Ett namn…

I livets bok är våra namn skrivna.

Hoppets tecken. Stillhet. Toner. Bön. Ett namn läses upp. Ett ljus tänds.  Ett namn som rymmer ett liv. Ett unikt liv, värdefullt och oersättligt. Ett kort eller ett långt liv som fyllts av glädje, sorg, arbete och vila. Vid dopet lyser ett dopljus, ett ljus som påminner om att Jesus säger till Dig: ”Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.” ”Jag är världens ljus” säger Jesus.

När vi till helgen tänder ljus i kyrkor och på kyrkogårdar påminner det mig om detta. Att livet är starkare än döden. Ljuset starkare än mörkret. Vi sätter alla våra hjärtavtryck. När vi lämnar avtryck efter oss kan inte ens döden radera dem igen.

Inte ett endaste liv har levts förgäves. Och det som tar slut här tror jag bara är början på något nytt. Gud tar emot oss utan att se till våra tillkortakommanden. Jag är förvissad om att Gud ser våra goda intentioner och förstår allt det som blev och inte blev. Att Gud kallar på oss vid namn med förlåtelse och kärlek i rösten.

Som liljan på sin äng, som fågeln högt i skyn, som stjärnan i sin rymd, så är jag till i dig. Du mäter alla mina år. Du räknar mina huvudhår. Jag växer i din närhets land, du bär mig i din hand. Och inte ens ett strå på ängen vissnar bort och inte ens en sparv till marken faller ner, om inte du har stakat ut när livet börjar och tar slut. Vart än jag flyr så finns du där, du har mig mycket kär

Psalm 798

Sorgen är den process vi måste ta oss igenom för att läka. Så trots att den smärtar är den en vän som vill hjälpa oss att acceptera det vi inte kan förändra. Att livet som fortsätter inte fortsätter på samma sätt, men kan bli bra ändå. Inte sällan är sorg också förenad med tacksamhet för vad som varit eller lättnad för det som blev. Det finns inga känslor man kan känna som är fel när någon nära gått bort, många gånger känner vi att livet är orättvist och att vi helst skulle vilja vara med och påverka våra öden. Samtidigt som många av oss också känner en tacksamhet för att det inte är människans sak att avgöra. Det ligger en viss befrielse och nåd i att människan inte är förmögen att påverka så mycket som hon skulle vilja.

Ibland behöver vi bygga upp och byggas upp igen. Livets olika perspektiv, erfarenheter och skiftningar formar oss hela tiden. Det som en gång var är nu något annat. Men Gud är beständig i sin kärlek och trofasthet.

Den som lever ett liv med kärlek och förlust har både vunnit stort och förlorat stort. Men trots smärtan det innebär att förlora någon kär, skulle jag inte vilja leva ett liv utan kärlek. Hellre ett rikt liv med kärlek, sorg och förlust än ingetdera. Starka band vävda av kärlek kan aldrig förgöras.

På en knappnål jag har så står det: Lean on me! Come to me, all you who are weary and burdened, and I will give you rest. #Jesus

Jag glömmer aldrig den dag samtalet kom efter att min pappa fått hjärtstillestånd. Respiratorn skulle stängas av och tårarna rann längs med pappas kinder. Reflexer sa läkaren. Kanske inte, tänkte jag. Jag höll honom hårt i handen och kysste hans kind. Tänk att minnena, doften, rösten, skratten, blickarna och känslan av kramarna inte har försvunnit. Pappa har, men inte det som var han. Att det finns kvar gör att pappa fortfarande finns kvar som en del av mig. Livet är starkare…

Tack mamma och pappa för det liv jag fått. Jag älskar er!

Det finns många jag älskar. Och ibland är jag rädd att jag älskar för mycket. Ju mer jag älskar desto mer ont kan det göra. Men jag tänker inte sluta älska. Däremot vill jag bli bättre på att ta vara på det som är nu.

Ett namn läses upp. Några få bokstäver. Men ack så mycket mer ändå.

Ja visst gör det ont

Ja visst gör det ont när knoppar brister. Varför skulle annars våren tveka?Varför skulle all vår heta längtan bindas i det frusna bitterbleka? Höljet var ju knoppen hela vintern. Vad är det för nytt, som tär och spränger? Ja visst gör det ont när knoppar brister, ont för det som växer och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller. Skälvande av ängslan tungt de hänger, klamrar sig vid kvisten, sväller, glider – tyngden drar dem neråt, hur de klänger. Svårt att vara oviss, rädd och delad, svårt att känna djupet dra och kalla, ändå sitta kvar och bara darra – svårt att vilja stanna och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper, Brister som i jubel trädets knoppar. Då, när ingen rädsla längre håller, faller i ett glitter kvistens droppar glömmer att de skrämdes av det nya glömmer att de ängslades för färden – känner en sekund sin största trygghet, vilar i den tillit som skapar världen.

Karin Boye

Jag önskar er en fin och ljus allhelgonahelg!