Det är därför Gud måste komma som ett barn


Predikan på julnatten den 24 december 2014 i Karlstads Domkyrka

Jag vet inte om det var Roxana som fick mig att tänka på Maria eller om det var Maria som fick mig att tänka på Roxana.

Häromdagen satt Roxana där som vanligt utanför Mitt i City, invirad i sina filtar, med sin mugg framför sig.

Två tusen år är det i mellan dessa unga kvinnor. Ändå undrar jag vad som skulle hända om de fick mötas. Det finns så mycket i deras historia som påminner om varandra. Båda har det fått bryta upp hemifrån. Båda har de fått ge sig ut på en lång resa, haft svårt att hitta någonstans att bo, blivit tittade på med många fördomsfulla ögon. Förmodligen är det väl så att de hade haft en del att säga varandra. Så spännande det hade varit att få lyssna. Jag undrar för övrigt om jag skulle kunnat låta bli att lägga mig i. Jag tror nämligen att mycket i deras samtal skulle handla om längtan.

Jag undrar om de möjligen skulle börja sitt samtal med att tala om hemlängtan.

Det är alltid något särskilt med hemma. Jag undrar om man inte märker det särskilt i jultid. Bilden av hemmet tror jag för många står för drömmen om trygghet, det igenkända, för rötter, för att det ska finnas en plats på jorden som är min. Jag drömmer om en jul hemma, sjunger vi i en av julens sånger. Då är det inte enkelt att vara borta.

Roxana skulle säkert berätta om barnen därhemma, om pojkvännen, om släkten, om rummen man delar med svärföräldrarna. Maria skulle berätta om huset i Nasaret, om släktingen Elisabet, som varit hennes tillflykt. Båda skulle de berätta om hur det är att tvingas vara borta av livets omständigheter. Att känna sig vilsen, osäker och rädd.

Det är väl här jag själv skulle vilja lägga mig i. Själv skulle jag nog vilja berätta en annan berättelse. Jag vet inte hur det är att leva i en husvagn, eller under en bro, eller i ett stall bland djuren. Men jag vet om en annan hemlöshet och hemlängtan. De som så många idag delar fast man har allt man behöver och ibland kanske mer. Jag tänker på hur det kan vara att leva i en tid när det enda bestående är förändring, när det enda självklara är att ingenting är självklart, när var och en är utlämnad att finna sin trygghet, sin mening, sin tro. När den enda sanning som sägs finnas är att det inte finns någon sanning. I varje fall inte med stort S. Hemlösheten där människan söker utan att veta vad hon kan finna. Som längtar utan att veta sin längtans mål. Som tror sig ibland finna men aldrig vågar tro att hon kommit rätt. Så tänker jag på vad han sjöng sångaren Nordman när han tolkade nutidsmänniskans livsvillkor. ”Vandraren har ingenstans att gå när han kommit fram till slutet.” Han som fått erfarenhet av livets olika sidor ger bilden av den sökande människan, hon som aldrig får någon ro. Hela tiden på väg någon annanstans i hopp om att där ska vara hemma.

Jag undrar om det är här Maria skulle avbryta. Kanske skulle hon tala om det provisoriska i livet. Kanske skulle hon tala om risken att tro att hemma är en plats på jorden. Frestelsen att tänka sig att jag hittar ett hemma genom att söka någon annanstans, i andra upplevelser, på andra ställen. Hur hemlängtan allt för lätt driver oss att söka på ytan. ”Jag gömde och begrundade allt i mitt hjärta”, tror jag hon säger. För så står det om henne. I mötet med herdar, i berättelsen om änglar, en öppen himmel och lovsång. Så gömde hon och begrundade allt i sitt hjärta. Hon tog upplevelsen till det inre rum där hon en gång mött Gud, där hon en gång sagt sitt ja. Där hon ställde sig till förfogande. Så tror jag hon skulle säga till mig: ”Du sökande, rastlösa människa, du längtande hemlösa människa. Förstår du inte att hemma aldrig är längre bort än i ditt eget inre. Gud som skapat och kallat dig är aldrig längre bort än i ditt hjärtas ja.”

Kanske är det här vi byter ämne. För nu är det dags att tala om kärlek. För vem vill inte göra det. Kanske blir det särskilt viktigt när man mött motsatsen.

Nu skulle nog Roxana ha mycket att säga. Troligen skulle hon berätta från sitt hemland om fattigdom och utsatthet, arbetslöshet och misär. Hon skulle också säkert kunna berätta om bortvända blickat, glåpord där hon sitter. Maria skulle berätta om hur hon för skammens skulle behövde gömma sig när hon blev gravid, ogift som hon var, om dörrarna som slog igen framför henne timmarna innan hon skulle föda. Om det förnedrande talespråket man hade: ”Kan något gott komma från Nasaret?” Både skulle de mötas i att vara ”dom där”.

Det är nog här jag snabbt skulle lägga mig i. Jag skulle fortsätta att berätta om allt det ofattbart onda som vi bara den sista tiden fått del av: Det terrordådet mot skolbarnen i Peshawar, Bilderna från de genomblöta, genomleriga flyktinglägren, dödade småbarn i Australien, konflikterna Israel, Palestina. Alla dessa återkommande nyheter om orättvisa, rädsla, utsatthet, om en värld där nya gränser ständigt bygg. Alla dessa gråtande, förtvivlade människor. Mitt i allt detta skulle vi börja tala med varandra om vår längtan efter en annan dag. När en människa inte längre ska behöva tigga för sin försörjnings skull. När man inte längre ska behöva fly för att rädda sina liv. När man inte längre ska behöva tala uppleva stängda dörrar när någon behöver hjälp, där ingen ska behöva dela upp efter nationalitet, härkomst, ursprung, hudfärg eller tro. Ingen ska behöva delas in i vän och fiende. För det finns inget dom, Det finns bara vi. Här tror jag Maria skulle påminna om änglarnas ord: ”Att idag har en frälsare fötts åt er.” Ja, har Gud blivit människa är varje människas liv ett heligt liv. Har Gud kommit som ett Jesusbarn då utmanas vi att i varje människa se Jesus. Att efter bästa förmåga använda vårt liv till att älska. För varje människa värd att få älska och älskas.

