Nyanser om Gud i Auschwitz

När jag 1991 besökte förintelselägret Auschwitz-Birkenau för första gången överväldigades jag av känslan att döden regerar där. Samlingarna av kläder, skor, hår och tvål producerade av mänskligt material vittnar om människor som lidit och avrättats. De som återstår av barackerna för förvaring av människor, gaskamrarna och krematorieugnarna berättar om systematiskt dödande. Alla judar skulle utrotas som den ”slutgiltiga lösningen” på nazisternas ”judeproblem”. Romer, ryssar, homosexuella, funktionshindrade och oppositionella fördes också dit. De som dog och de få överlevande finns inte längre kvar, inte heller deras plågoandar och bödlar. Människan har lämnat Auschwitz bokstavligt och symboliskt. Men finns Gud där?

Oavsett personlig tro upplever nog de flesta Auschwitz som en plats där döden är närvarande medan mänsklig värdighet och Gud är frånvarande. Teodicéproblemet – om Guds existens, makt och närvaro när ondskan härskar – blir brännande såväl för judiskt som kristet troende. I avsnittet När ondskan tar över reflekterar jag över det i mitt herdabrev, men tyvärr med alltför få ord och nyanser. Jag skriver: ”För den judiskt troende hade Gud lämnat Auschwitz.” Därför hämtades en sten från förintelsemuseet Yad Vashem i Jerusalem för att markera Guds närvaro. Detta var den judiska tolkning som jag fick del av tillsammans med israeliska ungdomar på studieresa. Att just det var sammanhanget för tolkningen framgår inte.

Den judiska filosofiska och teologiska reflektionen kring förintelsen är omfattande och handlar främst om förbundet och relationen mellan Gud och människan. När det gäller Guds närvaro finns de som drar slutsatsen av lidandet att Gud är död. Några vittnar om att de bad till en frånvarande Gud. Bland dem som står kvar i tron finns teologer som uppfattar att Gud vänt bort sitt ansikte från Auschwitz. Gud går inte att uppfatta. Människan härjar i frihet. Andra teologer resonerar utifrån tanken på Herrens lidande tjänare, som i judisk tradition tolkas både som ett kollektiv och en person. De menar att den tjänaren manifesteras i det judiska folket och i den lidande juden i förintelselägret. Det är dock inte givet att det innebär en gudsnärvaro, men tjänaren hör otvivelaktigt till Gud. Smärtsamt är dock påståendet från några få judiska teologer, att Gud var närvarande och straffade judarna för deras synder. Den helt dominerande tolkningen är annars att judarna oskyldiga straffades för andras synder. Den ligger i linje med tanken på det judiska folket som Herrens lidande tjänare.

Även den kristne kan personligen uppleva att Gud är frånvarande. I luthersk tradition talar vi dock om att Gud är fördold när ondskan råder. Den kristna bekännelsen uttrycker att Jesus Kristus förkroppsligar Herrens lidande tjänare. I honom är Gud närvarande och handlar till människors räddning. När Jesus beskriver människosonens dom vid tidens slut identifierar han sig med den hungrige, törstige, hemlöse, sjuke, nakne och fängslade (Matteus 25). I tro på honom går det därför att se en gudomlig närvaro i den lidande människan. Samtidigt vidgas perspektivet till att gälla varje människa, oavsett hennes etniska tillhörighet och tro. Därför vågar jag dra min slutsats i herdabrevet: ”Att tro att Gud trots allt var i Auschwitz är en tro på Gud som uppenbarat sig i Jesus Kristus.” Det kan vi som kristna säga utan att underkänna judisk tro och en identifikation av Herrens lidande tjänare med det judiska folket.