Var igår på valdebatt i GA-kyrkan i Helsingborg. Det var glädjande mycket folk på plats för att lyssna till de lokala partigrupperingarna. Mycket i kyrkopolitiken har lämnat de gamla partipolitiska gränsdragningarna bakom sig. Det är bra. Så fanns det till exempel inte någon avgrundsdjup skillnad mellan Borgerligt alternativ och Socialdemokraterna utan mer av samsyn för kyrkans bästa.
När det gäller Kyrkans väl så förde man fram en del konkreta förslag som att tillskapa en tjänst för kulturproduktion vid sidan av den så väletablerade kyrkomusiken. Vidare ville man att kyrkan i Helsingborg ger sig in i den ”sociala ekonomin” genom att driva äldreboende i egen regi. Det man inte svarade helt fullt på var hur man tänker sig finansieringen av dessa satsningar. Skall det flyttas anslag från kyrkomusiken till annan kultur? Skall kyrkan driva äldreboende med möjlighet till vinst eller inte? Är det kyrkans uppgift att konkurrera med kommun och privata aktörer eller är det kyrkans uppgift att utifrån sin värdegrund vara en nagel i ögat på dem som bedriver bård och omsorg? Det kan finnas anledning att känna Kyrkans väl lite extra på pulsen när det gäller de här frågorna.
Två partier i panelen stack ut på ett påtagligt sätt. Det var Sverigedemokraterna som under en retorik av storord som tro och tradition vill se Svenska kyrkan som ett värn mot mångkultur och allt som kännas främmande för den Skansenromantiska bilden av Sverige partiet hamrar hem i alla sammanhang. Det blir ett i mina öron obehagligt ”vi och dom-tänkande” som känns främmande i en folkkyrka som bara borde tänka i termer av vi.
Inte heller ville man bejaka kyrkans beslut att viga samkönade par. En inställning som man delar med Frimodig kyrka som i övrigt mest ville verka för kvinnoprästmotståndares rätt till prästvigning och tjänst i Svenska kyrkan. Personligen anser jag inte att den här typen av frågeställningar har en plats i kyrkan 2013. Kyrkans beslut i ämbetsfrågan står fast och det skall inte vigas fler kvinnoprästmotståndare i något stift i Svenska kyrkan. Punkt slut.
Summan av kardemumman är att det finns många goda skäl att rösta i årets kyrkoval. De flesta av dessa skäl handlar om den kyrka vi vill se i framtiden. En del skäl handlar om att mota en kyrka vi inte vill ha.
Demokrati är inget för alltid givet. Den måste erövras på nytt hela tiden.
Rösta!

Under påskhelgen visade Svt Gundel Wetters dokumentärfilm ”Gud är inget lyckopiller” från 2011 om den nyvigda prästen Kristina Nielsen och hennes väg in i kyrkan. Kristinas gudsbild och kallelse är starkt präglad av mötet med Dag Hammarskjölds andliga dagbok ”Vägmärken” och hon bärs av en stark längtan att få gestalta denna andliga upptäckt i sin prästgärning. Så långt är allt gott och väl. Kristina är i gott sällskap. Det är många som delar hennes fascination för Hammarskjölds tankar, både innanför och utanför kyrkan.Problemet med filmen, och det är inget litet problem,uppstår när den skildrar Kristinas tid som Pastorsadjunkt i Slottsstadens församling i Malmö. Det blir uppenbart att Gundel Wetters, och kanske också Kristinas. syfte med filmen är att framställa kyrkan som en bakåtsträvande, patriarkal och livsfientlighet organisation som vill kuva den unga prästens kallelseglädje och livsglädje, något som kommer till uttryck redan i början av filmen där sömmerskan som skall sy den unga prästens ämbetsdräkt uttrycker sin förvåning över att någon vill arbeta i något så mossigt som kyrkan. Den som blir sittande med filmens svartepetter är kyrkoherden i Slottsstadens församling,Torkil Niilson, som framstår som en obehaglig mörkerman som närmast förföljer den unga pastorsadjunkten. Allt är mycket försåtligt skildrat med medvetna klipp och ljussättningar som stryker under kyrkoherdens dolska motiv.
Här börjar mitt inre göra uppror. Filmens underförstådda påstående att det är självklart att den unga prästen bör ha tolkningsföreträdet, också gentemot församlingens kyrkoherde, när det gäller församlingens teologi och guddtjänstfirande pekar på ett grundproblem i kyrkan.
Det verkar finnas en utbredd uppfattning bland många präster, andra anställda och även utanförstående att kyrkan är en arena för självförverkligande och förverkligande av egna visioner av tro, gudabilder och gudstjänstfirande. Detta förverkligande av det egna får inte heller hindras av den ordning som är rådande på alla andra arbetsplatser i vårt land, nämligen den att det är arbetsgivaren som leder och fördelar arbetet och som har rätt att besluta hur arbetet skall ske.
I min värld är det ganska självklart att kyrkoherden i Slottsstadens församling har rätt att besluta hur underlydande präster skall arbeta, och också har rätt att begära att dessa beslut efterföljs.
Att man som anställd har rätt att delta i diskussioner som föregår beslut är en sak och demokratins livsluft. Men det är också demokratisk mognad att acceptera mina chefers beslut, även om jag har en annan uppfattning.
I denna grundläggande ordning skiljer sig inte kyrkan från andra arbetsplatser, eller det borde åtminstone inte vara så.
Det finns uppenbarligen något som saknas i dagens prästutbildning, när man så ofta verkar förväxla den akademiska friheten att diskutera och argumentera olika ståndpunkter på ett fritt och prövande sätt med en förment rätt att också få gestalta mitt arbete som präst efter eget huvud utan att någon har rätt att ha synpunkter därpå.
Den frihet vi alla har är att lämna vår arbetsplats om vi inte känner att vi med bevarad heder vkan stå för dess värdegrund och organisation, men vi har inte rätt att förvänta oss att alla andra skall rätta sig efter min privata övertygelse. Den ordningen måste råda även i kyrkan.

Det var herdarna, människor i ett utsatt lågstatusjobb, som första fick höra budet om frälsaren som var född. Det var också dessa som först fick berätta om sin nattliga upplevelse. Det finns en poetisk och gudomlig rättvisa i detta som är värt att meditera över. Änglarna valde, som första anhalt bort slott, herresäten och de stora religiösa och finansiella institutionerna. Ett mönster som kom att gå igen när vi möter barnet som vuxen man. Att hålla makt och pengar på lite avstånd och lyfta fram det lilla, utsatta och svaga är ett tydligt Jesusmönster och ett starkt etiskt imperativ för alla Jesu vänner
I denna julhelg går mina tankar särskilt till alla dessa människor som först skulle få höra änglasången i vår tid.
Medan vi sitter i familjens sköte och njuter av familjens goda eller när vi sitter i kyrkbänken och sjunger de gamla sångerna finns det så många som vakar i natten för att livet skall vara möjligt. På sjukhus och vårdhem, i ambulanser och polisbilar, på brandstationer, i jourtelefoner och på våra vintervägar finns de de som vakar och arbetar.
Det många av dem har gemensamt är att de är underbetalda och möter mer av arbetskrav och besparingskrav än uppskattning.
På många sätt är vi ett samhälle som har fått våra politiska och ekonomiska värdeskalor hoptrasslade och omkastade. En del krafter vill ha det så för att det tjänar dem och deras syften. men de får inte stå oemotsagda. Barnet i krubban ställer alltid relevanta frågor om våra liv och våra prioriteringar, även långt efter det att granen kastats ut.
Så en God och välsignad Jul till alla människor av god vilja! Och särskilt till dig, var du än är, som vakar och arbetar för livet under julhimlens stjärnor

