Tystnadsplikten är ett skydd för den enskilda människan

De senast dagarna har det förts en debatt om tystnadsplikten i kyrkan. Upprinnelsen är att präster sagt sig fått möta en person som uppgetts sig vara i behov av själavård men valt att spela in samtalet i syfte att det skall användas i TV-programmet Uppdrag granskning.

Det är inte möjligt att säga något om ett program som inte sänts, vare sig om form eller innehåll. Däremot måste något sägas om tystnadsplikten.

Det är viktigt att kyrkan granskas. Kyrkan är ingen frizon. Här finns många medarbetare och en stor verksamhet. Här sker både det som är bra och dåligt. Om det finns anställda som kränker människor behöver det uppmärksammas för att åtgärdas. Det som däremot tydligt krävs från oss i kyrkan är en fortsatt respekt för tystnadsplikten och dess avskilda rum från samhället och även dess granskande instanser.

Den tystnadsplikt som finns i kyrkan är unik både beträffande tradition och omfattning. Den är en del av kyrkans egen självförståelse och identitet.

Tystnadsplikten har sin bakgrund i bikten, dvs en situation där en person bekänner sin synd inför Gud och prästen förmedlar förlåtelse. Det som sker i rummet är ett möte mellan en människa och Gud. Prästen finns bara där för att ge ord åt Guds löften. I traditionen har det formulerats så att ”om vad som sagts av den biktande vet prästen mindre än det som prästen inte vet något om.” Prästen kan inte veta vad som skett i en människas möte med Gud. Därför har prästen inget att säga.

Under tidens gång har biktens tystnadsplikt också kommit att utvidgas att gälla det enskilda själavårdssamtalet. Vad än ett samtal handlar om så ligger det i kyrkans förståelse att i själva mötet finns Gud med sin omsorg. Själavårdens rum blir därför ett heligt rum.

Tystnadsplikten, som gäller vid bikt och enskild själavård, är absolut. Det betyder att prästen ingenting får säga om vad som sagts och inte heller får kommentera huruvida ett samtal har ägt rum eller inte. Prästen är för hela livet bunden till denna tystnad. Det finns inga omständigheter som kan lösa prästen från denna tystnad. Inte ens den person som själv varit i samtalet. Inte heller om det senare upptäcks att samtalet innehållit lögner eller haft andra syften än att vara själavård.

Tystnadsplikten är till både för kyrkans skull och för den som önskar själavård. En människa som söker en präst ska veta att kyrkan garanterar denna tystnad. Här finns ett rum där allt kan sägas utan att detta får föras vidare av prästen.

Samhället har genom historien varit mån om att detta rum ska finnas och skyddas. Det är ingen tillfällighet att Svenska kyrkans senaste utredning om tystnadsplikten kallas ”Ett skyddat rum”. Det är just så det ses. I lagstiftningen värnar samhället detta rum. Ex får en präst inte vittna i domstol om det som skett i ett själavårdande samtal eller bikt, myndigheter får inte avlyssna och ta del av sådana samtal etc. För människans skull behöver det finnas en plats som är skyddad från insyn. Detta har vi varit överens om.

För kyrkan är det ett stort ansvar att förvalta detta ”skyddade rum.” I det själavårdande mötet berörs ofta det svåraste i livet. Somliga samtal är bokstavligt på liv och död. I detta samtal ska prästen möta varje människa med djupaste respekt och varlighet väl medveten om den maktposition som kan uppstå i mötet. Prästens uppgift är att i mötet vara närvarande och lyssnande, vara ett stöd till upprättelse, förlåtelse och försoning. Därför är själavården ett central ämne i prästernas grundutbildning. I tjänsten rekommenderas både fortbildning och handledning. En människa ska inte bara behöva lita på tystnadsplikten utan också att hon blir mött med professionalitet.

Människor måste fortsättningsvis veta att alla, kyrka som samhälle, respekterar det ”skyddade rummet”. Det är viktigt för människors fortsatta tilltro till denna unika plats i samhället. Kyrkan förväntar sig därför respekt för att denna mötesplats uppfattas som ett ”heligt rum.” En plats där människor delar sin förtvivlan och sitt hopp får inte utnyttjas och kränkas.