Okt 24

Påven kommer inte på besök

Den 31 oktober är det 499 år sedan Martin Luther skickade sina 95 teser till ärkebiskopen av Magdeburg och Mainz och den stora samhällsomvandlingen i Europa som kallas reformationen tog sin början. Reformationen kom att markerar medeltidens slut och påverkade människors sätt att se på utbildning och individens rättigheter på ett sätt som präglar oss än i dag.

Men med Martin Luthers teser inleddes också en långvarig splittring mellan katoliker och lutheraner. Under de senaste 50 åren har försöken att komma överens intensifierats på ett positivt sätt. En följd av det är den historiska händelse som sker i Lund den 31 oktober i år.

För första gången har de högsta ledarna för Katolska kyrkan och Lutherska världsförbundet bjudit in till ett gemensamt ekumeniskt högtidlighållande av reformationen. Påve Franciskus kommer alltså inte på besök till Sverige den 31 oktober. Han är en av världarna för arrangemanget. Påven och ordföranden för Lutherska världsförbundet, biskop Monib, kommer att leda en gemensam gudstjänst i Lunds domkyrka. Efter gudstjänsten fortsätta gemenskapen på Malmö Arena, där många fler människor har möjlighet att delta, under temat Tillsammans i hopp.

Under mötet kommer också en överenskommelse om samarbete att undertecknas av Lutherska världsförbundets biståndsarbete World Service och den katolska hjälporganisationen Caritas Internationalis. Detta för att stryka under den kristna trons kärleksbudskap och uppmaning till fred och rättvisa.

Det är ett historiskt möte mellan katoliker och lutheraner som sker efter nästan 500 år av splittring. Eftersom både den katolska kyrkan och de lutherska kyrkorna finns representerade över hela världen och tillsammans utgör en stor majoritet av kristendomen, har mötet betydelse inte bara för Sverige och Europa, utan för hela världen. Att det sker i just Lund beror på att Lutherska världsförbundet, där Svenska kyrkan finns med bland de 140 medlemskyrkorna, bildades i Lund.

Som en av Svenska kyrkans 13 biskopar är jag inbjuden att delta i arrangemanget, som en länk till församlingarna här i Härnösands stift och deras historiska rötter och världsvida sammanhang. En händelse som också är inledningen på Svenska kyrkans uppmärksammande av reformationens 500-årsminne under det kommande året.
+ Eva

Aug 29

Det mest självklara

Foto:Ikon

Foto:Ikon


Ibland får jag frågan vad som skiljer kristendomen från andra religioner och andliga läror. Den frågan är väldigt lätt att svara på. Det är korset. Utan korset skulle vi inte kunna kalla oss kristna och vår Svenska kyrka skulle, precis som alla andra kyrkor, inte ha rätt att kalla sig kyrka utifrån den bibliska förståelsen av det begreppet. Korset är vårt centrum, vår väg och vår identitet.

Korset står dessutom för ett budskap och ett perspektiv som är unikt bland världens livsåskådningar och religioner och olika former av så kallade livscoachning vi i dag möter i olika sammanhang.

Vad är det då som gör korsets väg så radikalt annorlunda än de övriga? Jo, det finns en gemensam nämnare för många ideologier, åskådningar, religioner, läror och hela livscoachingvärlden som korsets budskap bokstavligt vänder upp och ner på. Det jag tänker på är alla regler, bud, råd och tips på vad vi kan och skall göra för att nå Gud, Nirvana, paradiset, lyckan, meningen, sinnesron – eller hur man nu formulerar det.

Korset vänder helt och hållet på detta prestationsinriktade förhållningssätt. Medan många andra religioner och läror talar om vad vi skall göra för att nå målet så talar korset om för oss vad Gud, tillvarons mening och mål, gör för att nå oss. Korset påminner om att vår tros kärna inte handlar om vad vi skall göra, klara av, känna eller förstå för att nå Gud utan om vad Gud har gjort och gör för att nå oss. Korset visar på Guds väg till oss. Korset är en bild av Guds öppna famn som sträcker ut sina armar mot oss alla och säger: Så älskar Gud världen, så älskar Gud dig. Jesu Kristi kors är bron som bär över mörka vatten, kärleken som övervinner allt. Korset påminner ständigt om hur Gud i Jesus Kristus kommit oss till mötes för att ge oss liv men också för att dela vår kamp, vårt lidande och vår död. Därför är också korsets budskap att vi aldrig, inte ens i det mörkaste mörker, är övergivna och ensamma. Korset talar om för oss att vi är burna av den som bär allt, att kärleken är störst av allt och att det finns en tro och ett hopp att vila i och hämta mod och styrka från. Korset gör kristendomen till kristendom och kyrkan till kyrka.

I inledningstexten till Svenska kyrkans Kyrkoordning står det: ”Kyrkans centrum och livskälla är Jesus Kristus och evangeliet om honom”. Korset är både vår symbol för och vårt vittnesbörd om detta centrum. Därför finns korset tydligt placerat i alla våra kyrkorum, därför är Kristi kors vår tros och vår kyrkas mest självklara symbol. Att företrädare för Svenska kyrkan skulle anse något annat är inget annat än ett absurt missförstånd.
+Eva

Jun 17

Hur kan det finnas en god Gud?

Våldet och ondskan i världen är ofattbart brutalt och det är lätt att fråga sig hur det är ställt med den mänskliga naturen. Är den verkligen i grunden god och kan tron på en god Gud verkligen hålla? Är vi inte bara en del i en tillvaro utan bakomliggande mening och tanke? En tillvaro som byggs upp av partiklar i olika kombinationer genom blinda och slumpmässiga utvecklingskedjor där den som är starkast eller har tur just då överlever?

Jag tänker till exempel på flyktingar som är i händerna på cyniska smugglare som gör vad de kan för att de flyende inte skall kunna varna sina vänner för smugglarnas falska resebroschyrer. Flytvästar som inte fungerar och hot om att skjutas om man vägrar kliva i den överfulla och rangliga båten. Detta är ju ren och skär utstuderad ondska. För en del av dem som klarar flykten väntar usla flyktingläger eller länder som vägrar ta emot dem. För andra finns ett mottagande med oviss framtid i nytt land.

Dödskjutiningen i Orlando visar på samma sak. En man som hatar kvinnor, svarta och hbtq-personer men som själv, som det verkar, också är invandrare. Vad har han för historia? Vad har hänt honom i hans liv? På gayklubben dödar eller skadar han över 100 personer. Var finns Gud och den goda människan?

Det finns inget svar på detta som vår mänskliga hjärna kan begripa. För min del är det dock tydligt att det måste finnas en god makt i denna tillvaro annars hade den förstört sig själv för länge sedan. Men varför den goda makten valt att skapa fria varelser med ansvar för både sig själva, sina medmänniskor och vår värld, det kan man verkligen grubbla över. Men nu är vi här. Vi lever här och nu på denna jord. Och vår tro på en god och kärleksfull Gud hade absolut inte varit möjlig om vi inte fått denna frihet och detta ansvar. Kärlek och godhet kan aldrig tvinga, den måste ge frihet. Detta är den svaga punkten i alla relationer, så också i vår relation till Gud. Jag hoppas att vi får möjlighet att förstå detta någon dag.

För mig har det blivit allt mer tydligt under årens lopp att den, under så lång tid, utskällda och till viss del hatade syndabekännelsen i vår kyrkas liturgi verkligen behövs. ”Synd” är ett samlingsbegrepp för allt detta onda som jag här funderar över. Och roten till detta onda är inget annat än mänsklig egoism, maktbegär och behovet av att trycka ner andra, med andra ord vårt nej till Gud. Här kommer ingen av oss undan. Ja, syndabekännelsen behövs. Syndabekännelsen handlar inte, som vi så ofta tenderar att uppfatta den, om att Gud vill trycka ner oss. Den handlar om att vi får lasta av oss all bråte som står i vägen för att vi skall kunna leva i uppdraget att stå upp för det goda inte bara i de stora sammanhangen utan också i våra vardagliv, i nära relationer och i oss själva.

Men det viktigaste med syndabekännelsen är att den aldrig står där för sig själv. Den följs alltid av förlåtelseorden. Orden som upprättar, helar, bekräftar meningen med oss och våra liv och ger oss en ny chans att ta vårt ansvar. Den kraft och kärlek som finns i förlåtelsen, ja den behöver i alla fall jag varje dag i livet.
+Eva

Mar 21

Stängda gränser och sprängda gränser

Gräns

Vad händer i vårt land och i Europa? Hur kan världens rikaste länder, och den union som bildades för att garantera fred och välstånd, stänga sina gränser mot människor på flykt? Ja men, säger du kanske, det är ju uppenbart att vi inte klarar av den största flyktingkatastrofen i vår tid. Vår välfärd är hotad.

Min fråga blir då: vem ska då klara det? Flyktingarna försvinner ju inte för att vi säger nej. Enligt webbplatsen migrationsinfo.se är 60 miljoner människor är på flykt. Fram till november 2015 hade ungefär 0,25 procent av dessa sökt asyl i Sverige. Majoriteten tas emot av fattiga utvecklingsländer i Afrika, Mellanöstern eller i Pakistan. Och för dig som är rädd för att Sverige invaderas av icke-européer kan det vara lugnande att veta att av de cirka 16 procent av vår befolkning som är utrikesfödda kommer ungefär 10 procent från Finland.

Hur går det då med vår välfärd? Jo man räknar med att den totala gruppen invandrare i landet kostar oss cirka en procent av vår BNP. En procent av vår BNP blir alltså till en sådan katastrof att vi i vårt välutvecklade och välutbildade land inte klarar av mottagning, mat och husrum för medmänniskor som flyr krig och våld! Har föresten någon av oss märkt av att vi fått en sämre levnadsstandard och ett raserat samhälle under de senaste åren? Nej, sanningen är att vi inte är det duktiga och medmänskliga land, och Europa inte det freds- och trygghetsprojekt, som vi trodde. Allt handlar om att vi inte törs, vill eller orkar dela med oss när världens ondska och fattigdom inte längre håller sig på behörigt avstånd.

Vi skall snart fira påsk. Men samtidigt som påskens budskap utgör grunden för vår religions existens så berör den inte på samma sätt som julen. Jag undrar om orsaken till det är den samma som vårt behov att stänga gränser. Påskens budskap handlar nämligen om det helt motsatta: att spränga gränser. Att spränga de gränser som rädslan, maktbegäret, egoismen och pengabegäret bygger. Jesu väg från långfredagens mörker till påskdagsmorgonens gryningsljus var hård och brutal, precis som vår värld. Men den sprängde gränser och öppna vägen till det ursprung och den livsmening som vi skapats till att leva i: till hela relationer mellan alla människor, mellan människor och skapelsen, i vår relation till vårt inre och till Gud.

Låt oss fundera mer på vad hela relationer utan gränser innebär både för vårt inre liv – och för vårt liv i relation till andra människor och vår värld. Nej, låt oss inte bara fundera – låt oss agera!
”O, Gud låt din påsk förvandla mitt liv”
+Eva

Mar 1

Tillsammans skapar vi möjligheternas rum

Den gångna veckan bjöd stiftet in till glesbygdkonferens på Storhogna högfjällshotell. Konferensen kändes viktig och angelägen. Förtroendevalda, anställda och ideellt aktiva från stiftets alla hörn möttes för att dela erfarenheter och fundera kring vad det är att vara kyrka i glesbygd. Vad det innebär att leva i glesbygd kunde vi alla berätta om. Men vi behövde fördjupa oss mer i begreppet kyrka. Berättelsen i Lukas 19:e kapitel om den kortväxte Sakaios möte med Jesus blev en vägvisare på den upptäktsfärden.

Här är några av våra slutsatser: Kyrkan är inte bara en byggnad utan en världsvid gemenskap med Jesus i centrum. Att vara kyrka är att skapa rum som ger möjlighet till möten mellan Gud och människan. Jesus ser det vi inte ser därför skall vi följa honom och inte människors sätt att tänka. Att vara kyrka är att se och bekräfta den lilla människan. Kyrkans uppdrag är inte att bevaka/bevara det som alltid har varit i det egna sammanhanget.

Sedan fick vi glada trendrapporter från unga röster i vårt inland som menar att det inte alls är självklart längre att de unga vill flytta från bygden. Dagens unga generation resonerar på ett helt annat sätt än vi gjorde när jag var ung. Något har hänt. Nya tankesätt, värderingar och nya möjligheter att möta och ta in världen gör att många unga vill skapa sig en framtid i den egna hembygden. Den tidigare så starkt rådande materialistiska och urbana normen är på väg att brytas sönder. Hur möter vi då detta som kyrka i glesbygd? Kan vi skapa rum för nya möjligheter i våra sammanhang eller sitter vi fast i gamla organisations- och maktstrukturer och gamla sätt att tänka kring både kyrka och glesbygd?

En av våra slutsatser under konferensen blev att det är oerhört viktigt att kyrkan, som i vissa fall är den enda institution som finns kvar i bygden, blir en samverkande kraft. Kyrkan får inte bidra till att bevara en bymentalitet som försvårar samverkan på landsbygden. Kyrkan i glesbygden har ett ansvar för att de egna resurserna används på ett sätt som stöder, uppmuntrar och möjliggör samverkan mellan byar och samhällen. Genom gemensamt ansvarstagande skapas den kraft som krävs för att glesbygden skall orka överleva och förmå ta emot nya entreprenörer, nya generationer och nya sätt att överleva och försörja sig i våra bygder.

Ensam är inte stark. De små sammanhangen, den lilla människan, hörs och syns inte om de inte lyfts fram och får bekräftelse. Kyrkans uppdrag i glesbygd är, att med Jesu kärleksbudskap i centrum, lyfta fram och bekräfta människor. Det gör vi genom att skapa rum för nya alternativ för liv och gemenskap bortom konsumismens, materialismens och storstadsnormens världsbild. Vi måste precis som Sakaios och Jesus låta bli att lyssna på den mumlande folkmassa som alltid tycks veta vad som är bäst och vad som går för sig. Möjligheternas rum skapas aldrig av denna mumlande massa utan av de som vågar se vidare perspektiv.
+Eva

Feb 7

Boken om nomadskolorna förpliktigar

Lansering nomadskoleboken

Jag har precis varit med om ett boksläpp. Det är Samiska rådet i svenska kyrkan som på kyrkostyrelsens uppdrag ger ut boken När jag var åtta år lämnade jag mitt hem och jag har ännu inte kommit tillbaka. Boken innehåller intervjuer med samer som berättar minnen från nomadskola och arbetsstuga samt artiklar om detta skolsystem. De minnen vi möter är både negativa och positiva. Men genom alla berättelser finns en tråd av sorg. En sorg som vi i Svenska kyrkan bär en del av skulden till. Nomadskolornas främsta syfte var rasbiologiskt. Den så kallade ”lapp-skall-vara-lapp-politiken” ville genom nomadskolorna bevara ett urfolk genom att hindra dem att leva de liv de själva ville. Dels splittrades samerna i nomadiserade och icke nomadiserade grupper och dels tvingades de renägande samernas barn till sämre utbildning än de barn som fick gå i den svenska folk- eller grundskolan.

Svenska kyrkan och dess kyrkoherdar och biskopar i de nordligaste stiften ställde upp och hjälpte rasbiologiska institutet i de rasbiologiska mätningarna av samerna och svenska staten i ledningen av nomadskolorna. Jag ryser och förvånas över sambandet men inser samtidigt hur nära till hands det är att hamna på fel spår när man påverkas av de värderingar som råder i ett samhälle. Vi är flockdjur som skräms av risken att hamna utanför flocken.

Vi vet i dag att kulturer och värderingssystem ärvs vidare genom generationer. Jag tror därför att det finns samband mellan de rasistiska-antijudiska-antimuslimska strömningar som funnits i vårt land sedan lång tid tillbaka och det vi ser av dessa åsiktsströmningar idag. Vi i Sverige är verkligen inte den värnare av de mänskliga rättigheterna som vi ibland tror att vi är. Det var bland annat från det svenska rasbiologiska institutet som nazisterna hämtade kunskap till sin ideologi. Man kan fråga sig varför detta skedde just i Sverige? Hur ärliga och uppriktiga har vi varit om vårt nationalistiska arv som sträcker sig århundraden tillbaka? När jag ser hur vi från statens, skolväsendets och kyrkans håll tigit kring det sätt vi behandlat vår urbefolkning blir jag rädd för att det kan finnas mycket mer i vår historia som borde plockas fram i ljuset för att granskas och erkännas.

Så har då Svenska kyrkan igen försökt ta ett steg i rätt riktning i relation till det samiska folket, dels genom utgivandet av boken om nomadskolorna och dels genom den vitbok om kyrkans relation till samerna som kommer att ges ut i samarbete med Umeå universitet i mars. Det kan jag känna mig glad och stolt över. Men det gör mig också orolig och rädd. För tänk om det blir så att vi genom dessa böcker skaffar oss mer kunskap om vår delaktighet i statens koloniala förtryck av det samiska folket, men att det sedan stannar vid det. Tänk om vi bara fortsätter att prata men att det aldrig blir konsekvenser i handling och förhållningssätt. Det vore ännu värre än att vi inte handlar på grund av okunskap.

Kyrkan är en stor organisation och stora organisationer prioriterar gärna det som berör majoriteten. Det som berör minoriteter anses mindre viktigt, inte minst ur marknadsföringsperspektiv. Men i det här fallet får detta absolut inte hända. I en kyrka som säger sig följa den som ber oss möta honom i våra minsta bröders behov och rättigheter måste urfolksfrågan ständigt ligga högt upp på agendan. Vi måste i sanning våga gå från ord till handling för att vara trovärdiga.

Läs boken om nomadskolorna! Den finns att beställa via denna länk

+Eva

Bilden ovan är från boksläppet på Jokkmokks marknad: från vänster Kaisa Huuva, redaktör för boken, Sylvia Sparrock, Samiska rådet i Svenska kyrkan, Erik Oscar Oscarsson, medverkande i boken, Ingrid Inga, Samiska rådet i Svenska kyrkan, Sagka Stångberg, medverkande i boken, jag själv, Ellacarin Blind redaktör för boken och Ylva Jannok Nutti, medverkande i boken. Längst fram sitter Ibb Ristin Tuorda, 99 år och den äldsta medverkande i boken. Foto: Joakim Nordblom

Dec 22

Gud, hjälp oss att hålla ljusen brinnande

????????

Dan före dopparedan! En dag med pirrande känsla i kroppen men också de trötta mammornas och pappornas dag. Dagen då de sista julförberedelserna görs, den sista julmatens, julbakningens, julklappens och julstädningens och för den som håller hårt på traditionen, den sista julpyntningens och julgranens dag. Snart är väntans tid över. I alla fall för de barn som lever i goda familjeförhållanden. För andra, både barn och vuxna, väntar ett eller flera dygn av ensamhet eller av sorg och saknad eller än värre: av våld och alkohol/drogmissbruk. För ytterligare andra är det ingen skillnad på denna, kommande eller dagar som gått. Antingen firar man inte jul alls eller så lever man i fattigdom, krig och terror.

Och han som kom den första julnatten? Var firar han julen? Svaret på den frågan är enkel. På samma sätt som då! Så här skriver Göte Strandsjö i sin Julvisa: ”Men han som ej fann något rum, bland människorna när han kom, han samma öde röner än, de flesta dörrar stängs igen. Vi nöjer oss med tomma ord och tända ljus på rika bord men håller honom utanför på avstånd så han inte stör. Kanske undrar han på männskosätt om vi någonsin skall fatta rätt vad det innebär att veta om att det var Gud själv som kom”.

Vi ber: Gud, hjälp oss att öppna våra hjärtans dörrar och ta emot din julefred och frid så att vi får kraft och mod att hålla ljusen brinnande i denna mörka värld. Ge oss jul med dig. Amen
+Eva

Dec 8

Jag minns mormors lutfisk

9:e december, Annadagen, då skall lutfisken i blöt för att fisken skall hinna bli klar till jul”, sa min mormor när jag var barn och så lade hon lutfisken i blöt. Jag minns den platta torra stora fisken och lukten av luten, som var en blandning av soda och släckt kalk, från baljan som stod nere i källaren. Det luktade inte särskilt gott. Men jag tyckte om fisken när den serverades med god vitsås och kryddpeppar så det var ändå lite spännande trots lukten. Och så var det en särskild procedur med hur vattnet och luten skulle bytas.

Förr var lutfisk en speciell högtidsmat och därför var den också en av flera maträtter som man med glädje bröt julfastan med. Att adventstiden ursprungligen var en fastetid tycks vi verkligen ordentligt ha förträngt. Den traditionen har då inte levt vidare i folkminnet. Nej, nu börjar vi med festmaten redan innan advent har börjat. Det är synd tycker jag. Vi borde vara duktigare på att skilja advents- och jultiderna åt. De har i grunden väldigt olika karaktärer och julen blir något helt annan om den inte börjar firas redan vid allhelgonatiden som våra köpmän verkar tycka att vi skall göra.

Förr var de fastetider som föregick våra största högtider, jul-och påsk, en tid av andlig och mental förberedelse inför firandet. Om man ägnar mindre tid åt kroppens mättnad och det materiella så får man mer tid över till den andliga fördjupningen och själsliga förberedelsen inför den kommande storhelgen och mer pengar över att ge till de fattiga. Det är därför vi i Svenska kyrkan har våra stora insamlingsperioder till vårt internationella arbete under våra gamla fasteperioder, advent och fastan.
+Eva Nordung Byström

Nov 23

Viktigare än någonsin med källkritik

Svenska folket har de senaste åren – och speciellt de senaste månaderna engagerat sig på ett fantastiskt sätt för de flyktingar som kommer till vårt land.

Men vi har också insett på ett smärtsamt sätt att det lurar fler mörka troll i buskarna än vi tidigare anat. De mörka delarna av vår nutidshistoria – som gömts, glömts och tigits ihjäl – har nu vädrat morgonluft. Vi får aldrig glömma att rasbiologin föddes i Sverige och att man i den forskningen på ett respektlöst sätt använde vår egen urbefolkning, samerna.

Det finns de i vårt land som bränner eller glorifierar bränningar av asylboenden. Det finns de som menar att flyktingarna antingen tar våra jobb – eller inte vill jobba, eller att de är obildade och fattiga och därför kommer att sänka den svenska befolkningens IQ – eller så menar man att det är förskräckligt att de som flyr till oss har hög utbildning, kläder, pengar och mobiltelefoner: varför stannar de inte hemma?

