Archive for februari, 2015

Det ljusnar

Feb 24

talgoxe_frost Foto: www.fotoakuten.se

Den här tiden på året är den bästa! Det blir ljusare och ljusare, fåglarna börjar sjunga sina vårsånger och våren och sommaren väntar.

Jag har också sett andra ljusglimtar denna vecka. I söndags var jag på kontraktsbesök i Berg-Härjedalens kontrakt. Förtroendevalda, ideella och anställda var särskilt inbjudna och Rätans kyrka och församlingshem var fullsatta vid högmässa och kyrklunch. Här mötte också jag flera yngre förtroendevalda och ideellt engagerade. En kunnig yngre generation byter nu av, de ibland väldigt mycket äldre aktiva i kyrkan. Det gör mig så glad! Vi har haft en lång period då yngre inte velat engagera sig eller inte tyckt att de fått plats. Jag tror att vi börjar bryta den trenden nu. Jag hoppas verkligen att de unga får ta plats i vår kyrka. Det är ett måste om vi skall klara av att vara kyrka i nutid.

Den finns en till sak jag önskar: att våra förtroendevalda inser att om vi skall kunna utföra vår grundläggande uppgift, förvalta kyrkorna och bedriva begravningsverksamhet överallt i landet, så måste vi tänka nytt kring vår organisation. Våra ekonomer menar att om en kyrklig enhet skall klara sitt ansvar krävs ett medlemsunderlag på mellan 5 och 10 tusen personer. Detta innebär att om vi skall kunna se ljust på kyrkans framtid krävs att de som styr kyrkan, d.v.s. våra förtroendevalda, snarast måste verka för mer ekonomisk samverkan. Det sorgliga är att om detta inte sker så medverkar man själv till att kyrkan inom en nära framtid dör ut i den egna hembygden.

Jag vill tro på en ljus tid för vår kyrka även i glesbygd. Men detta kräver mod, samarbetsvilja och samma orubbliga tro på livets och ljusets möjligheter som talgoxen har. Han filar nu glatt på sin vårsång och tystnar inte ens om det skulle bli -20 grader kallt. Han vet att det blir vår och sommar även när det inte verkar så.
+ Eva

 

Filed Under: Okategoriserade

Det här med vindkraften…

Feb 17

… är inte enkelt. Vi vill både ha energi till våra datorer, tv-apparater och lampor – och en ren, oförstörd miljö. Eftersom Sverige är ett av de länder som förbrukar mest energi per person så måste vi också göra det vi kan för att bidra till att våra barn får en god livsmiljö. Svenska kyrkan försöker ta sin del av det ansvaret, bland annat genom att verka för en ökad användning av förnybar energi. Därför har stiftets egendomsnämnd beslutat att kyrkans mark kan upplåtas till vindkraftverk.

Men detta beslut medför också ett svårt dilemma för egendomsnämnden. Deras huvuduppgift är att förvalta kyrkans skog och mark så att de ger församlingarna en god inkomst. Detta sker genom ett andelssystem som särskilt gynnar små glesbygdsförsamlingar med litet medlemsunderlag. Därför kräver också Svenska kyrkan att förvaltningen skall skötas med bästa möjliga avkastning. Det är ingen lätt balansgång för egendomsnämnden att både ta hänsyn till miljön och kraven på lönsamhet, och att se båda dessa aspekter med glesbygdsförsamlingarnas bästa för ögonen.

För att bedöma var det är möjligt att ur miljöhänsyn bygga vindkraftsverk krävs att den intresserade entreprenören gör prövningsansökan till kommun eller länsstyrelse. Egendomsnämnden gör ingen egen prövning av detta utan litar på de myndigheter som har mer erfarenhet och kunskap av detta. Jag tycker att detta känns tryggt eftersom kommun och länsstyrelse är ålagda att pröva detta utifrån miljöbalken, kulturminneslagen och sina egna bygglovsregler. Det här prövningsförfarandet har också medfört att några entreprenörer inte fått tillstånd att bygga på kyrkans mark.

En annan sak som är svår är kommunikation. Jag beklagar verkligen tidigare brister i informationen kring stiftets handläggning av vindkraften. Den skapade onödig oro och sorg i en del av våra bygder. För mig är det viktigt att stryka under att Svenska kyrkan inte har något som helst intresse av att det byggs kraftverk som inte uppfyller de krav som måste ställas på värnandet av vår livsmiljö, både så som den ser ut i dag och hur den påverkas i framtiden.
+ Eva

 

Filed Under: Okategoriserade

Unga ledare och teoilogifestivalen

Feb 7

Nu skall jag skriva mer om stiftets utbildning för unga ledare som jag nämnde i mitt förra blogginlägg. I utbildningen som ges i tre steg ingår, förutom tre kurstillfällen, att man är aktiv som ledare i hemförsamlingen.  Kursen innehåller allt från undervisningsmetodik till fördjupning i kristen tro och gudstjänstliv. I slutet av det tredje steget erbjuds ungdomarna att göra en så kallad livsresa till en plats där de på ett särskilt sätt kan fördjupa sin tro och kunskaperna om kyrkans värderingar. Och tänk vad denna satsning slagit väl ut! Just nu är över 600 ungdomar med i de tre stegen. Ungdomar som berikar församlingsverksamheten med sin kunskap och sitt engagemang. Jag hoppas verkligen att de tas emot som en levande och vital del av vår kyrka av sina hemförsamlingar. Tar vi emot dem på ett gott sätt nu så får vi också tillbaka dem som anställda eller ideella medarbetare senare. En del av dem som nu utbildar sig vidare för kyrklig tjänst har jag också glädjen att få möta i Uppsala i dagarna.

Ja, nu är jag alltså i Uppsala för att träffa studenter men också för att delta i teologifestivalen. I festivalen får jag verkligen möta vår kyrka i all sin bredd. Vi firar gudstjänster och andakter, samtalar om miljö och klimat, om idealitet och om samspelet mellan teologi och litteratur. Vi möter kristna från mellanöstern, funderar kring mänskovärde i relation till genderfrågor, sexuell läggning, utsatta minoriteter och lär oss mer om spirituell andlighet. Här får man sannerligen sina geniknölar gnuggade och sitt sinne välbehövligt vidgat. Tänk vilken bredd vi har i kyrkan och teologin!

Jag är stolt över att få verka i ett sammanhang där barn och unga har en särställning och där vi inte räds stora utmaningar, svåra frågor och teologiska utmaningar. Väl medveten om att det finns mycket kvar för kyrkan att ta tag i är jag också tacksam över att festivalen uppmärksammade samernas nationaldag och deras situation både i inledningsgudstjänsten och under den efterföljande festkvällen. Detta inte minst i dialogen mellan ärkebiskopen biträdd av kyrkans unga å ena sidan och representanter för regeringen genom vice stadsministern och regeringens ungdomsförbund å andra sidan. Även om det inte är enkelt så försöker Svenska kyrkan trots allt göra så gott den kan för att finnas med här och nu mitt i vår tid – precis som jag tycker att den skall vara.

Filed Under: Okategoriserade

För första gången…

Feb 2

Prästvigning 1
Stort att få viga en ny präst till tjänst i vår kyrka. (Foto: Maria Eddebo Persson)

Som nytillträdd biskop är det mycket man gör för första gången. Sover första gången i biskopsgården till exempel. Gården är inte helt färdigställd efter reparationerna och jag har heller inte flyttat in på riktigt. Men jag har ställt in en säng i ett hörn, så några nätter har det ändå blivit där och huset känns tryggt och välkomnande. Jag har också suttit bakom mitt nya skrivbord, på ordförandestolen i domkapitlet och i stiftsstyrelsens AU för första gången. För första gången som biskop har jag satt min namnteckning på ett dokument och för första gången har jag haft samtal med diakon- och präststudenter.

Till stor del påminner allt detta om saker som jag gjort många gånger förut i andra uppdrag i kyrkan. Men så finns det uppdrag som gör att jag på ett väldigt tydligt sätt möter biskopsrollen. Som att få leda prästexamen, att tillsammans med min man bjuda in till prästvigningsmiddag och att få förmånen att viga en ny präst till tjänst i vår kyrka. Det kändes stort och mäktigt. All välsignelse och allt gott till dig Emma Forslund. Att Emma missiverades till mitt gamla pastorat Arnäs och Gideå-Trehörningsjö kändes också fint.

Nästa sak som jag gjort för första gången som verkligen är speciellt ”biskopligt” är att delta i biskopsmötet som jag gjorde förra veckan. Biskopskollegorna är både kunniga, seriösa och trevliga och glada. Det kändes gott att få möta dem. Och så finns det en sak till som jag aldrig gjort förut och som också verkar tillhöra de obligatoriska biskopsuppgifterna: att skriva en blogg. Det blir verkligen en spännande utmaning.

Denna mitt livs första blogg skrivs på ett hotellrum i Östersund där jag landade efter biskopsmötet i Växjö. Detta för att under två dagar möta studenter i enskilda samtal i samtalsrummet på stiftsexpeditionen. Och för att sedan åka vidare upp till Vålådalen för att möta stiftets alla unga ledare på utbildning. Men det får jag skriva om i nästa blogg.
+ Eva 

Filed Under: Okategoriserade