Mycket i den kyrkliga debattsfären handlar nuförtiden om den nya kyrkliga strukturen som skall sjösättas 2014. Sammanslagningar och storpastorat är begrepp som väcker starka känslor. Somliga debattörer ser framför sig en tid av tunggrodd byråkrati, sönderslagna gemenskaper och långa avstånd mellan huvudet och de andra lemmarna i Kristi kropp. Andra åter ser möjligheter till samordningsvinster och därigenom bättre effektivitet i hur vi använder våra resurser. Personligen anser jag att det är klokt att kyrkan är offensiv och visar att vi förstår allvaret och utmaningen i att behålla våra medlemmar och också öka antalet medlemmar i en ny tid. Kyrkan lika lite som någon annan samhällsaktör kan vila på gamla meriter och gamla arbetsformer utan måste vara beredd till förändring när människors behov och önskningar förändras. Kyrkan måste vårda sin ekonomi och bygga en långsiktig trygghet för sitt arbete.
Risken som man kan se i den här utvecklingen är att vi fastnar i det yttre organisationsarbetet, i de olika tekniska och ekonomiska frågorna, och misstar detta för verklig förändring som ger kyrkan en plats i människors liv. Den enkla sanningen är nog den att människor är grundligt ointresserade av hur kyrkans organisation ser ut.Många människor skulle förmodligen inte kunna säga vilken församling man tillhör och som man betalar sin medlemsavgift till. Det man är intresserad av är huruvida kyrkan kan och vill spela en roll i deras liv. Parallellt med den yttre organisationen måste vi påbörja en process som handlar om innehållet i den nya organisationen. Kort uttryckt, hur skall budskapet om Jesus förmedlas in i en ny tid för att kunna ge människor mening, glädje och tröst? Den nya organisationen har sitt värde om, och bara om, den skapar bättre möjligheter för evangeliet.
Det behövs en lika intensiv inre process i kyrka och församlingar om teologi och pastoralt handlande bland engagerade medlemmar och anställda för att hitta nya vägar att tjäna de människor vi är satta att tjäna.
jag tror att våra biskopar har en historisk roll att spela i just vår tid. Nu är den rätta tiden att skapa en gemensamt fokus i vår kyrka. Ett fokus som genomsyrar kyrkan, såväl nationellt som lokalt. Om man så vill, en reformation, där teser som klargör kyrkans värdegrund och vilja i den nya tiden spikas upp på alla kyrkportar, både de portar som finns på sociala medier och på de rent faktiska träportarna.
Vi skall inte bli en toppstyrd åsiktsmaskin. Vi skall behålla vår frihet att tycka, tänka och diskutera fritt innanför de ramar som är Svenska Kyrkan. Men vi behöver inspiration, och vi behöver kraftsamling. Och det känns naturligt att vända sig till våra biskopar för en sådan nystart.

Svaret på frågan kan tyckas givet, åtminstone om vi är förankrade i det vi normalt förstår som kristendom. Berättelsen om Samariern som tar hand om sin medmänniska, lämnad vid vägkanten av rövare och längre fram av en präst och en levit som inte vill bli besvärade, är en av kristendomens nyckeltexter.
Berättelsen är svaret på frågan: Vem är min medmänniska?
Bara detta att frågan formuleras uttrycker människans särart. Ingen annan varelse i skapelsen känner sig tvingad att förstå sin medskapelse filosofiskt och etiskt. Frågan ligger också nära det unikt mänskliga som vi kallar ”samvetet”, denna inre röst som manar oss att göra det som vi förstår som ”gott”, och då inte bara för mig uran också för den andre – medmänniskan.
Detta tillsammans med den egentligen svårförklarade driften att komponera symfonier, skriva poesi och knåpa ihop något så ”onyttigt” som en skulptur samt den mänskliga hjärnans behov av självreflektion sätter människan i en särställning i skapelsen.
Det ligger också ett imperativ i Jesu berättelse. Den givna slutsatsen är att det var Samariern som genom sin barmhärtighet definierade den ”goda människan” och egentligen med en enkel förlängning ”det goda samhället”.
Vem kan säga något däremot frågade en predikant hoppfullt och trosvisst sin utläggning av texten.
ja, vem egentligen? Ganska många visar det sig.
Det är intressant att se hur den oinskränkta individualismens och den otyglade kapitalismens egen bard Ayn Rand fått ett uppsving i dagens politiska debatt. Mest känd för sina tankeromaner ”The Fountainhead” 1943 och ”Atlas Shrugged” 1957.
Hennes avsky för allt kollektivt och hennes bejakande av individens rätt att alltid sätta din egen lycka i första rummet, hennes upplyftande av den råaste kapitalismen som grunden för det enda rimliga samhället, kapitalisten som dess hjälte och nattväktarstaten som utan något socialt ansvar i övrigt främst skyddar äganderätten gör henne till någon som mycket väl skulle kunna påstå att det var prästen och leviten som handlade mest rationellt, och inte den barmhärtige Samariern som Rand kanske skulle betrakta som ömklig exponent för en slavkultur. Föga konstigt att Rand hade en djup avsky för kristendomen, liksom för all religion.
Har Ayn Rand någon betydelse i vår tid? Behöver vi bry oss om henne?
Svaret är naturligtvis ja. Kristendomen lever vid varje givet tillfälle i en tankemiljö som den är i dialog med eller i strid med. Ayn Rands betydelse står i direkt proportion till betydelsen av de människor som säger sig ha henne som politisk, ekonomisk och personlig förebild. Bland dem finns i vår tid bland annat Paul Ryan kanske blivande republikansk vicepresident och lite mer oväntat Centerpartiets ordförande Annie Lööf.
Svaret på frågan ”Vem är min medmänniska” är inte för alla tider givet. Det ifrågasätts, tolkas, vantolkas och utmanas av många röster också i vår tid. Kyrkans uppgift är att försvara liknelsens slutkläm – gå du och gör likadant – och lyfta fram det inte bara som individiualetik utan även samhällsetik.

