig kärlek: ”Gud kan vara väldigt tydlig när han vill. Ge liv till förtorkade benknotor, det kan bara Gud. Det Gud gjorde då, kan han också göra idag. De förtorkade benen kan bli en symbol för allt det som verkar dött. Finns det något i ditt liv som känns hopplöst och oinspirerande? Något som du längtar efter att få känna hur det fylls av Guds närvaro, av liv. Kan Gud ge liv till en benknota, kan han sannerligen göra samma sak med dig.”

Jag vet inte om jag ska ta det som ett hån eller hopp. Men beslutar mig för att välja det sistnämnda.

Be ständigt står det i bibeln. Jag finner mig själv i kyrkan om kvällen, tårarna rinner ner för mina kinder när jag ensam går in i den mörka tomma kyrkan. Men jag känner mig inte ensam. Jag har längtat. Längtat till Gud. Ibland längtar jag efter Gud så fruktansvärt mycket. Det låter kanske konstigt när jag jobbar som präst i Svenska kyrkan. Kanske är det samma sak för en kock eller konstnär. Att längta efter det som en gång var det man levde för, men som ibland tycks bli till vardagsmat. Men jag är inte rädd för den längtan. Inte längre. Innan skrämde den mig. Betyder det att jag kommit bort från Gud? Nu tänker jag att det betyder att jag är närmre, men den påminner mig om att ständigt komma tillbaka till källan. Källan som ger mig liv.

Kanske är det samma sak med vår längtan efter barn. Min rädsla kan omvändas till bön. Inte bara för mig utan en bön för alla som längtar. Kanske något som verkade hopplöst kan lösa sig ändå fast på ett annat sätt än det jag först tänkt mig… Gud griper inte alltid in på det sätt jag vill. Men lyssnar, stöder och bär. Vad mer kan jag begära?

Jag lyssnar på låten ”Strö lite socker på mig” av Timbuktu eftersom en medarbetare denna lunch sa: ”Ibland önskar jag bara att någon såg mig och strödde lite socker på mig.

Gud strö lite socker på oss så att vi slutar koka kaffe på vattenytan och går från baddaren till simborgarmärket.

Några rader ur låten som definitivt kan tolkas (i min värld) till relationen mellan mig och Gud.

”Jag minns inte riktigt var jag träffa’ dig först
oavsett vad jag har sagt och oavsett vad du hört
jag tror jag blev presenterad för dig av någon annan
förmodligen min pappa, mamma eller hennes man
hur som helst är det länge vår relation pågått
fastän mitt jobb har förändrat vår situation något
du har gjort vissa dagar bättre bara av att va’ där
och jag undrar faktiskt hur länge jag kommer vara kär
säkert så länge jag lever – men det vet du väl
när jag dör så finns du kvar, du är en del av min själ
du har underlättat min väg i allt som har hänt
och när jag tänker efter verkar detta förutbestämt…

blessa mig mucho – jag kan inte vara utan
strö lite socker på mig som bara du kan
blessa mig mucho – ge mig inget än det bästa
strö lite socker på mig och det vill växa
blessa mig mucho – det får mig att vilja leva
strö lite socker på mig, jag vill ha mera
blessa mig mucho – jämt och ständigt
strö lite socker på mig är du vänlig”

En kommentar

Margareha Westman säger
28 september 2016 – 09:35

En mycket tänkvärd text. Du har så djupa tankar!

bernice svarar
28 september 2024 – 08:16

Tack, och tack för din kommentar! Min förhoppning är att det kan falla i god jord hos någon. Trevlig kväll. Stor kram!! <3

Lämna ett svar till bernice Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *