oktober 2012

Ni visas månatligt arkiv för oktober 2012.

I allhelgonatid faller de färgrika löven till marken efter att de gjort sin insats under våren, sommaren och hösten. Dagarna blir mörkare. Vi påminns om de förluster vi bär med oss och vår skörhet och sårbarhet. Det som ligger bakom kommer ifatt oss samtidigt som vi ställs inför den framtid som är okänd för oss.

Det hjälper inte att fly undan det svåra. På bara några få år har ett Halloweenfirande växt fram i Sverige. Jag kan undra vad det står för. Kanske är det en affärsidé. Det kan väl i och för sig ses som en kul grej att få klä ut sig i masker som visar det otäcka i livet och den hotande döden. Och att få skrämmas litet och kittlas av det obehagliga i en skräckfilm. Men nog verkar det som en flykt från verkligheten.

Ett bättre alternativ är att vi fördjupar vår syn på livet. De personliga förlusterna kan vara av olika slag men har det gemensamt att relationer brutits. Därför har sorgen och saknaden många ansikten. I allhelgonatid påminns vi om de nära och kära som lämnat oss. Det kan ha skett med jordelivets egen logik eller traumatiskt. Döden kan ha kommit som en befrielse eller som en chockartad förlust då tiden plötsligt tycktes stanna. Sorgen präglas dessutom av hur relationen såg ut och av det som aldrig kunde bearbetas eller lösas. Med tiden brukar den ändra karaktär. Oavsett hur vår personliga sorg och saknad är får vi använda böneorden Förlåt, Tack och Hjälp. Eller bara överlåta allt utan ord inför Gud.

Vi tänder ljus till minne, i kärlek och tacksamhet och som hoppets tecken. Mörkret ska inte omsluta oss. De många ljusen påminner om ljusets källa. De visar också på en gemensam uppgift för oss i allhelgonatid: att se och bry oss om varandra.

Taggar: , , , ,

Varje tid öppnar perspektiv och ställer frågor. Vi upptäcker dimensioner i det kristna budskapet som varit fördolda för oss, och nya utmaningar gör att vi lägger betoningen annorlunda. Kontexten är viktig när det sker. Växlingarna är nödvändiga och innebär inte i sig  att evangeliet ändras. Det är paradoxalt nog så, att förnyelse behövs för att kontinuiteten ska bevaras. Avgörande är vad som står i centrum och formar gestaltningen av evangeliet.

Uppbrottet ur enhetssamhället, som inleddes vid mitten av 1800-talet, går nu in i slutfasen. De som vill muntra upp oss i kyrkan talar gärna om att vi är på väg in i det postsekulära samhället som om vi skulle ha passerat det sekulära samhället. Jag delar inte den analysen. Samhället är inte enhetligt och förändras inte likartat överallt och för alla samtidigt. Det verkar för mig helt uppenbart att en del av vårt samhälle faktiskt är helt sekulärt i den meningen att kunskaper om, erfarenheter av och relationer till kyrka och kristen tro saknas. Sekulariseringsprocessen har visserligen många sidor och leder inte bara till förlust av innehåll; den leder också till en öppenhet för andlighet och möjligen för kristen tro. Men jag tror att vi behöver ta till oss verkligheten, att delar av vårt samhälle har avslutat en sådan process och utgör ett sekulärt samhälle.

Det är till stor del men inte enbart en generationsfråga. Det sekulära samhället inrymmer den unga generation som inte kommit i kontakt med kyrka och kristen tro. Där finns barn och ungdomar i åldrar upp till dem som nu bildar familj och ställs inför valet att låta döpa sina barn. Dessa hör förmodligen  till den majoritet av ungdomar som under de senaste femton åren inte deltagit i konfirmandverksamhet.  De har kanske heller inte deltagit i kyrkans barn- och ungdomsverksamhet, eller i värsta fall har de deltagit men inte fått något till livs. Vissa kommer aldrig in i kyrkan. Ganska många av dem går ur kyrkan, särskilt i städerna där kyrkan står svagast. Jag har frågat några varför det sker. Är de negativa till kyrkan? Nej, inte i allmänhet. Kostar det för mycket? Nej, de flesta har råd. Det är bara i slutänden som pengarna blir avgörande, när de funderar över om de vill betala för det som kyrkan ger. Nej, de finner inget skäl att vara kvar när de inget vet om kyrkan, hennes tro och vad hon gör. De deltar aldrig i kyrkan och möter henne inte. Då dras konsekvensen av att en relation saknas. Man kan använda pengarna till annat. Det här löser kyrkan inte med en så låg kyrkoavgift som möjligt eller genom reklam för vad kyrkan uträttar och för den ”vara” som kyrkan ger sin ”kundkrets”. Det är relationerna till Gud och till den gemenskap Gud ger som behöver återupprättas. Det gäller livet.

