Dags att göra upp med vi och dom-tanken

På sista tiden har jag funderat mycket över hur vi i olika sammanhang delar upp mänskligheten i vi och dom.

I terminsstarten hade vi antagningskonferens för åtta personer som anmält intresse för diakon- eller prästyrket. Vid antagningen prövades de på olika sätt, inte för visa sig värdiga den ”fina” vigningstjänsten, utan för deras lämplighet att personligen bära vigningstjänstens särskilda ansvar för kyrkans (inte sin egen) tro och lära. Trots att vigningstjänstens uppgift är att vara tjänare och bärare anses den av tradition vara ”lite finare” än andra kyrkliga yrken. En tradition som på ett olyckligt sätt skapar ett vi och ett dom i vår egen organisation. Det måste vi motarbeta om vi vill vara Jesu efterföljare. Hur det gick vid antagningen? Jo, alla blev antagna och jag ber att de, om de så småningom vigs till tjänst, blir värdiga bärare av det ämbete som skall vara ett tecken på det icke-exkluderande vi som är kyrkans signum.

Förra veckans biskopsmöte mellan Svenska kyrkan och den Tanzaniska Lutherska kyrkan gav mig anledning att fortsätta fundera på vi och dom. Hur ofta ser vi inte på människor som bor i länder där Svenska kyrkan driver biståndsprojekt, som hjälpbehövande offer? Men de är inte några dom. De tillhör kyrkans vi. Vår kyrka är inte endast en svensk företeelse utan en del i en världsvid gemenskap. Ordet kyrka betyder bland annat Herrens familj och en familj är alltid ett vi. Det är inte vi som hjälper dom utan vi i kyrkan som tillsammans kämpar mot krafter som förstör, splittrar och kränker vår värld. Vi måste sluta att förminska vårt vi genom att agera som om vårt eget sammanhang, vår egen kyrka och församling är världens centrum.

Ett tredje tillfälle med vi och dom-tankar var denna veckas möte med Samiska rådet i Svenska kyrkan. Det finns mycket vi och dom i vårt lands relation till vår urbefolkning. Vi lever i ett land som säger sig vara bäst i världen på mänskliga rättigheter samtidigt som vi bryter emot dem i vårt sätt att hantera vårt eget urfolk. Här ligger vi decennier efter länder som Australien, Nya Zeeland och Canada. Vi är till exempel noga med att undervisa om förintelsen men får inte lära oss att förintelsens rasbiologi föddes och utvecklades som en vetenskap i Sverige, där forskarna använde just samer som forskningsobjekt. Sopa rent för egen dörr är ett begrepp som verkligen gäller för både staten, kyrkan och den svenska befolkningen när det gäller arbetet med mänskliga rättigheter.
+Eva