Sommar innebär bland så mycket annat också att frågan om skolavslutningar i kyrkan aktualiseras. Präster känner sig trängda att förneka det djupaste i sin identitet och i sitt kall. Lärare och rektorer våndas under en skollag som är blind och döv för barns rätt till andligt och tradition. Ängsligt sneglar man på människor med annan bakgrund och religion och använder dem som alibi för sin egen religionsfobi och okunskap. Min erfarenhet är att många svenskar av muslimsk eller annan tro tycker att den religiösa likgiltigheten hos svenska politiker och myndigheter är långt mer stötande och oroande än en avslutning i Svenska kyrkans regi. Vi delar åtminstone tron på en kärleksfull Gud som ger mening och djup åt livet i kontrast till den torftiga nyttomoral och tomma värdegrund präglar kritikernas argumentering.
Skollagen kan aldrig reglera vad jag som präst gör i den kyrka som jag lovat att tjäna. Kyrkan kan aldrig låna ut sitt rum till verksamheter som inte erkänner kyrkorummets inneboende budskap. Skolan är alltid välkommen, och kommer alltid att bli bemötta med respekt och god vilja. Vi förutsätter att vi blir bemötta på samma sätt.
I det mötet förutsätter jag att barnen går det finaste kyrkan har att ge. Guds välsignelse. Att någon skulle motsätta sig att man önskar det bästa för barnen…det känns märkligt.

KYRKAN OCH VÅLDET

Som barnfödd och uppvuxen i den underbara staden Malmö kan jag inte låta bli att undra över vad det är som gjort att vi hamnat i ett läge där vanliga människor måste gå ut och protestera mot dödsskjutningar, och ge uttryck oron för att oskyldiga skall drabbas av förlupna kulor.
Malmö är en stad som gjort en imponerande resa från industristad på dekis till en modern, mångkulturell stad med fantastiskt kulturliv och en kreativ och innovativ anda. En pärla i det som vi kallar för Öresundsregionen. Men nu verkar bilden av Malmö permanentats som en stad som är farlig och en tummelplats för organiserad brottslighet.
Integrationspolitiken som framgångssaga eller misslyckande i Malmö hör till de frågor som aldrig besvarats riktigt ordentligt. Delvis beroende på en rädsla från politiker och debattörer att riskera att bli stämplad som rasister. Något som är utomordentligt lätt gjort i ett land där den politiska korrektheten kräver munkavle kring alla diskussioner som berör frågor som integration, kriminalitet och hederskultur. Inte minst har många från vänsterkanten haft synnerligen svårt att befria sig från ideologiska glasögon. Något som inte minst Malmöförfattaren Fredrik Ekelund drabbades av för några år sedan när han försökte föra ett samtal kring varför så många ur Malmös arbetarklass och traditionell socialdemokrati röstade på rasistiska Sverigedemokraterna. Att det skulle kunna handla om ett fattigdomsproblem och ett utanförskap där både svenskar och invandrare kände sig svikna av samhället var för svårsmält för Stockholms finkulturella elit som prompt rasiststämplade Ekelund och kvävde en viktig debatt. När Ilmar Reepalu begär att man i huvudstaden tar till sig sanningen att Malmö betalar ett orimligt högt pris för en snedfördelning av samhällets resurser när det gäller att ta emot flyktingar och invandrare, så drabbas han av liknande avstängningsmekanismer.
Jag tillhör de människor som menar att Sverige skall ta emot fler människor från världens olika hörn därför att det gör oss till ett rikare land och för att vi behöver fler människor som bär upp den välfärd vi alla vill ha. Att Sverige skall leva upp till sina åtaganden när det gäller att ge fristad åt människor som flyr krig och förföljelse borde vara självklart.
Malmö har blivit en rikare, roligare och mer dynamisk stad genom de bidrag som gjorts av människor som kommit hit för att skapa ett nytt liv för sig själv och sina familjer. Men samtidigt har en osmidig och i många fall rasistisk arbetsmarknad, en segregerad bostadsmarknad och allt för många dåliga skolor samt ett undermåligt arbete inom de rättsvårdande myndigheterna skapat grogrund för en undervegation av organiserad brottslighet, våld och extremism. Problem som i första hand drabbar människor som bor just i Herrgården, Rosengård, Nydala och liknande områden som vi gärna problemstämplar.
Har kyrkan någon roll att spela i lösningen på Malmös problem? Självklart! Kyrkan har en många gånger djupare kontakt med människorna som bor inom Malmös olika församlingsgränser än alla de som iaktar utifrån. Kyrkan i Malmö har ett ansvar som man måste bli bättre på att axla när det gäller att sätta de frågor i centrum som rör grunden för ett gott och rättvist samhälle. Det betyder att kyrkan måste bli mer politisk i den meningen att man blir en aktör mot utanförskap på arbetsmarknaden, att man belyser hur privatiseringar av vård och skola bidragit till ökad segregering, att man aktivt söker en plats i nätverk där människor från olika religioner och kulturer arbetar tillsammans mot rasism och social och ekonomisk orättvisa.
Kyrkan måste också våga lyfta frågor som har att göra med brottsbekämpning. Sverige är notoriskt tandlöst när det gäller att hantera organiserad grov brottslighet. Börja kräva vapenlagar som brottslingar inte skrattar åt. Kräv att samhällets olika myndigheter arbetar tillsammans för att upprätthålla en nolltolerans för den brottslighet som Malmö blivit en tummelplats för, var med och kräv samkörning av olika myndighetsregister och ge inte dem som vill parasitera på samhället en dag av lugn och ro.
Det låter inte som kyrkliga frågor ytligt sett. Men vad det handlar om är att ta evangeliet på allvar och att värna de minstas rätt till trygghet och ett gott liv. Tiden för en opolitisk kyrka är sedan länge förbi. Partipolitiken kan vi lämna därhän men aldrig politikens kärna som är alla människors rätt till att leva i ett tryggt och rättvist samhälle.

Vägkors

Kyrkomötet tog så beslutet att alla präster skall ha vigselbehörighet. Naturligtvis vill man säga. Ett annorlunda beslut hade knappast varit möjligt. Att, som en del präster som inte delar kyrkans syn när det gäller samkönad kärlek, mena att de borde vara upp till den enskildas samvete hade lett till oanade problem i framtiden. Precis som vi baxat med oss kvinnoprästmotståndare långt efter frågans bäst före datum, så hade vi nu fått dras med kollegor som av samvetsskäl inte kan dra sitt lass av det arbete vi är satta att utföra i församlingarna. Frågan om vem som har rätt till vigsel i Svenska kyrkans ordning är inte är inte en fråga för den enskilde prästen. Det är kyrkan som äger frågan. Den enskilde är fri att stanna och följa reglerna eller att gå någon annanstans.
En annan fråga där kyrkan verkar befinna sig vid en korsväg gäller stiftens roll i den tid som ligger framför kyrkan. Just nu är vi uppe i en inflammerad debatt som rör studentprästernas framtid. Lunds stift vill dra in alla medel till verksamheten på samma sätt som man redan tagit beslut om att ta sin hand från institutionssjälavården i andra samhällssektorer. Andra stift för liknande diskussioner. Skälet man anför är av ekonomisk art men konsekvenserna kommer att bli djupgående teologiska. Om stiftet tappar bort sitt främjarperspektiv som går ut på att man skall ligga i framkant när det gäller teologisk samtidsamalys och också verka för dialog och samverkan med samhällets olika sektorer, så har man förlorat sin själ och sin identitet. Redan när man släppte biskopens arbetsgivaransvar för prästerna började stiftens resa utför. I den framtid som väntar om man inte besinnar sig ligger risken på lut att man blir en administrativ enhet som ingen egentligen vet vad man skall ha för användning av.
Biskoparnas roll som teologisk spjutspets är beroende av att det utförs ett teologiskt och pastoralteologiskt arbete på stiftsnivå som håller hög nivå.
Om det i slutänden mest handlar om fastighetsförvaltning? Skogsvård och ekonomi så kan vi köpa in de tjänsterna på den fria marknaden och spara in de sista slantarna för politiker och tjänstemän. Då är förvandlingen till föreningskyrka slutförd.