Här måste vi våga vara uppmärksamma. I en tid då nyheter sprids med blixtens hastighet med hjälp av internet och sociala medier blir det också i samma hastighet en hel hönsgård av en enda fjäder. Vi måste alla bli duktigare på källkritik. Vi måste fråga oss: var kommer dessa uppgifter ifrån? Finns det stöd för dem? Och sedan aldrig sprida något vidare som vi inte är helt säkra på var de ursprungligen kommer från. Det finns grupper som satt i system att sprida felaktig information på detta sätt.

Vi måste utöva ständig källkritik. Med andra ord kontrollera informationskällorna och dela inte sidor, statusuppdateringar och annan information på nätet om du inte är helt säker på vad eller vem som är den ursprungliga källan och att den är att lita på. En god regel är att aldrig dela andra- och tredjehandsinformation. Vi alla kan själva hämta hem information från migrationsverkets, regeringskansliets och MSB:s hemsidor. Det finns också en informativ sida som heter krisinformation.se.
+Eva

Sep 21

Rikstäckande insamling till flyktingarbetet

60 miljoner människor är på flykt i världen i dag. Det är en ofattbar mängd – mer än sex gånger fler än hela Sveriges befolkning, och omkring hälften av flyktingarna är barn. Kriget i Syrien är den största orsaken till flyktingkrisen, halva Syriens befolkning har tvingats lämna sina hem. Av rapporterna från FN:s flyktingorgan UNHCR framgår också att de allra flesta har tagits emot av världens utvecklingsländer. Endast drygt 10 procent befinner sig i det mer välbärgade Europa, de flesta av dem i Turkiet. I Sverige tog vi förra året emot 80 000 asylsökande, enligt statistik från migrationsverket, det vill säga drygt 0,1 procent av alla som i dag är på flykt.

Människor flyr inte för att det är kul, de flyr för att rädda sina och sina barns liv. Många av dem flyr från ruinerna av goda levnadsvillkor och lämnar raserade hus, möbler, leksaker, bilar, kläder och allt annat som vi tar för självklart och aldrig tror att någon skall ta ifrån oss. Vi i den rika delen av världen måste ta vår del av ansvaret för våra medmänniskor. Vi lever inte isolerade på ett eget jordklot – vi bor här tillsammans. Det finns inga garantier för att det inte är vi som drabbas nästa gång. Och då kommer vi att både förvänta oss och kräva att andra länder i Europa och världen hjälper oss. Så låt oss hjälpas åt.

På söndag genomför Svenska kyrkan en samlad insamling med anledning av dagens flyktingkris, då har alla möjlighet att lämna ett bidrag i kollekten vid gudstjänster som hålls i Svenska kyrkan över hela landet. Insamlingen går oavkortat till Svenska kyrkans internationella arbete, i flyktingläger utomlands och efter flyktvägarna i Europa.

Svenska kyrkan är en av Sveriges största och mest betrodda organisationer som arbetar med flyktinghjälp, vi finns representerade över hela landet och gör insatser på hemmaplan, på de orter som har flykting- och asylmottagning, och i samarbete med våra partnerorganisationer på många platser i världen dit hjälpen når direkt utan mellanhänder. Tillsammans med de internationella kyrkliga nätverken, som Kyrkornas världsråd och ACT-alliansen, bedriver vi också påverkansarbete i relation till regeringar och makthavare i vårt land, i Europa och övriga världen. Läs mer om detta på Svenska kyrkans hemsida.

Och till dig som undrar varför Svenska kyrkan engagerar sig i flyktingfrågorna vill jag svara: det är vår plikt som medmänniskor utifrån kristendomens kärleksbudskap och som svar på Jesu fråga: Jag var hungrig, törstig, naken och husvill – var du där?
+ Eva

PS. Kan du inte komma till kyrkan på söndag så lämna gärna ett bidrag till Plusgiro: 90 01 22-3, märk gåvan AKUT, eller tag kontakt med din lokala församling. Du är också varmt välkommen att anmäla dig som volontär i de församlingar som jobbar med flykting- och asylmottagningar runt om i stiftet och i vårt land.