Det kanske är här de skulle avbryta mig, Roxana och Maria. För de skulle väl göra som de flesta föräldrar till sist vill göra: Tala om sina barn.

Det är väl det vi gör när vi till sist vill tala om hoppet om en framtid.

”Mest av allt önskar jag att mina barn inte ska behöva tigga. Jag gör allt jag kan för att de ska få ett bättre liv”, säger Roxana. Jag har läst det i artikeln om henne.

Maria skulle väl också tala om sina drömmar för sitt barn. Det som en gång låg där, lindat och lagt i en krubba. Hon fick ju hjälp denna natt att drömma med de gamla orden: ”Det folk som vandrar i mörkret ska ser ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset klart. Ty ett barn har fötts.” Och drömmen blev inte mindre med änglaord: Om att han är Messias, Herren. Det var löftet om ett barn som gav hopp om en annan tid och ett annat liv. Ja, tänk vad ett barn kan göra.

Vi såg det så nära – en ung kvinna. Drabbad av livhotande sjukdom. Så fick hon ett barn. Jag kan se henne stå där med sitt barn. Även när den dag kom och ingen framtid fanns för henne. Så fanns barnet där. Jag såg hur hon bar barnet – men också hur barnet bar henne. Barnet gav hopp om framtid, trots allt.

”Det är de unga som ska förvandla vårt land”, sa man när jag var i mellanöstern för en månad sedan. ”Det är de som kan skapa en ny framtid för oss. Det är de som är hoppet om en framtid”, sa man. När man dessutom sa: ”Det vi mest av allt behöver är att människan måste bli mänskligare”. Då tror jag att jag förstod.

De enda som kan förändra oss är nog barnen. Barnet som kan få det hårdaste hjärta att smälta. Barnet som kan visa hur beroende vi människor är av varandra. Barnet som bättre än någon annan kan älska förbehållslöst. Barnen som kan göra en människa mänskligare. Det är väl här Maria än en gång måste påminna oss att det är väl därför Gud måste komma som ett barn. För alla hemlösa, vilsna, sökande människors skull, för din och min och Roxanas skull, för kärlekens, för hoppets skull.

Marias barn finns där som ett tecken på att Gud inte övergett denna märkliga jord. En Gud som lider med den lidande på denna jord. Gud som visat att varje liv är heligt. Varje människa oändligt mycket värde. Gud som i Jesus Kristus ger hopp om liv.

Det är därför vi tänder ljus denna natt i en mörk värld, det är därför vi trots alla tårar sjunger lovsång, det är därför vi frimodigt önskar varandra en God Jul och till och med vill vi tro på ett gott Nytt år.

5 kommentarer

Andreas Holmberg säger
25 december 2014 – 10:43

Tack, Esbjörn, för de biskopsorden! Liksom för att du läste julevangeliet så fint på Youtube! Blev just klar med en nyöversättning av Grundtvigs julnattspsalm, som i sin psalmboksform avslutade julottan i morse. Jag har försökt träffa originalets mer "barnsliga" ton: http://friapsalmboken.blogspot.se/2014/12/ring-alla-klockor-ja-ring-nu-i.html Kan kanske duga som komplement åtminstone? (Upphovsrätten hade inte gått ut för SvPs427 så jag behövde en egen version för att få lägga ut den på nätet ;o). Fortsatt God Jul!

Eric säger
27 december 2014 – 06:54

I din predikan saknar jag Jesus. Jesus kom för att frälsa sitt folk från våra synder. Inte något av detta finns i din predikan. Varför?

Andreas Holmberg säger
29 december 2014 – 09:15

Nå, Eric, inte saknas Jesus i Esbjörns predikan. Ditt påstående påminner mej om när Dag Sandahl påstod att det inte stod något om Jesus i ett ökänt nummer av Luleå Domkyrkoförsamlings församlingsblad (det gjorde det faktiskt). Däremot kan du ha rätt i att Jesus´ särskilda ärende och uppgift, utöver varje barns "förmåga att få det hårdaste hjärta att smälta" eller "göra människan mänskligare" (som det nog kan vara lite si och så med), inte accentuerades tillräckligt tydligt. Att Gud i Jesus "ger hopp om liv" har Esbjörn alldeles rätt i - men att han gör det genom att "frälsa oss från våra synder" kunde förvisso ha betonats mer.

Eric säger
29 december 2014 – 07:42

Predikans syfte är att människor skall komma till tro på Jesus som Frälsaren. Tron på Jesus skapar en vilja att göra något för våra medmänniskor, först att de skall komma till tro, men även att hjälpa dem att leva ett drägligt liv. I predika hittar

Eric säger
29 december 2014 – 07:49

Predikans syfte är att människor skall komma till tro på Jesus som Frälsaren. Tron på Jesus skapar en vilja att göra något för våra medmänniskor, först att de skall komma till tro, men även att hjälpa dem att leva ett drägligt liv. I predika hittar jag inte någon uppmaning att göra detta, det är en beskrivning hur människor har det. Det kan man läsa i varje daglig tidning.

Jesus gav sina lärjungar i uppdrag "att omvändelse och syndernas förlåtelse skall predikas i hans namn för alla folk." Luk. Luk.24:47 Jag kan inte finna i predikan något av detta.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *