Varje tid öppnar perspektiv och ställer frågor. Vi upptäcker dimensioner i det kristna budskapet som varit fördolda för oss, och nya utmaningar gör att vi lägger betoningen annorlunda. Kontexten är viktig när det sker. Växlingarna är nödvändiga och innebär inte i sig att evangeliet ändras. Det är paradoxalt nog så, att förnyelse behövs för att kontinuiteten ska bevaras. Avgörande är vad som står i centrum och formar gestaltningen av evangeliet.
Uppbrottet ur enhetssamhället, som inleddes vid mitten av 1800-talet, går nu in i slutfasen. De som vill muntra upp oss i kyrkan talar gärna om att vi är på väg in i det postsekulära samhället som om vi skulle ha passerat det sekulära samhället. Jag delar inte den analysen. Samhället är inte enhetligt och förändras inte likartat överallt och för alla samtidigt. Det verkar för mig helt uppenbart att en del av vårt samhälle faktiskt är helt sekulärt i den meningen att kunskaper om, erfarenheter av och relationer till kyrka och kristen tro saknas. Sekulariseringsprocessen har visserligen många sidor och leder inte bara till förlust av innehåll; den leder också till en öppenhet för andlighet och möjligen för kristen tro. Men jag tror att vi behöver ta till oss verkligheten, att delar av vårt samhälle har avslutat en sådan process och utgör ett sekulärt samhälle.
Det är till stor del men inte enbart en generationsfråga. Det sekulära samhället inrymmer den unga generation som inte kommit i kontakt med kyrka och kristen tro. Där finns barn och ungdomar i åldrar upp till dem som nu bildar familj och ställs inför valet att låta döpa sina barn. Dessa hör förmodligen till den majoritet av ungdomar som under de senaste femton åren inte deltagit i konfirmandverksamhet. De har kanske heller inte deltagit i kyrkans barn- och ungdomsverksamhet, eller i värsta fall har de deltagit men inte fått något till livs. Vissa kommer aldrig in i kyrkan. Ganska många av dem går ur kyrkan, särskilt i städerna där kyrkan står svagast. Jag har frågat några varför det sker. Är de negativa till kyrkan? Nej, inte i allmänhet. Kostar det för mycket? Nej, de flesta har råd. Det är bara i slutänden som pengarna blir avgörande, när de funderar över om de vill betala för det som kyrkan ger. Nej, de finner inget skäl att vara kvar när de inget vet om kyrkan, hennes tro och vad hon gör. De deltar aldrig i kyrkan och möter henne inte. Då dras konsekvensen av att en relation saknas. Man kan använda pengarna till annat. Det här löser kyrkan inte med en så låg kyrkoavgift som möjligt eller genom reklam för vad kyrkan uträttar och för den ”vara” som kyrkan ger sin ”kundkrets”. Det är relationerna till Gud och till den gemenskap Gud ger som behöver återupprättas. Det gäller livet.
Den stora berättelsen måste bli känd, så att fler får upptäcka att kristen tro möter det som de längtar efter. Varje människa behöver få kontakt med livets källa, som ger livsmening, kraft och hopp.