Hur kan det finnas en god Gud?


Våldet och ondskan i världen är ofattbart brutalt och det är lätt att fråga sig hur det är ställt med den mänskliga naturen. Är den verkligen i grunden god och kan tron på en god Gud verkligen hålla? Är vi inte bara en del i en tillvaro utan bakomliggande mening och tanke? En tillvaro som byggs upp av partiklar i olika kombinationer genom blinda och slumpmässiga utvecklingskedjor där den som är starkast eller har tur just då överlever?

Jag tänker till exempel på flyktingar som är i händerna på cyniska smugglare som gör vad de kan för att de flyende inte skall kunna varna sina vänner för smugglarnas falska resebroschyrer. Flytvästar som inte fungerar och hot om att skjutas om man vägrar kliva i den överfulla och rangliga båten. Detta är ju ren och skär utstuderad ondska. För en del av dem som klarar flykten väntar usla flyktingläger eller länder som vägrar ta emot dem. För andra finns ett mottagande med oviss framtid i nytt land.

Dödskjutiningen i Orlando visar på samma sak. En man som hatar kvinnor, svarta och hbtq-personer men som själv, som det verkar, också är invandrare. Vad har han för historia? Vad har hänt honom i hans liv? På gayklubben dödar eller skadar han över 100 personer. Var finns Gud och den goda människan?

Det finns inget svar på detta som vår mänskliga hjärna kan begripa. För min del är det dock tydligt att det måste finnas en god makt i denna tillvaro annars hade den förstört sig själv för länge sedan. Men varför den goda makten valt att skapa fria varelser med ansvar för både sig själva, sina medmänniskor och vår värld, det kan man verkligen grubbla över. Men nu är vi här. Vi lever här och nu på denna jord. Och vår tro på en god och kärleksfull Gud hade absolut inte varit möjlig om vi inte fått denna frihet och detta ansvar. Kärlek och godhet kan aldrig tvinga, den måste ge frihet. Detta är den svaga punkten i alla relationer, så också i vår relation till Gud. Jag hoppas att vi får möjlighet att förstå detta någon dag.

För mig har det blivit allt mer tydligt under årens lopp att den, under så lång tid, utskällda och till viss del hatade syndabekännelsen i vår kyrkas liturgi verkligen behövs. ”Synd” är ett samlingsbegrepp för allt detta onda som jag här funderar över. Och roten till detta onda är inget annat än mänsklig egoism, maktbegär och behovet av att trycka ner andra, med andra ord vårt nej till Gud. Här kommer ingen av oss undan. Ja, syndabekännelsen behövs. Syndabekännelsen handlar inte, som vi så ofta tenderar att uppfatta den, om att Gud vill trycka ner oss. Den handlar om att vi får lasta av oss all bråte som står i vägen för att vi skall kunna leva i uppdraget att stå upp för det goda inte bara i de stora sammanhangen utan också i våra vardagliv, i nära relationer och i oss själva.

Men det viktigaste med syndabekännelsen är att den aldrig står där för sig själv. Den följs alltid av förlåtelseorden. Orden som upprättar, helar, bekräftar meningen med oss och våra liv och ger oss en ny chans att ta vårt ansvar. Den kraft och kärlek som finns i förlåtelsen, ja den behöver i alla fall jag varje dag i livet.
+Eva

En kommentar

Lena säger
18 juni 2016 – 03:53

Hej Eva,
Är det dessa förlåteseord du syftar på:

När du gjort fel – Jesus Kristus förlåter dig.
När du blivit sårad – Jesus Kristus gör dig hel.
När du är rädd – du är inte ensam.
I Faderns och Sonens + och den heliga Andens namn.

undrar
Lena

biskopeva svarar
22 juni 2017 – 11:16

Hej Lena
Ja, det är bl.a. dessa förlåtelseord jag syftar på. Det finns flera olika varianter av förlåtelseord som prästen säger efter att man har bett syndabekännelsen. Detta kan ske både i samband med en gudstjänst eller i enskilda samtal, då kallas det för bikt. Ett av de förlåtelseord som jag själv tycker mycket om lyder så här:
”Gud som är oändlig i sin kärlek älskar dig, befriar dig och förlåter dig. I faderns, Sonens och den heliga Andens namn.

Allt gott! /+Eva

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *