Nu och då upplever jag att vi i kyrkan mest håller på med konsekvenserna av vår tro. Trosinnehållet kommer i skymundan. Vi sysslar alltför ofta med det mångahanda. Mycket kan verka viktigt utan att egentligen påverka kyrkans framtid i Sverige eller bidra till medmänniskors liv och salighet.
Under många år har kyrkans identitet och framtid, reformer, organisationsförändringar och ekonomiska framtidsutsikter tagit en stor del av vårt engagemang och vår kraft. Mycket har varit viktigt och ofta nödvändigt men jag tvivlar på rimligheten i proportionerna när jag tänker på kyrkans uppdrag att dela evangeliet i ord och handling. Jag hör dock inte till dem som anser att vi borde kunna lägga frågor om kyrkans organisation och ekonomi åt sidan ett tag för att bara ägna oss åt ”det andliga”. Nej, uppdrag, organisation och yttre förutsättningar för kyrkans verksamhet behöver hållas samman i en helhet, där kyrkans gudomliga kallelse i världen står i centrum. Det är lika viktigt att se kyrkan som en helhet som att se människan som en enhet av kropp, själ och ande.
I en tydlig brytningstid för kyrka och kristen tro – när vi står inför nya vägval – vill jag fokusera på det som bär kyrkans och en kristen människas liv. Därför publicerar jag efter tolv år som biskop ett herdabrev om gudsrelationen. Omslaget visar två ljusbärare i Uppsala domkyrka, i förgrunden Arbor inversa – det upp- och nedvända trädet. I bakgrunden syns den äldre ljusbäraren, folkförsoningens träd från 1968. De ger två perspektiv på samma sak. I båda ljusbärarna sträcker sig rötterna längtande uppåt mot det gudomliga som ger liv och växt. Jag tror att vi på allvar måste prioritera gudsrelationen. Gud är livets källa, i Guds ljus ser vi ljus. Relationen mellan oss och Gud får sedan konsekvenser för vår relation till medmänniskor och hela skapelsen. Kristen tro handlar om det djupast mänskliga. Den berör inte en sektor av livet utan livet självt.
För mig gäller det något djupt personligt. Man kan uttrycka det på olika sätt. Jag säger att jag behöver något att leva av och dö för.
2 kommentarer
Mattias Thurfjell säger
31 oktober 2012 – 10:53Tack, biskop Ragnar.
Bengt Olof Dike säger
15 oktober 2012 – 10:29Tänkvärda ord, biskop Ragnar, om hur kyrkans huvuduppgift ofta kommer i andra hand. Beror detta möjligen på att allt färre inom kyrkan - som jag uppfattar det - talar och påminner om eller glömmer Missionsbefallningen, själva generatorn för präster, lekmän och andra i kyrkan?
Vår älskade folkkyrka har år efter år åderlåtits på tillhöriga, blivit mindre synlig och mer defensiv. Därtill fortsätter ekonomin (som en följd av åderlåtningen) att försvagas, vilket förstås också är allvarligt.
Om kyrkan inte har verklighetsinsikt och försöker bromsa denna utveckling och vända den i sin motsats, är det inte svårt att begripa vad som väntar i framtiden. Därför behövs en offensiv á la befallningens klara och tydliga uppdrag, en samfälld vilja att i alla kyrkans nivåer ta krafttag och konsekvent samt utan hukande rädsla och s k ljumhet gå ut och medvetandegöra uppdraget, Ordet och den hjälp, trygghet och själsliga frid det ger oss alla!
Mission alltså i verklig bemärkelse - offensiv, positiv mission!