Boken om nomadskolorna förpliktigar

Jag har precis varit med om ett boksläpp. Det är Samiska rådet i svenska kyrkan som på kyrkostyrelsens uppdrag ger ut boken När jag var åtta år lämnade jag mitt hem och jag har ännu inte kommit tillbaka. Boken innehåller intervjuer med samer som berättar minnen från nomadskola och arbetsstuga samt artiklar om detta skolsystem. De minnen vi möter är både negativa och positiva. Men genom alla berättelser finns en tråd av sorg. En sorg som vi i Svenska kyrkan bär en del av skulden till. Nomadskolornas främsta syfte var rasbiologiskt. Den så kallade ”lapp-skall-vara-lapp-politiken” ville genom nomadskolorna bevara ett urfolk genom att hindra dem att leva de liv de själva ville. Dels splittrades samerna i nomadiserade och icke nomadiserade grupper och dels tvingades de renägande samernas barn till sämre utbildning än de barn som fick gå i den svenska folk- eller grundskolan.

Svenska kyrkan och dess kyrkoherdar och biskopar i de nordligaste stiften ställde upp och hjälpte rasbiologiska institutet i de rasbiologiska mätningarna av samerna och svenska staten i ledningen av nomadskolorna. Jag ryser och förvånas över sambandet men inser samtidigt hur nära till hands det är att hamna på fel spår när man påverkas av de värderingar som råder i ett samhälle. Vi är flockdjur som skräms av risken att hamna utanför flocken.

Vi vet i dag att kulturer och värderingssystem ärvs vidare genom generationer. Jag tror därför att det finns samband mellan de rasistiska-antijudiska-antimuslimska strömningar som funnits i vårt land sedan lång tid tillbaka och det vi ser av dessa åsiktsströmningar idag. Vi i Sverige är verkligen inte den värnare av de mänskliga rättigheterna som vi ibland tror att vi är. Det var bland annat från det svenska rasbiologiska institutet som nazisterna hämtade kunskap till sin ideologi. Man kan fråga sig varför detta skedde just i Sverige? Hur ärliga och uppriktiga har vi varit om vårt nationalistiska arv som sträcker sig århundraden tillbaka? När jag ser hur vi från statens, skolväsendets och kyrkans håll tigit kring det sätt vi behandlat vår urbefolkning blir jag rädd för att det kan finnas mycket mer i vår historia som borde plockas fram i ljuset för att granskas och erkännas.

Så har då Svenska kyrkan igen försökt ta ett steg i rätt riktning i relation till det samiska folket, dels genom utgivandet av boken om nomadskolorna och dels genom den vitbok om kyrkans relation till samerna som kommer att ges ut i samarbete med Umeå universitet i mars. Det kan jag känna mig glad och stolt över. Men det gör mig också orolig och rädd. För tänk om det blir så att vi genom dessa böcker skaffar oss mer kunskap om vår delaktighet i statens koloniala förtryck av det samiska folket, men att det sedan stannar vid det. Tänk om vi bara fortsätter att prata men att det aldrig blir konsekvenser i handling och förhållningssätt. Det vore ännu värre än att vi inte handlar på grund av okunskap.

Kyrkan är en stor organisation och stora organisationer prioriterar gärna det som berör majoriteten. Det som berör minoriteter anses mindre viktigt, inte minst ur marknadsföringsperspektiv. Men i det här fallet får detta absolut inte hända. I en kyrka som säger sig följa den som ber oss möta honom i våra minsta bröders behov och rättigheter måste urfolksfrågan ständigt ligga högt upp på agendan. Vi måste i sanning våga gå från ord till handling för att vara trovärdiga.

Läs boken om nomadskolorna! Den finns att beställa via denna länk

+Eva

Bilden ovan är från boksläppet på Jokkmokks marknad: från vänster Kaisa Huuva, redaktör för boken, Sylvia Sparrock, Samiska rådet i Svenska kyrkan, Erik Oscar Oscarsson, medverkande i boken, Ingrid Inga, Samiska rådet i Svenska kyrkan, Sagka Stångberg, medverkande i boken, jag själv, Ellacarin Blind redaktör för boken och Ylva Jannok Nutti, medverkande i boken. Längst fram sitter Ibb Ristin Tuorda, 99 år och den äldsta medverkande i boken. Foto: Joakim Nordblom