Den stora berättelsen måste bli känd, så att fler får upptäcka att kristen tro möter det som de längtar efter. Varje människa behöver få kontakt med livets källa, som ger livsmening, kraft och hopp.

Taggar: , , , ,

Nu och då upplever jag att vi i kyrkan mest håller på med konsekvenserna av vår tro. Trosinnehållet kommer i skymundan. Vi sysslar alltför ofta med det mångahanda. Mycket kan verka viktigt utan att egentligen påverka kyrkans framtid i Sverige eller bidra till medmänniskors liv och salighet.

Under många år har kyrkans identitet och framtid, reformer, organisationsförändringar och ekonomiska framtidsutsikter tagit en stor del av vårt engagemang och vår kraft. Mycket har varit viktigt och ofta nödvändigt men jag tvivlar på rimligheten i proportionerna när jag tänker på kyrkans uppdrag att dela evangeliet i ord och handling. Jag hör dock inte till dem som anser att vi borde kunna lägga frågor om kyrkans organisation och ekonomi åt sidan ett tag för att bara ägna oss åt ”det andliga”. Nej, uppdrag, organisation och yttre förutsättningar för kyrkans verksamhet behöver hållas samman i en helhet, där kyrkans gudomliga kallelse i världen står i centrum. Det är lika viktigt att se kyrkan som en helhet som att se människan som en enhet av kropp, själ och ande.

I en tydlig brytningstid för kyrka och kristen tro – när vi står inför nya vägval – vill jag fokusera på det som bär kyrkans och en kristen människas liv. Därför publicerar jag efter tolv år som biskop ett herdabrev om gudsrelationen. Omslaget visar två ljusbärare i Uppsala domkyrka, i förgrunden Arbor inversa – det upp- och nedvända trädet. I bakgrunden syns den äldre ljusbäraren, folkförsoningens träd från 1968. De ger två perspektiv på samma sak. I båda ljusbärarna sträcker sig rötterna längtande uppåt mot det gudomliga som ger liv och växt. Jag tror att vi på allvar måste prioritera gudsrelationen. Gud är livets källa, i Guds ljus ser vi ljus. Relationen mellan oss och Gud får sedan konsekvenser för vår relation till medmänniskor och hela skapelsen. Kristen tro handlar om det djupast mänskliga. Den berör inte en sektor av livet utan livet självt.

För mig gäller det något djupt personligt. Man kan uttrycka det på olika sätt. Jag säger att jag behöver något att leva av och dö för.

 

Taggar: , ,

Jag har skrivit ett herdabrev som heter Längtan möter närvaro och behandlar gudsrelationen ur många perspektiv. Det är skrivit som en andlig reflektionsbok. Bibeltexter får möta livet. Under arbetets gång utvecklade jag innehållet med hjälp av bilder och psalmer. Sedan skrev jag böner. Min tanke var att herdabrevet skulle överlämnas till fortsatt personlig andlig reflektion men också till samtal om livet och tron. Jag skrev det som ett andligt testamente med bäring på framtiden. När det var klart fick jag höra att det blivit en andaktsbok.

Herdabrevet ger en resa från skapelse via befrielse till förnyat liv, genom kyrkoåret och genom livet i möten med Gud. Min grundsyn är att jag lever inför Guds ansikte. Kristen tro gäller det viktigaste i en människas liv.

När herdabrevet nu finns i bokform börjar det leva sitt eget liv. Och så måste det vara. Min personliga resa utifrån ämnet Längtan möter närvaro fortsätter, formad av frågor, tankar och reaktioner jag möter. Nya, oskrivna avsnitt växer fram för mig. Och behovet att tänka vidare om det som jag skrivit uppstår. Därför har jag börjat blogga. Jag tänker mig att i första hand skriva om det som behandlas i herdabrevet. Andra viktiga ämnen är gudstjänstlivets förnyelse och förslaget till ny kyrkohandbok som ska börja användas i många församlingar under det kyrkoår som inleds 1 i Advent 2012.

Jag återkommer med en beskrivning av bakgrunden till herdabrevet.