Hur går man vidare efter det obegripliga terrordådet i Norge? Frågan är omöjlig men måste besvaras, och besvaras omgående. Den Norska statsledningen med statsminister Stoltenberg i spetsen har visat på en osedvanlig moralisk resning och demokratisk mognad som förhoppningsvis kan tjäna som inspiration för resten av världen. Där Bushadministrationen i USA hemföll åt simpel hämndlystnad och våldsam krigsretorik efter 9/11 har Stoltenberg lyft demokratins och det goda samhällets flagga för att möta medborgarnas sorg och förtvivlan. Bara genom att stå upp för demokratins och det öppna samhällets värderingar och människosyn kan vi besegra hatet, rädslan och ondskan. Och det verkar som om det mitt i vreden och sorgen finns en god jordmån hos det norska folket för att stötta varandra i bygget av det goda och fria samhället och på så sätt hedra offren för terrorattentatet. Inte minst hedra alla dessa unga som var på läger för att skolas i demokrati, öppenhet och människorätt.
Sedan måste en diskussion börja som handlar om att återerövra det goda språket och försiktigheten med orden i det offentliga samtalet. För min personliga del gick tankarna ganska omgående till attentatet i Tucson Arizona där en vetvilling sköt ihjäl ett antal människor, däribland kongressledamoten Gabrielle Gifford. I efterdyningarna till massakern uppstod en diskussion i USA om det det politiska språkets betydelse för det som hänt. Den konservativa Tea Partyrörelsen, och alldeles särskilt Sarah Palin, kritiserades för att ha introducerat ett politiskt tonläge där förakt för politiska motståndare, hatisk retorik och demagogiska verklighetsförvridningar skapat en miljö där människor med extrema och odemokratiska värderingar känner sig sedda och bejakade.
Vi måste börja föra det här samtalet i hela Norden efter det som nu hänt. I Norge, Sverige, Danmark och Finland har har extrema högerpartier som drivs av hat mot mångkultur och en grumlig brun nationalism fått fäste i det politiska finrummet. I Sverige har vi våra Sverigedemokrater som försöker klistra på sig en polityr av demokrati men som i själva verket står för ungefär samma grundsyn som den norske terroristen. Vi får inte låta dem skapa en illusion av normalitet kring sin unkna människosyn och tveksamma demokratisyn. Sverigedemokraterna och deras systerparti i de övriga nordiska länderna har ett moraliskt ansvar för att ha skapat ett samhällsklimat där en person som den norske terroristen och massmördaren kunde se sin egen förvridna verklighetssyn som acceptabel eller till och med önskvärd.
Nu är det tid för alla goda krafter att stå upp för det öppna samhället. Det innebär också att vi tydligare måste ta striden med den bruna röra i vår mitt.

Turordningslista utgår från Lunds stift för godkännande av tjänsteinnehavarna. Det känns lite overkligt. Människor skall sägas upp från sina arbeten. Människor som lagt ner kraft , tro och engagemang. Det är alltid en personlig tragedi att förlora sitt arbete. Särskillt i ett samhälle där arbetslinjen är det första och enda budet. Samtidigt vet jag på det rationella planet att en krympande ekonomi får konsekvenser. Frågan är då vilka åtgärder som skall vidtas och vilka åtgärder som gör kyrkan bäst rustad att fullfölja sitt uppdrag i framtiden?
Det resonomang som förs nu känns märkliga. Att dra ner på tjänster som är riktade mot institutionssjälavård bland de mest utsatta i samhället, finskspråkigt arbete och arbete för hörselskadade verka kontraproduktivt inte minst mot bakgrund av Jonas Bromanders undersökning av vad kyrkans medlemmar förväntar sig av sin kyrka.
Vilka andra vägar har man undersökt? Vilka besparingar kan man göra inom administration, när det gäller förtroendevalda, fastighets – och skogsförvatning och är gudstjänstutveckling en fråga för stiftens främjandeuppdrag?
Jag säger inte att jag har det färdiga svaret. Vad jag säger är att diskussioner som rör kyrkans framtid borde föras bredare och mer öppet. Samtalen borde också involvera församlingarna som stiften är satta att tjäna. Det finns en stor risk att den här typen av dåligt förankrade beslut ytterligare undergräver församlingarnas förtroende för riks och stiftsnivåerna i kyrkan.

« Äldre inlägg

1 kommentar »