januari 2013

Ni visas månatligt arkiv för januari 2013.

Idag har Micaela Clasdotter och David Rönnlund vigts till präster och Niclas Sand till diakon. Dessutom togs prästen Jens Peterson, som tjänstgjort inom EFS, emot för tjänst i Uppsala stift. Jag kände tacksamhet och glädje över att få leda vigningsmässan. Det var också speciellt att vara med om det på den dag som är minnesdag för förintelsen. Jag väljer att tolka det symboliskt: kampen mellan ont och gott bildar bakgrund till att kyrkan finns med sitt uppdrag från Gud.

Minnesdagen infaller varje år den 27 januari, eftersom det var den dag då utrotningslägret Auschwitz-Birkenau befriades. Vi påminns om det allra mörkaste i mänsklighetens historia, om vad ondskan förmår genom oss människor, trots att vi borde veta bättre. Minnesdagen påminner också om att vi måste välja sida i den kamp mellan ont och gott som ständigt pågår. Gud älskar oss och vill något gott med oss och våra liv.

Det finns ett trotsigt trots allt när vi firar Septuagesima på minnesdagen av förintelsen och temat är Nåd och tjänst. Det handlar om den gudomliga verklighet som trots allt finns och den tjänst vi är kallade till av Gud, som är full av nåd, kärlek och barmhärtighet.

Nåd och tjänst hör ihop. Tjänst utan nåd är kravfyllt slavgöra. Nåd utan tjänst innebär att andra inte får del av nåden.

Tjänst innebär att vara inställd i ett sammanhang och att betyda något för andra. Jag tror att det är något vi alla längtar efter och behöver. Någon ville mitt liv, och det jag är och får bidra med gör skillnad. Det börjar inte hos mig utan hos Gud som ger. Det handlar inte enbart om mig utan om livet som vi delar lokalt och globalt.

Som allt gudomligt har nåden med det mänskliga att göra. Den är gåva, allt tar vi emot från Gud utan att vi har förtjänat det genom något som vi utfört. För att få ta emot av Gud är det inget krav att vi är socialt eller religiöst förträffliga. Och vi kallar Guds ord, dopet och nattvarden för nådemedel, eftersom vi genom dem får del av det gudomliga livet som en gåva, av nåd. Vi får utan att betala.

Temat nåd och tjänst berör mig personligen. Jag valde till valspråk som biskop ”Förvaltare av Guds nåd” med druvklasen som symbol för försoningen och nattvarden. I Första Petrusbrevet står det att vi är förvaltare av Guds nåd i dess många former. Det betyder inte att vi som förvaltare förfogar över nåden. Därför kan vi heller inte berömma oss av den. Vi tar emot och ger vidare. Guds nåd får vi del av i många former. Guds handlande kan inte begränsas av oss. Under några år har vi uppdraget att dela med oss. Sedan återlämnar vi det till Gud.

Nathan Söderblom var en av 1900-talets mest framstående ärkebiskopar. Han var förnyare av teologi och kyrkoliv, en av den ekumeniska rörelsens förgrundsgestalter och mottagare av Nobels fredspris för sina insatser för fred och folkförsoning under och efter första världskriget. Efter sin hastiga bortgång 1931 blev han gravsatt i vår domkyrka, strax nedanför kortrappan. På hans grav finns orden ur dagens evangelium inristade: ” Vi är odugliga tjänare, vi har bara gjort vad vi är skyldiga att göra.” Valet av ord kan förvåna. Fanns det inte mer för honom att berömma sig av?

Söderblom visste att hans liv och tjänst var beroende av Gud och att han var kallad att använda sina kunskaper, erfarenheter och personliga gåvor. Han talade gärna om uppenbarelsehistorien och insåg att den gudomliga uppenbarelsen bär tjänsten. Gud uppenbarar sig genom att tala till och handla med oss med Kristus som centrum.

Söderblom såg behoven i samhället och den värld han levde i. Det finns för honom inget annat alternativ än att gå dit Gud kallar. Han levde i det positiva beroendet av Gud. Han såg sitt uppdrag som att vara förvaltare av något gudomligt stort mitt i vår värld. Gud skänker både gåvorna och gör det möjligt för Guds rike att växa. Det är egentligen inte så märkligt att Söderblom tyckte om orden om den tjänare som bara gjort det han var skyldig att göra. Det finns inga överkrav i dem. Det finns en vila i att tjäna och följa Guds vilja. Gud bär tjänsten genom nåd. Det går att förtrösta på det, att leva i tillit. Nåden från Gud tas emot i förtröstan på det Gud ger. Söderblom visste det i likhet med kristna i alla tider.

I perspektiv av vigningsdagens evangelium går det att vila i att Gud kallar och sänder oss till tjänst som kristna och som vigda tjänare. Allt vilar i Guds hand. Allt är beroende av Guds nåd, som bär vår tjänst som nådens budbärare.

 

Taggar: , , , , ,

Igår kunde jag äntligen uppleva rockoperan Jesus Christ Superstar. Jag åkte till Göta Lejon i Stockholm tillsammans med vår dotter Susanna. Vi var inte ensamma där. Jag var kamouflageklädd i vanlig skjorta – ingen lila biskopsskjorta alltså – vilket inte hindrade att jag och medarbetarna på forskningsenheten stötte på varandra i pausen och kände igen varandra! Vi hade gemensamt insett att här fanns något att lära och uppleva.

Musiken hörde jag för många år sedan. Nu imponerades jag av den konstnärliga gestaltningen med kompetenta sångare, skådespelare, symboler och effekter. Rockoperan är känd för att visa en mänsklig Jesus. Vad som hände efter korset finns inte med. Men jag upptäckte att det gudomliga gestaltades med det mänskliga.

Centralgestalterna är Jesus och Judas som livets radikala vägval, men också Maria Magdalena, Petrus, Herodes och Pilatus träder fram i den allt överskuggande kampen mellan ont och gott. Det är bra att det blir klart. Hela skeendet är obegripligt utan att denna kamp får vara klangbotten.

Två scener berör mig på djupet på ett särskilt sätt i denna mycket fascinerande föreställning som placerar Jesusskeendet i vår tid. Den första scenen utgörs av alla de människor som uttrycker sina behov av räddning och förnyelse i det som verkar vara ett tillvarons dike. De ger sig tillkänna genom ljustecken. Den andra scenen är slutscenen med Jesus på ett ljusuppfyllt kors. Jesus uttalar att människorna inte förstår vad de gör, att han förlåter och att han överlåter sin ande till Gud. Då tänker jag att allt inte är slut. Det finns en fortsättning men den skildras inte. Ljusstrålarna från himmelen över korset tycks förkunna att Gud är med – trots allt.

Det mänskliga är en spegling av det gudomliga. Därför innebär rockoperans skildring av Jesus som människan med stort M att den också förkunnar vem Gud är. Kärleken träder fram.

Taggar: , , ,

Vårt behov av välsignelse är stort, lika stort som vårt behov att bli sedda och bekräftade som människor. Det har nog att göra med att vi är relationsvarelser. Vi är födda med relationer och behöver dem för att utvecklas. Att bli sedd och bekräftad är medmänskligt. När välsignelsen kommer till blir det gudomligt.  

Det verkar som de här grundläggande behoven blivit mer påtagliga. Kanske beror det på att fler lever och upplever sig ensamma och att det är svårare att få relationer att hålla. Alla som arbetar med människor ser behoven, och i kyrkan har välsignelsen blivit viktigare än någonsin tidigare. Det återspeglas också i det biskopsbrev, Leva i dopet, som vi biskopar gav ut förra året. Välsignelsen nämns där som ett eget dopmotiv. Det beror på att den är så betydelsefull för livet som människa och kristen.

Idag blev jag välsignad tillsammans med många andra i gudstjänsten. Det känns verkligen gott att sändas välsignad från kyrkan ut i det liv som går vidare.

Det finns ett samband mellan att vara sedd och bekräftad och att bli välsignad. Det gäller i vår relation till Gud, och det bör gälla i vår relation till varandra. I dagens berättelse om hur Jesus döps blir det uppenbart. Anden som Guds kraftkälla är närvarande och Guds röst förkunnar: Du är min älskade son, du är min utvalde”. Jesus blir sedd, bekräftad och välsignad inför att han ska gå in i sitt uppdrag. Det sker också med oss vid vårt dop. Och varje gång vi vänder oss till Gud och tar emot välsignelsens ord.

Taggar: , , , ,