Med över tusen andra har jag varit på Barn och unga – ärkebiskopens möte 2012, som gav personliga möten, eftertanke och inspiration. Estradprogrammen på Uppsala konsert och kongress innehöll många höjdpunkter med skratt, allvar, analys och utmaningar. Gudstjänsterna i domkyrkan var fina med barn och unga i centrum. Livsmod kändes som mötets grundtema. Och hur får man det?
Ingredienser till ett svar fick vi på många sätt. För min egen del berördes jag särskilt av konferencieren, skådespelaren och författaren Morgan Allings personliga inlägg om att vara ett maskrosbarn, uppväxt i många hem och i behov av självkänsla och relationer som bär. Han visade att det inte räcker att vuxna lyssnar genom att höra och humma instämmande. Barnet och den unga människan behöver ett aktivt lyssnande, de märker om man verkligen lyssnar. Och de behöver mer än att bli sedda, nämligen respons, en som är odelat positiv utan bimeningar. Morgan Alling berättade vad det betytt för honom när han fick responsen: ”Det var bra!” Inga tillägg om att det också skulle vara bra om du … Han möttes av tillit. Det förändrade hans livssituation och vilja att göra något gott.
Gud blir ett barn mitt ibland oss. Jesus delar det utsatta barnets livssituation och utmanar oss att bli som barn i öppenhet och tillit. Det gäller att bejaka barnen och barnet inom oss själva.
Jag tänker att det finns stora likheter mellan det som Morgan Alling berättade om sina behov och den livsväg som öppnade sig för honom och hur Jesus lyssnar på människor, ger respons och visar tillit. Klara som jag berättade om i mitt förra inlägg har en kompis i Morgan.
Jag går nu till biskopsmötet och kyrkomötet med lättare steg. Att verkligen lyssna, ge respons och visa tillit kan skapa livsmod också när vi ska tala om framtidsfrågor.